Här kommer sommaren

Om du vill ta ett steg vidare med ditt fotograferande och har en lite mer avancerad kamera än mobilen, kan det vara dags att börja fota i RAW. Det låter lite läskigt kanske och själv hade jag i början fullt sjå med att lära mig hur kameran fungerade och sköt på det här steget så länge jag kunde. Det ångrar jag idag.

Bilderna jag fotat i JPG är vad de är, inte mycket att göra åt, medan de i RAW kan redigeras om till högre nivåer än vad jag var kapabel till när jag tog dom.

Bilden ovan är tagen i Fiskebäck vid sextiden igår kväll. Ljuset kommer in framifrån sidan vilket innebär att både himmel och vatten är väldigt ljust. Horisonten och fiskargubbarna blir silhuetter. Det första jag gjorde efter importen till Lightroom är att dra ner högdagrarna nästan i botten. Det gör att jag får fram mer detaljer i himlen och vattnet.

Skuggorna drog jag iväg åt andra hållet, vilket gör att jag får liv i horisonten och fler detaljer hos fiskarna. På några sekunder har bilden gått från att varit platt och trist, till åtminstone lite roligare.

I RAW formatet finns alltså mer information, men man måste själv bestämma vad man vill göra med den informationen. Fotar du i JPG bestämmer kameran detta åt dig. Lite extra tryck i färgerna, okänslig brusreducering osv.

När jag är nöjd med vad jag gjort i Lightroom exporterar jag filen i TIFF formatet för att behålla lite svängrum i Photoshop och Nik där jag jobbar vidare med färg, ljus, kontrast, brusreducering och eventuellt skärpa. När man väl har lärt sig detta tar det inte många minuter, men det är väl värt det.

If you want to take your photography a step further and own a more advanced camera than a cell phone, you should consider shooting in RAW. It may sound scary, and when I started out I was so busy learning how my camera worked that the concept of learning this was too daunting for me to take on. I regret that now.

The images I shot in JPG are what they are, while the ones in RAW can be re-edited to levels I wasn't capable of when I took them.

The picture above is from yesterday evening. The light is coming from the side which means that the sky and water are very bright and the horizon and the fishermen mere silhuettes. The first thing I did after importing it to Lightroom was to pull the highlights slider almost all the way down. That way I get more details in the clouds and the water.

I pulled the shadows slider almost all the way up which brings life and details to the horizon and the men. In a few seconds I turned a flat and uninspiring image into, well, a little less flat and uninspiring image.

So shooting in RAW will give you an image with more information, but you have to decide what to do with this information. Shooting in JPG leaves these decisions to the camera, more color, insensitive noise reduction and so on.

When I'm pleased with what I've done in Lightroom, I'll export the file as TIFF to get some leeway in Photoshop and Nik where I'll continue to work with color, contrast, light, noise reduction and maybe sharpness. When you have learnt all this, it won't take more than a few minutes, it's well worth it.

Tv tipset - The Jinx

Om du tycker om dokumentärer så är kanske regissören Andrew Jarecki bekant. Han är mannen bakom (Capturing) The Friedmans. En dokumentär om en vanlig familj i Amerika, men medan dokumentären spelades in dök det upp anklagelser om allvarliga brott som familjemedlemmar begått. Det blev en annan film än Jarecki planerat.

I The Jinx har han ännu en succé i sin hand. Materialet är så omfattande att det räckt till en serie om sex avsnitt och ca fem timmar. Men den tappar aldrig i tempo, det är nog snarare så att du kommer att vilja se alla avsnitt i ett sträck.

Huvudpersonen Robert Durst är uppvuxen i New York som arvtagare till en av de rikaste familjerna i fastighetsbranschen. Han är lite udda och har kommit på kant med sin släkt, men han har mer pengar än han någonsin kommer att kunna spendera.

Filmen börjar med att den styckade kroppen av hans granne flutit i land i svarta sopsäckar. Har Bob något med detta att göra? Och hans fru som försvann tjugo år tidigare? Vad hände där? Och hans bästa vän Susan som blivit kallblodigt avrättad i sin lägenhet? Alla indicier pekar på Robert, men är han verkligen skyldig?

Som alla bra dokumentärer hamnar man mitt i händelsernas centrum, historien verkar utvecklas medan filmen spelas in. Det här är naturligtvis skickligt filmskapande till största delen, ungefär som i Searching For Sugarman, som också undanhöll viss information för att skapa en bättre historia. Det är inte samma sak som att ljuga och manipulera, bara att berätta den bästa historien.

Om du inte gillar dokumentärer, men gillar deckare så är detta ändå en film för dig, det är grymt spännande på samma sätt som en deckare är och dessutom en sann historia. Läs så lite du kan om Robert och se den här serien omgående!

If you are a fan of documentaries, you may be familiar with director Andrew Jarecki. He's the man behind (Capturing) The Friedmans. A documentary about an ordinary american family, but while they were recording serious allegations of crimes committed by family members were revealed. It turned out to be another movie than what Jarecki had planned.

With The Jinx he has another success at hand. The material i so vast that it has become a mini series spanning six one hour episodes. It never loses tempo though, my bet is you'll want to watch all episodes in a row.

The main character is Robert Durst, a man who grew up in New York as the heir to one of the wealthiest families in the real estate business. He is a bit of an oddball and doesn't quite get along with his relatives. Still he's got more money than he will ever be able to spend.

The series begins with the discovery of plastic bags containing the body parts of his murdered neighbor. Is Bob somehow connected to this? And what about the disappearance of his wife twenty years ago? What happened there? And his best friend Susan who got executed in cold blood in her own apartment? Everything points to Robert, but is he really guilty?

As is the case with all good documentaries you end up right in the thick of it, the story seems to evolve as we watch. This is the mark of good film making mostly, just like Searching for Sugarman. Some information is withheld. It's not lying or manipulating, just choosing the best story to tell.

If you don't care for documentaries, but are a fan of crime shows this is still for you. You are at the edge of your seat throughout. Read as little as you can about Robert and watch this immediately!

Tv-tipset - Photographing Africa

Jag sitter av mina timmar framför tvskärmen precis som de flesta av oss, men med åren har jag blivit mer och mer rastlös. Jag vill att det jag ser ska vara så bra att jag sitter som klistrad, eller så lättsmält att  jag kan sitta och läsa samtidigt. Det blir allt oftare det senare och det är egentligen ganska dumt.

Men ibland hittar man en pärla och det tycker jag Photographing Africa är. Det är en dokumentär om Harry Hook som är uppvuxen i Afrika och i fyrtio år fotograferat olika stammar och livet där. Upplägget här är att han ska försöka finna fem kvinnor han porträtterade 1984, alltså 30 år sen.

Ingen lätt uppgift då de här kvinnorna tillhörde nomadstammar som vandrade över ganska stora ytor och levde av vad landet kunde ge. Utan möjligheter att spara något, måste de varje dag hitta mat och vatten.

Det första som gör den här dokumentären är Harrys bilder som är helt fantastiska. Han har verkligen känsla för både ljus och komposition och när man sen har de här motiven att jobba med blir resultatet fantastiskt. Mellan raderna kan man förstå att även när man är på så storslagna platser, tar inte bilderna sig själva.

Harry tar försiktigt kontakt med folket, kan många gånger prata deras språk och bygger förtroende. Utan det hade bilderna inte alls blivit lika bra.

Det som sen gör att jag blir så fascinerad är inblicken i hur de här människorna lever, det är många små guldkorn man knappt kan begripa. Till exempel färgar några unga män sitt hår rött genom att låta  korna urinera över huvudet på dom. Kameran stannar kvar medan han leende låter kisset rinna av ansiktet, ända tills han spottar ut det han fått i munnen.

Programmet finns på BBC, för de som har tillgång till det.

I do my time in front of the tv screen, just like everybody else, but with the years I've become more restless. I want to be absorbed by what I'm watching, or I want something that's so easy to understand that I don't have to watch, so I can read instead. The latter is just stupid really.

Sometimes I found something really good, and that hope is probably what seats me there in the first place. Photographing Africa is one of those programmes. It's a documentary about Harry Hook who grew up in Africa and has spent 40 years there documenting the tribes and their life. The set up here is that he's trying to find five women he portrayed in 1984, thirty years ago.

No easy task since these people are nomads and traveled vast areas, living of the land. Not being able to save anything, everyday is a struggle for survival.

The first thing that makes this documentary so fascinating is Harry's pictures. He really has a feel for light and composition and with these subjects the results are amazing. It's also clear that these pictures doesn't take themselves.

Harry is great at establishing contact with the tribesmen, he sometimes know their language and is able to build trust. Without it the pictures wouldn't be as good.

What also makes this so intriguing is the insight in how these people live their lives, what makes them happy and their struggles. For instance we learn how a couple of young cattlemen color their hair red. They simply bow down and let a cow relief themselves over their heads. The camera lingers while the boy smiling lets the urine flow off his face until he spits out what ended up in his mouth.

The program is on BBC for those of you who have that channel.

Tv tipset - Rock 'N' Roll Exposed: The Photography of Bob Gruen

Om du någon gång bläddrat i ett rock magasin, har du förmodligen sett en av Bob Gruens bilder.

Och gillar du konsertfoto och sjuttiotalsrock, rekommenderar jag att du letar upp den här dokumentären uppdelad på fyra delar, varav jag sett två.

Bob Gruen har dels varit mitt i smeten bland de allra största stjärnorna och han lyckades fånga ögonblicken som i efterhand känns otroligt att någon överhuvudtaget lyckats fånga.

Det får en också att fundera lite på vad bra rockfoto egentligen är. Gruen har sällan lyckats fånga absolut skärpa i sina bilder. Det fanns inte autofokus när han började, men han fångade alltid känslan. Även jag letar oftast efter en i första hand skarp bild när jag går igenom mina bilder. Man borde i första hand leta efter en bra bild.

Andra avsnittet handlar helt om John Lennon som han kom mycket nära och tog flera ikoniska bilder av.


If you ever come across a rock'n'roll magazine, you've probably seen a picture taken by Bob Gruen.

And if you like concert photography and seventies rock, you should treat yourself to this documentary in four parts, of which I've seen two.

Bob Gruen was in the thick of it among the biggest rock stars and managed to capture moments that almost seems impossible now.

It also makes you think about what good rock photography really is. Gruen seldom gets his pictures sharp. There was no auto focus when he started out, but he always get the emotions. Even I look for sharp pictures when i do my culling. But I should be looking for good pictures. 

The second episode is all about Lennon and how he got all those intimate pictures of him and Yoko.

Redigering som avkoppling

Det vanligaste är att jag redigerar mina bilder väldigt snabbt, några minuter per bild bara. Är det mingelfoto kanske jag inte redigerar alls. Men jag gillar verkligen att redigera, så ibland kan jag ta en bild och bara se vad jag kan göra.

Rödhaken var ju snäll som satt still i trädet och sjöng medan jag sakta gick närmare och närmare. Bakgrunden var dock inte alltför kul, så den har jag bytt ut. Är man duktig på att frilägga bilder finns det säkert snabbare sätt än min metod. Jag har lagt rödhaken ovanpå en annan bakgrund från i höstas, sen har jag suddat med med en pensel utmed konturerna på bara fyra pixlar och en opacitet på 20%.

Det här första varvet tar evigheter, men det är viktigt att det blir en mjuk övergång mellan förgrund och bakgrund. Sen tog jag ett varv till med ett sudd på 20 pixlar och 80%. Nu gick ett varv betydligt snabbare och sista varvet större pensel och 100%. Sen får man kolla så det ser ok ut och sudda vid behov. Småfjädrar suddade jag över med en opacitet på 10%. Efteråt har jag redigerat i Color Efex. Originalbilden är helt obeskuren och oredigerad, direkt från RAW-filen.

Andra bilden har jag spegelvänt för att bättra på kompositionen.

Spindelmannen har fått en fot från en annan bild och sen har jag använt klonverktyget, så lite annan teknik där.


I usually edit swiftly, a few minutes, that's all. If it's pictures from an event I might not edit at all. But I do like to edit, so sometimes I'll take a picture and just see what I can do.

This red robin just sat in his tree singing, while I slowly got closer. I couldn't do much about the background though, so I changed it. If you're good at masking, I'm sure there are faster methods than the one I used. I put the robin on a new background and then traced the edges with a small eraser at four pixels and an opacity of 20%.

This takes forever, but you'll get a soft edge between the background and the foreground. Next lap I used 20 pixels and 80%. This time it was a lot fasterand and then a bigger eraser and 100%. The small feathers I just painted over with an eraser at 10%. The final pic was edited in Color Efex. The original picture is straight from the RAW file.

I wasn't too keen on the composition of the second one, so I know it's rude, but I decided to flip the bird (horizontally).

Spiderman received a bit of a foot from another picture, and the I cloned that background from what was already there, another technique you can use.

Inscannade diabilder

Inför mina föräldrars guldbröllop nu i november roade jag mig med att restaurera ett antal diabilder de scannat in och satte ihop dom till en liten fotobok. Klickar ni upp bilderna och bläddrar så ser ni vilket jobb det innebar. Förutom att jag justerat kontrast, ljus och färg, har jag fått jobba med kloningsverktyget, plåstret och även penseln.

Någon purist kanske anser att jag förvanskat originalfotot, eftersom jag skapat illusionen av ett kortare skärpedjup än fotografen ville ha. På just den här bilden tyckte jag att det funkade och det gjorde också att det gick betydligt snabbare att få bort allt damm och alla repor. Men på en annan bild kanske det hade varit bakgrunden som varit mest intressant. Tidsmarkörerna är ofta de där små detaljerna som hyllbårder, dörrhandtag eller en tavla.

När man köper sin diabildscanner tror jag få tänker på att det är en liten kamera man köper. Om man bara tänkt titta på bilderna på datorn, lägga upp de på webben eller printa ut bilder i normalstorlek, så klarar man sig med det mesta. Men skall man göra förstoringar av någon bild får man ta sig en funderare.

Den här bilden är i original 0,5 megapixel. Finns det någon som skulle tänka sig att köpa en kamera med 0,5 megapixel, eller ens en mobilkamera? Mitt tips är att köpa en scanner av bättre kvalitet på blocket och när projektet är klart, sälja den på blocket. I bästa fall har det inte kostat dig en spänn.

Mitt andra tips är att skaffa tryckluft på burk och blåsa bort dammet. Jag använder den till att blåsa bort damm från sensorerna i mina kameror och det är naturligtvis något man gör på eget bevåg, men det har funkat bra för mig hittills. Finns hos välsorterade pappershandlare.

Bilden är från början av 60-talet och naturligtvis nostalgimumma för mig. Att titta på diabilder var det närmaste vi kom filmvisning när jag var liten och kanske låg jag just på den ryamattan när vi gjorde det.

Analog talgoxe

Efter att ha använt en gammal instabil testversion av Googles Nik Efex för att redigera mina bilder, var jag igår äntligen tvungen att uppgradera till en fullversion. I samband med att macen fick nya Yosemite slutade nämligen Nik fungera.

Nik är inte dyrt egentligen, dryga tusenlappen, men så länge den gamla fungerade har jag bitit ihop, trots att det kraschade mellan varven. Roligast var att få Analogue Efex som jag inte hade innan. Första bilden har fått gå några vändor i den. Misstänker att det kan bli rätt kul ett tag och att man kanske kan rädda misslyckade bilder man ändå gillar av någon anledning. Eller om man bara vill skapa nån sorts retrostämning.

Negativt med att uppgradera är att man inte riktigt känner igen sig och att det känns långsammare. Man brukar vänja sig rätt fort.

Bilderna man aldrig tar

Jag får ibland höra att jag tar fantastiska konsertbilder eller snygga naturbilder, men när det blir dags att summera ett år är de bilderna sällan de mest intressanta för mig. De bilder jag vill se i en fotobok som summerar ett år är de på familjen.

Men även där blir det gärna att man ser till att ta bilder när någon fyller år, stora helger eller semestrar. Var är de vanliga bilderna där vi gör de mest vardagliga sysslorna?

I helgen hade jag med mig kameran in när vi skulle handla lite eftersom jag inte vill lämna den i bilen (försäkringar täcker sällan sånt man har i bilen som inte direkt är kopplat till den vid stöld). Efter ett tag insåg jag att ljuset var ganska spännande och miljöerna fotogeniska.

Av alla bilder jag tagit i år kan jag föreställa mig att just dessa är de som är mest intressanta om tjugo år. Mataffärer, om de finns kvar, kommer garanterat att se helt annorlunda ut, godispåsar likaså. Vi med för den delen.

Jag har sammanfattat varje år i en fotobok i sju-åtta år nu och den senaste var den första jag blev tvungen att betala fullpris för. Jag har innan alltid lyckats hitta rabattkoder eller erbjudanden där det räckt att köpa ett par läsk för att fotoboken ska bli gratis. Ett bra sätt att hålla koll på vilka firmor som just nu erbjuder rabatter på fotoböcker är Cuponation. Inte bara fotoböcker naturligtvis, från startsidan når du alla möjliga rabatter och extrapriser.

Soluppgång Revisited

En bild från september, som jag inte ens la upp när det begav sig, nu lite mer varsamt redigerad.  När jag tittar tillbaka nu på de första bilderna jag redigerade, baxnar man lite. Kraftig HDR och tokiga färger, men RAW-filerna finns ju kvar, det är bara att gå tillbaka och göra om. Man måste ju börja någonstans, sen lär man sig mer och mer.

När jag tog bilden hade jag också lärt mig att ta mer än en exponering, och också att använda liten bländare för större skärpedjup. Då uppstod ett nytt problem; damm på sensorn. Små prickar över hela bilden som jag aldrig tidigare sett då jag bara använt största bländarn innan.

Man kan lämna in kameran och få den rengjord, men jag tog tryckluft på burk, som man normalt använder för att blåsa rent datorer med. Funkade bra för mig i varje fall.

Försöker hänga med

Hade man rusat ut tjugo över fyra på morgonen för att försöka fånga soluppgången över Säveån om man inte älskat foto? Förmodligen inte. Precis som alla fotodårar är det ljuset man jagar, ofta ljuset mer än motivet. Här har jag tweakat och dragit i reglagen och fått fram en bild med lite mer färg än jag kunde se, men vem vet vad t ex en katt kunde se samma morgon? Färgerna fanns ju uppenbarligen där för kameran att registrera.

Jag läser mer fototidningar än vad som är nyttigt och framförallt i de engelska finns det en debatt, där många har svårt att acceptera digitalt foto överhuvudtaget. De håller kvar vid film, eftersom det känns som det är foto på riktigt. Jag kan förstå var de kommer ifrån, för många i min ålder kan inte ens maila och hela konceptet med datorer är skrämmande och krångligt.

Man har också skaffat sig en djup kunskap som plötsligt är omodern, att fota digitalt idag är nästan som att vända på en hand, du måste lära om helt. Om man sen försöker lägga upp sin allra bästa bild på t ex 500px och blir totalt ignorerad, där alla bilder som är Popular är kraftigt redigerade, kan det vara ett hårt slag för självförtroendet. Det är då en mindre trevlig attityd kommer fram och foto börjar klassas in i bra och dåligt. Bra är alltid att man åstadkommit bilden i kameran och kanske i mörkrummet. Alla hjälpmedel därefter är "dåliga".

Om vi tittar på andra konstarter, så finns det tydliga paralleller, jag är gammal nog att minnas hur man såg ner på synthmusiken i början på åttiotalet. Digitala specialeffekter i film har först nu blivit så bra att ingen utom Christopher Nolan längre bryr sig om det är äkta eller inte. Men jag tror ändå film precis som allt annat analogt kommer att få ett uppsving igen. Stoppar du film i kameran visar du att du har råd att göra det, jag märker redan en viss snobbism runt det där.

Men för gamla gubbar som mig räcker det inte att anamma ny teknik, jag kan ju försöka lura mig själv att jag är "hip" som har både Facebook och en blogg (två till och med). Men det räcker inte, i helgen har jag gjort krafttag och försökt på riktigt börja twittra och instagramma. Jag förmodar att det vad man gör det till, men om man som jag undrat vart alla totalt menlösa inlägg tagit vägen som förut fanns på Facebook, kan jag berätta att de nu finns på twitter.

Jag begriper för lite om det här för att ens kunna länka till mina sidor, men jag heter fotoscenen på båda. Det är när det gäller detta som ungdomarna springer i cirklar runt oss äldre. Inte nog med att de är duktiga fotografer och har en stadig tillgång på unga snygga modeller bland sina klasskamrater, de förstår och tycker om de här nya sätten att kommunicera. Och når ut när de gör det.

Det blev något fel när jag försökte twittra i lördags och varje gång jag uppdaterade sidan, twittrades det ut en kopia på min tweet. OMG jag spammar, tänkte jag, fast jag inte har några följare. Alls. Sen ser man hur ungdomarna lägger ut 30 tweets på en dag i vad som till synes är smskonversationer. Det går mig helt över huvudet att folk kan följa flera hundra människor och sen orka läsa vad de skriver. Lika lite som jag tror att någon har läst ända hit. Jag skulle behöva gå en kurs i det där. Jag tror det skulle hjälpa mitt fotande mer än en fotokurs just nu.

Worklflow

På en tur ner till Lund stannade jag till och drog fram min GX1 med den blygsamma 15 mm linsen. 1/400 sek och ISO 160. Vädret var inte inspirerande, men jag ville ändå ha en bild på möllan här, egentligen var det några fina träd jag ville plåta där ljuset hittade fram, men där fanns ingen avfartsväg.

Detta är RAW-filen utan bearbetning, man skall veta att hade jag fotat i jpeg hade kameran bearbetat filen, brusreducerat, fixat skärpa ochh tryckt upp färgerna. Hur det hade sett ut beror på vilken kamera man har. Olika tillverkare har olika inställningar.

Fotar man i RAW har man större möjligheter att själv påverka hur slutresultatet skall bli, det är värt besväret.

Jag har ett par gånger tidigare skrivit om mitt workflow, väl medveten om att det säkert skulle ändras snabbt. Jag ändrar för att jag lär mig nya tricks, men framförallt för att det skall gå snabbare.

Det första jag gör nu efter att satt in kortet i datorn är att importera RAW-filerna till Lightroom, fast inte allt, jag bockar bara i dom som jag tycker har något. Jag plåtar hellre för mycket än för lite, så det brukar landa på 15 - 20%. Det är smart att ställa in metadata, copyright etc redan i importen, jag har aldrig kommit ihåg det än, men nån gång...

Efter importen går jag igenom bilderna och sätter fem stjärnor på de jag gillar mest, aktiverar biblioteksfiltret och visar bara favoriterna, sänker betyget på de svagare bilderna tills jag har en bra mix med ca 20 bilder om det är från en konsert, eller så många jag behöver. Ingen idé att jobba vidare med de jag inte ska använda.

Det som är nytt nu är att jag går direkt vidare till pluggen NIK Colour eller Silver om jag vill ha svartvitt. Visst Lightroom är ganska enkelt att använda , men NIK är snabbare. I NIK staplar jag filter på varandra tills jag har fått önskvärd effekt, sen sparar jag filen, justerar eventuellt ljus i Lightroom och ställer in brusreducering och skärpan. Av någon anledning har detta varit komplicerat innan, inte nu.

Jag sparar bilden som TIFF och öppnar i photoshop. Det är ju ett fantastiskt program, men med dagens mått krångligt. Allt jag gjort i NIK går ju naturligtvis att göra i Photoshop med, men det är invecklade processer, lyckas man lära sig dom har man glömt det till nästa gång. Men lite har ju fastnat så klart.

Dodge and Burn är ett verktyg jag använder, exempelvis i porträtt för att göra ögonvitor och tänder ljusare. Jobba i ett lager så du lätt kan ändra opaciteten. Klonverktyget är ju bra för att städa upp bilden.

Här på möllan gick jag direkt på Highpass filtret för att öka skärpan. Det är lätt att få oönskade vita streck, halos när det blir för skarpt. Mina New York bilder drabbades lite av det. Nu använder jag suddigummit för att plocka bort dom, Jag suddar även tomma ytor eftersom jag inte vill att bruset skall bli skarpare. Är det ett porträtt sudar jag allt utom ögonen. Highpassfiltret ställer man sen till Overlay i blandningsläget.

Jag har funderat mycket på skärpa på sistone. När det gäller att uppskatta ett foto tror jag det finns två sorters människor, de som ser det konstnärliga och de som ser det tekniska. Man kan naturligtvis ha en livlig debatt om vad som är bäst, men det ändrar ingenting. Om man vill att ens bilder skall uppskattas av många måste man nå båda lägrena.

Jag har alltid sett mer till det konstnärliga än det tekniska. Har jag två snarlika bilder, väljer jag den med bäst komposition och inte den skarpaste. Bland Miss Li bilderna nu senast valde jag tvärtom i ett fall och det stör mig, men samtidigt ångrar jag lite att jag ens tog med ett par bilder som kunde varit skarpare. Jag känner att de drar ner helhetsintrycket. Skärpa är något jag kommer att fokusera mer på i år, det är klart.

Jag har också funderat på vad skärpa är. För när jag jämför mina bilder med andras kan jag tycka att mina bilder verkar ha sämre skärpa, men när jag förstorar och går in på detaljer ser jag ingen skillnad. Bilderna på nätet har ju låg upplösning, så hur kan det ändå vara skillnad? Jag tror det handlar om relativ skärpa. Jag är lite för förtjust i rena bakgrunder. Jag går gärna in nära för att rensa bort stativ och gitarrister och annat löst från kompositionen. Är det lite avstånd till dom gör skärpedjupet att de blir suddiga och lyfter fram artisten som upplevs som ännu skarpare. Yin och Yang. Det behövs något suddigt i bilden för att skärpan skall bli påtaglig. Det blir en utmaning att plåta på det sättet och inkludera skräp i bilden.

Ok, tillbaks till möllan. Här har jag gått bananas med alla justeringslager, gradient map, ljus, färg, photo filter och levels. Den stora förändringen hade jag redan i NIK, men det här sista gav mer tryck i bilden. Nästan svårt att tro att det är samma bild, eller? Klicka upp den för att jämföra.

 

Utrustad

Jag har tidigare skrivit om shopping och att det är så skönt att inte vara beroende av vardagsshoppingen. Nå, alla laster jämnar ut sig i slutändan, så det jag sparar på att inte småshoppa tar jag igen när något nytt i kameraväg skall inskaffas. Man undrar om det är en liten samlargen som kommer till liv eller om det bara är för att man vill åt BILDEN som allt detta behövs. Näst på listan står mer studioljus, jag har hittat några billiga på nätet, med stativ och allt.

Kamerasystemet jag satsat på kallas mikro43, poängen med det är att sensorn är mindre än full frame och det finns ingen spegel som tar plats. Alltså blir både kameror och linser mindre och lättare. Kvalitetsmässigt tappar man lite i dåligt ljus, men den marginalen krymper för varje nytt släpp.

Det blir inte heller lika kort skärpedjup. Det här gör många en stor sak av på olika forum när brösttonerna skall fram. Jag ser inte det som en nackdel, bilderna blir bara olika. Jag har aldrig behövt kortare skärpedjup än jag kan få med mina snabbaste linser, snarare tvärtom. Beroende på vad man fotar kan det lika gärna vara en fördel att ha mer av bilden skarp.

Fördelarna som alla kan se däremot är ju pris, detta är ingen billig hobby, men skulle jag köpt motsvarande prylar från ex Canon, så hade det kostat det tredubbla.

Vikt, många gånger har jag läst om fotografer som valde fel linser innan en utflykt för att ingen (inte ens jag) kan ta med sig allt man har. Det finns många som jämfört storlekar på nätet, här är en, men storleken är inte allt, värre är vikten, speciellt om man skall släpa på allt en hel dag. Är man ett riktigt proffs spelar detta så klart ingen roll, då är det assistentens jobb.

Funktion, jag kan egentligen för lite om Canon och Nikon för att säga för mycket. Jag valde Panasonic eftersom jag kom från video och ville göra ännu coolare filmer. Två av filmerna som hade premiär på senaste Sundancefestivalen är inspelade med GH2. GH3 är ännu bättre och klassas som världens bästa videokamera i förhållande till pris, det är häftigt.

Jag kan bli lite förvånad när man läser att kamoror som kostar som en liten bil fortfarande inte har en skärm man kan vrida på, jag jobbar mycket med skärmen och bara i undantagsfall med sökaren. Min favoritfunktion när man plåtar actionbilder är att peka på skärmen och ljusmäta, fokusera och ta bilden i ett klick. Min ratio av lyckade bilder steg brant efter att jag lärt mig det. Det är också schysst att kunna byta fokuspunkt medan man filmar, bara genom att klicka på skärmen. 

Bilderna ovan fick jag ta med mobilen, därav kvalitetén, men överst ser vi min enkla backdropp jag tillverkat av markisväv, det kommer bli fler såna, en vit har jag tänkt härnäst. Studioblixten hittade jag på en loppis för ett par hundralappar. LED belysningen är till videokameran egentligen och den har jag klickat hem från Kina.

Kamerorna då; Panasonics flaggskepp GH3 för att bara det bästa är gott nog, he he. GX1 för att den är liten och smidig, med nästan samma höga kvalitet. Videokameran Panasonic HDC-SD90 gillar jag för den extrema zoomen, fina färger också tycker jag, men jag använder den lite för sällan, så jag har mycket kvar att lära med den. Förra sommaren höll jag på en del med de manuella inställningarna, det är bra att kunna.

Objektiven då: Olympus 15 mm f8, när bara det sämsta är gott nog. Samma tjocklek som ett Body Cap. Perfekt på GX1 när man inte har plats för mer.

Panasonic 20 mm f1,7, pannkakslinsen, har man lite större fickor så blir det denna, en klar kvalitetshöjning.

Olympus 45 mm f1,8, porträttlinsen. Det är när man sätter på ett sånt här objektiv som lusten att köpa mer väcks, att linser kan ha så olika karaktär. Detta är förmodligen den bästa lins som tillverkats i förhållande till pris och vikt. Och då räknar jag in alla system.   

Panasonic 25 mm f1,4, lite större än 45:an men också lite ljusstarkare, mitt senaste inköp, riktigt trevlig.

Panasonic 12 - 35 mm f2,8. Ljusstarkt och hög kvalitet, precis som...

Panasonic 35 - 100 mm f2,8. Två objektiv jag förmodligen alltid kommer att ha med mig i väskan. De är dyra, men det skall sättas i relation till motsvarande från Canon eller Nikon, då är det plötsligt rena fyndpriserna.

Panasonic 45 - 200 mm f4,0-5,6. Det här motsvarar 400 mm i full frame, ganska bra räckvid m a o. Och ännu mer om man filmar och använder kamerans digitala zoom.

Samyang Fisheye 8mm f3,5. Tanken är att jag skall ha denna på GX1:an när jag fotar konserter. Man kan få coola bilder på gitarrister t ex eller publiken som det blev sist på Miss Li. 

Utöver detta har jag en del annat kul, som filter, reflexskärmar, timer/fjärrutlösare, blixtsändare, extern mikrofon mm. Måste säga att jag känner mig rätt nöjd och redo att ta mig an konsertsommaren. Gott.

Bloggtipset - Nostalgiarkivet

För ett par år sen bestämde jag mig för att bli vuxen. 40 plus, jag kände att det var dags helt enkelt att bli förståndig. Precis som alla andra i västvärlden använde jag min plånbok för att försöka jaga lyckan, men jag började ana att det var flyktigt. Det är så mycket man handlat för att bli glad en kort stund och sen ligger påsen i hallen. Glädjen gick över innan man ens hunnit hem.

Cold turkey var inte att tänka på, jag ville trappa ner försiktigt. Loppisar har jag alltid sprungit på, men nu började jag uteslutande att handla på loppisar. Jag fick min kick, men det kostade mig knappt något.

Ett par år senare kan jag konstatera att jag helt slutat köpa saker för den korta glädjens skull och det är längre mellan loppisbesöken. Ett utmärkt substitut för de där besöken och mycket bekvämare är bloggen Nostalgiarkivet. Vinyl-Karlsson lägger upp bild efter bild på sköna loppisföremål. Vad är syftet med bloggen, undrar man, är det en loppis nånstans, eller nåns samling? Jag vet inte, men rätt som det är när man scrollar ner bland bilderna hittar man den där sparbössan man hade när man var liten eller nån annan festlig pryl som ger en den där vill ha känslan. Men här kommer det bästa av allt, man kan inte köpa den. Man slipper ännu en pryl som skall stuvas undan någonstans och som kommer att ge uingarna huvudvärk den dan man går vidare till livet efter detta. 

Men vissa fynd är trots allt värda besväret så jag tänkte fota mina bästa loppisfynd och lägga upp här framöver. Kan det va nåt?

Workflow

Nu skall jag göra ett försök att beskriva mitt workflow, arbetsflöde. Grejen är ju att man har inte hur mycket tid som helst, har man med sig kameran ut nästan dagligen, måste man stöka undan bilderna snabbt annars har man ett enormt arbete framför sig till slut. Sen förra gången jag skrev om det här har jag lärt mig massor och säkert ändrat på det mesta.

Jag skall försöka beskriva detta så att en nybörjare kan förstå, motsatsen är ganska poänglös, jag är ju själv en nybörjare! Men om något är oklart, fråga gärna i kommentarsfältet.

Nummer ett är att fota i RAW, det tar mer plats på minneskortet och du behöver ett snabbare kort om du plåtar mycket på kort tid, men fördelarna vid datorn är oslagbara.

Så in med minneskortet i datorn och importera bilderna i Lightroom, jag använder senaste versionen, eftersom det är den enda som stödjer min GH3. Jag tar mycket bilder och långt ifrån allt är värt att jobba vidare med, så jag bockar av rutan importera allt, sen bläddrar jag igenom bilderna och bockar i dom jag vill ha. Blir det mer än jag behöver tar jag bort de jag inte gillar tillräckligt mycket.

Jag tänkte att det kunde vara kul att visa en bild som egentligen är helt misslyckad. Nu när jag suttit nere vid Säveån och plåtat änder, lär man sig till slut deras ticks. Jag kan se på dom när de ska till att skaka av sig vattnet. Det här att de flaxade med vingarna var däremot mer sällsynt. Satt jag där i en timme kanske det hände två gånger. Den här bilden är ett höftskott, visst jag hade ju ställt in kameran på att fånga snabba rörelser, slutartiden är en 1600 dels sekund, trots stark sol är ISO talet 3200, bländare 4.

Den ser ju inte mycket ut för världen, överexponerad och lite suddig, men posen är ju helt perfekt. Vi går till fliken Framkalla och börjar med att beskära bilden. Det gör man enkelt med den streckade fyrkanten uppe till vänster, man kan även räta upp bilden om den är sned.

Oftast behöver jag inte göra några extrema ändringar, men den här bilden pucklar jag på rejält och ljusreglagen under tonkurva, som jag börjar med och även de under Grundläggande, har jag flyttat ganska mycket åt vänster. Det här gör man ju på känsla, vad ser bäst ut? Det finns inget rätt eller fel. Sen pillar jag lite på skärpa och brusreducering också.

Det funkar ju alldeles utmärkt att omvandla bilden till svartvitt i Lightroom, scrolla ner ett snäpp och klicka på Svartvitt och börja dra i de olika färgreglagen som en galning, det kan mycket väl vara så att blå skall vara max åt ena hållet och rött max åt det andra, igen, vad ser bäst ut? Jag använder plug in:en Nik Silver Efex, eftersom det är ett snabbt sätt att få inspiration på de olika sätt man kan välja att bearbeta en bild, upplägget är intuitivt. Man väljer den förinställning som mest liknar det du tänkt dig och sen kan man finjustera. När jag är nöjd sparar jag ner bilden, går tillbaka till Biblioteksläget och väljer Exportera. Jag väljer mapp och om jag eventuellt vill byta namn på filen. I det här läget sparar jag filen som TIFF. På min dator har jag ibland suttit som ett fån och undrat vart den inställningen tagit vägen, det beror väl på vilken storlek på skärmen man har, men har du som jag, scrolla försiktigt ner, så finns inställningen i mitten. När jag är klar med alla bilder, sparar jag även RAW filerna som orginal i en undermapp och slänger de importerade filerna som ligger i mappen bilder i en undermapp med t ex 2013 som namn. Den kan bli rejält stor.

Okej, Tiff-filen öppnar jag i Photoshop Elements. Jag gör mindre och mindre i Photoshop, så jag har inte kännt behovet av att gå till fullversionen. För att kunna jobba med bilden måste den konveteras. Det finns säkert en knapp för detta, men jag brukar klicka med klonverktyget t ex och välja ok två gånger.

Hade någon annan anka irrat in i bilden hade jag valt att klona bort den nu, men här behövdes inte det.

Många gör skärpan allra sist, inte jag. Duplicera lager och välj filter High Pass. Nu blir bilden helt grå. När det gäller djur eller hår t ex vill man gärna ha helt skarpt, på den här bilden vill jag ha fjädrarna skarpa, men vattnet får gärna vara suddigt.

Man kan skapa lagermasker för detta, men jag använder suddigummit satt till 90% opacitet, man behöver inte vara så noggrann, när man är nöjd ändrar man blandningsläget till Overlay, blir det för skarpt får man sänka opaciteten. Just här valde jag att sudda lite till på ankans kropp med lägre opacitet på suddet.

Sen jobbar jag med Justeringslager, Gradient Map använder jag nästan jämnt, den får bilden att bli mer levande. Lager - Justeringslager - Gradient Map, välj första rutan svartvitt, blandningsläge Luminosity. Justera med opaciteten tills du är nöjd. Detsamma med Brightness, Saturation, Levels. Man får prova sig fram till vad som passar. Jag tyckte den här bilden blev lite kall så jag la en svag ton av Sepia i Photo Filter.

Ofta när jag verkligen gillar en bild, kan jag gå och fundera på den länge. Naturligtvis störde det mig att bilden var utbränd där solen tog för hårt, men så gjorde jag en quickfix. Jag markerade vänsta ansiktshalvan, kopierade ochklistrade in den i ett nytt lager, spegelvände och la den över högra halvan. Några lätta drag med suddigummet på låg opacitet och, voila! Och sen samma procedur på axeln, men där gick jag hårdare åt med suddigummit, för att ge volym.

En hyfsad resa för en misslyckad bild. Ett annat verktyg som man hade kunnat använda här är dodge och burn, klassiskt mörkrumsarbete som det brukar heta, när man gör delar av bilden mörkare eller ljusare.

Hade jag hunnit få hem min snabbare och ljusstarkare 35 - 100 mm zoom vågar jag påstå att bilden blivit bättre från början, men då är ju frågan om jag hade kommit på tanken att göra bilden till vad den blev. You don't take a picture, you make a picture.

Erik Hassle Revisited

Satt en dag här och blickade bakåt i bloggen. Första tanken var att jag inte är så grym som jag tror ibland, men sen kom jag ihåg att det tyckte jag inte själv heller för ett år sen Jag kämpade ju faktiskt intensivt med att kräma ur så mycket som möjligt ur kameran och det var inte förrän på sensommaren det började närma sig ett resultat.

När Erik Hassle besökte Liseberg i juni var det största problemet den starka solen. Jag har valt tre bilder jag gillar och istället för att bara tweaka dom så har jag gjort om dom totalt. Den redan redigerade bilden från förra året har jag öppnat i Silver Efex Pro, som är en plug in som gör bilder svartvita på ungefär samma sätt som en app funkar i mobilen, fast man har större möjligheter att jobba vidare med förinställningarna. Efter det har de fått en tur till i Photoshop.

Det var kul, kommer nog att komma mer sånt här i väntan på att alla konserter drar i gång.

Vattenfärg

En vända i appen Popsicolor och sen förstärkt i Photoshop med levels.

Släpp loss din kreativitet!

Att sitta med Photoshop och bara experimentera är ett bra sätt att hitta nya uttryck i sina bilder. Problemet kan vara att sen komma ihåg exakt vad man gjort. Man kan också studera kurser i bildbehandling i tidningar, på bloggar eller youtube och härma en viss effekt och se vad den kan göra med just ditt foto.

Ett mer effektivt sätt är appar eller plug-in program som har ett antal förinställda effekter som gör alla inställningar i ett svep. Fördelen är att man snabbt kan jämföra en mängd olika inställningar och vässa gamla bilder. Här har jag använt gratisappen Pixlr-O-matic.

Man laddar in en bild och kan sen svepa igenom tre steg, med effekter, effektlager och ram. Det finns också uppe i högra hörnet en slumpfunktion. Nackdelen är att man inte kan välja opacitet. Jag har lagt Pixlrbilden ovanpå "orginalet" och valt en opacitet mellan 50 och 90% .

Workflow

Workflow är ett sånt där ord som medelålders män som läser för mycket fototidningar gillar att slänga sig med. Om man bara använder kameran på semestern, spelar det kanske mindre roll hur lång tid det tar att ta hand om bilderna, bara man är klar till nästa semester, men om man kommer hem med flera hundra bilder varje dag, gäller det att man kan stöka undan dom snabbt, annars kommer man aldrig ikapp och hårddiskarna blir fulla med bilder. Fotar man konserter falnar allmännhetens intresse snabbt, man ska helst ha upp dom på webben dan efter. Jobbar man för en tidning, kanske innan konserten är slut.

En del fotografer kan lite snobbigt säga att de ändrar mycket lite i datorn. En bra bild tar man i kameran. Gör rätt från början! Ibland undrar jag om den attityden beror på att man inte kan redigeringsprogrammen eller om man bara tycker att datorer är trist rent allmänt. Det är ju väldigt konstigt att den kreativa processen skulle ta slut så fort kortet är taget; för mig har den bara börjat.

Mitt sätt att arbeta ändrar sig hela tiden, det senaste tricket jag lärt mig är alltid min favorit, och eftersom jag är självlärd finns det massvis kvar att lära. Men så här jobbar jag idag. Vi börjar med en bild på Martina Schipotjenko i syntduon Page. Alla bilder jag tog i helgen såg ut så här eller värre. Det fanns verkligen inget scenljus.

Kameran är som vanligt min Panasonic G2, Eftersom det var så mörkt använde jag min 45 mm Olympus med f1,8. ISO 400 och en 1/200 dels sekund, spotmätning så klart. Kunde nog gått ner till 1/125 och jag kunde ha ställt ISO till 800, men det är ju alltid lättare att säga efteråt.

Jag fotar sen någon månad i RAW och filerna ligger på 14 Mb,  så in med minneskortet i datorn och öppna upp dom i Lightroom direkt utan att föra över dom till datorn. Först gör jag en grovsortering, bilder jag gillar får ett dubbeltryck på klarhet och lyster, då blir det en liten ruta på miniatyren längst nere på skärmen. Sen är det lätt att markera alla som inte har det och ta bort dom - bättre översikt och lättare att välja ut de bilder man vill gå vidare med. Här har jag ju ändrat bilden ganska extremt. Jag brukar börja med skärpan, eftersom just mörkerfotografering är min kameras akilleshäl ökar jag skärpan ganska rejält till 90 och brusreduceringen till 30. Här har jag satt fyllnadsljus till 13 och svärta till 8, men i helgen lärde jag mig använda rutan "Region" och då tycker jag inte det behövs så ofta längre. I region ställde jag Hödagrar till -62, Ljus till +74, Mörker -38 och Skuggor +12. Det finns ju inget fel eller rätt utan man går på vad man själv gillar. Men det är här du hittar ljuset i bilderna utan att förstöra dom.

Temperatur och färgton har jag ändrat till 5645 och +86.

I rutan för färgmix fanns det få reglage som faktiskt påverkade något eftersom bilden mest är blå och lila. De tre reglagen är Nyans som avgör vilken färg det blir, Mättnad som bestämmer hur mycket färg det blir och Luminans som säger hur ljus färgen skall vara. Ok, Blå: N 0 M -53 L -8, Lila N -27 M -66 L +46 och Magenta N 0 M -59 L +78. Igen får man experimentera, konsertfoto har ju sällan naturliga färger, det är inte det man är ute efter, tvärtom. Till sist längst ner under kamerakalibrering har jag gått på färgerna igen. Varför, inte vet jag, jag var väl inte helt nöjd. Skuggor ställde jag till -87, Röd primärfärg Nyans -3 Mättnad -100 Grön PF N -10 M -18 Blå PF N -66 M -23.  Som sagt ganska extremt, har det blivit rätt i kameran är ju ändringarna mer subtila, men det är fortfarande dessa reglage jag drar i. Och så här blev det.

Eftersom jag gått till att göra mer och mer i Lightroom blir det inte mycket kvar för Photoshop att jobba med, men först glöm inte att markera alla bilder du har öppna i Lightroom och exportera dom till en mapp på datorn. Exportera dom som orginal, så ligger Rawfilerna där tillsammans med alla inställningar du gjort. Sen kan du tömma kortet, vad ska man med alla misslyckade bilder till?

Här använde jag ju en fast lins, så jag beskär bilden lite för att få den komposition jag var ute efter, sen har jag lagt på ett justeringslager och ökat Brightness, här får jag gissa; +30, brukar det hamna på. Ibland gör jag ett lager till med Hue/Saturation, +5 kanske på Saturation slidern.

Jag har sneglat på Justeringslagret för Gradient Map ett tag, och idag provade jag att lägga ett svartvitt lager på den här bilden och köra blend mode Luminosity. Jag vet inte vad detta heter på svenska, men den ligger längst ner av alla varianter man kan välja. Resultatet blev lite mer kontrast.

Jag läste en gång om en fotograf som alltid avslutade med Unsharp Mask så det gör jag med. Svårt att säga om det hjälper, men det kostar ju inget.

 

Utrustning

Man kan ana att ens bilder blivit bättre när man börjar få frågor om vilken kamera man använder. Följer man den här bloggen sen starten kan man lätt följa min utveckling både när det gäller stillbilder och mina filmer. Från att jag uteslutande använt autoinställningar till att jag blivit tvungen att lära mig de manuella.

Det går att ta fantastiska bilder med iA (intelligent Auto) som Panasonics system heter om förutsättningarna är rätt, men när mörkret börjar falla blir det till slut nödvändigt att lära sig vad man håller på med.

Jag köpte min första digitala kamera år 2000, en Canon Pro70. Då lämnade jag sökaren bakom mig och lärde mig uppskatta den vinklingsbara skärmen. På min Panasonic G2 finns dessutom vissa möjligheter att interagera med skärmen på en del revolutionerande sätt. Ja, faktiskt. Läs vidare!

När man står i ett fotodike med proffs och andra glada amatörer, kan man lätt tro att fotobranschen bara erbjuder två alternativ; Canon eller Nikon. Länge tyckte jag att det bästa med min kamera var att man kunde skylla på den när man misslyckats. Hur skulle jag kunna få lika bra bilder med den, som bara kostar en tiondel av vad en Canon 5D Mark II med lins kostar? Faktum är att jag kan få det, många gånger tycker jag mina bilder blev bättre på 12 megapixel än den som hade 36. Det är bara upp till mig att använda kameran rätt.

Någon enstaka gång kan ljuset vara så dåligt att min kamera inte är kapabel till en bra bild, å andra sidan blir bilderna inte bra med de dyra kamerorna heller, bara mindre dåliga.

Så det kan vara en nackdel, sen har vi fördelarna: lägre pris, mindre vikt, tar mindre plats i väskan. För vissa är priset helt oviktigt, men absolut inte för mig. Vikten spelar inte så stor roll om man bara ska fota de första tre låtarna, men ska man fota hela konserten eller springa runt på en festival, då börjar vi snacka. Utrymme, ja alla som packat en resväska, speciellt inför hemresan från något billigt euroland vet vad jag pratar om.

Jag har aldrig sett någon annan fotograf som jobbar med skärmen, alla står och glor i sökaren. Varför, framför allt för att de måste. Kameran väger så mycket att det är fysiskt omöjligt att stå med den ut från kroppen. Fördelen med att jobba med skärmen (enligt mig) är att man har bättre koll på vad som händer runt omkring. På vissa konserter på Taubescenen t ex skulle man behöva ligga på marken för att få en intressant bakgrund. Ganska ofta har de bara en svart sammetsduk bakom sig, men genom att fälla ut skärmen och i princip ha kameran i markhöjd har jag kunnat få in scenljusen i taket i bilden.

Nu kommer vi till det revolutionerande. När jag började fota i RAW råkade jag ut för ett nytt bekymmer; buffering. När kameran skall flytta bilderna till minneskortet blir det till slut stopp och det kan ta "evigheter" innan man kan trycka av igen. Och det är ju så klart då det händer, blixten slår ner på scenen eller nåt. När man plåtar en konsert försöker man gissa när det ska bli en bra bild eftersom man annars är sekunden efter, i varje fall med artister som rör väldigt mycket på sig. Det kan bli många gissningar på raken. Det gäller att ha tur (och rätt inställningar).

Genom att utnyttja skärmen lärde jag mig ta bort lite av den turen. När jag kom på det här av en slump mitt i en konsert, kändes det som när Gunde bytte stavar. Heureka! Jag råkade komma åt det som Panasonic kallar för Pekavtryckaren. Det innebar att jag pekade på artistens ansikte och i samma ögonblick fokuserade kameran där, mätte ljuset (eftersom jag stält in spotmätning) och tog bilden. Jag kapade bra många hundradelar och fick oftare den bild jag ville ha. Jag chansar nu mer sällan utan trycker av när jag ser att det är något och följdaktligen får jag sällan bufferproblem.

Det är svårt att vara smartare än dagens kameror, speciellt när förutsättningarna ändras så fort, så jag ser inget fel i att använda autoinställningar när det går. Är det en konsert i mörker använder jag auto ISO och auto vitbalans och minst 160 dels sekund på slutartiden, skulle bilderna bli för mörka går det ofta att ljusa upp dem i Lightroom.

Ok, på bilden ser vi då min G2 med 20 mm lins. Där finns en 45 -200 zoom och Olympus fantastiska 45 mm porträttlins Dessa två använder jag oftast på konserter. 14 - 42 linsen som jag tycker är så där kul. En extern mick och videokameran SD-90 som har en fantastisk och väldigt stabil zoom.

På önskelistan står kommande GH3 som jag ser fram mot mer än iPhone5, och zoomarna 12 -35 och 35 -100 båda med fast f2,8. I och med att vi pratar micro43 dubblas värdena, alltså är det traditionella 24 - 70 och 70 - 200 vi pratar om vi jämfört med full frame formatet. Föregångaren GH2 är ju en fantastisk kamera som med ett hack används i många proffssammanhang, och denna ryktas vara ett stort steg framåt med snabbare autofokus och bättre ISO, (som är min kameras akilleshäl).  I can't wait.

Photoshoptips

För precis ett år sen gick jag ut i trädgården tidigt på morgonen och fångade de första solstrålarna när de nådde blommorna på mitt döende äppelträd. Jag använde en 20 mm fast lins vilket motsvarar 40 mm på en vanlig kamera och fick ett väldigt kort och fint skärpedjup.

Jag brukar sällan beskära mina bilder, men i det här fallet kunde jag ju inte gå närmare eftersom skärpan då hade hamnat nån helt annanstans.

Jag är en glad amatör med kameran och med ännu mer så med Photoshop, så länge det gick använde jag ett enklare program som hette Micrografix, men till slut var jag tvungen att migrera till Photoshop Elements, men mycket motvilligt. Med tålamod kan jag åstadkomma vad som helst givetvis. Det är bara att prova sig fram. Men man har ju inte tid. Så fick jag ett tips om programmet Lightroom.

Precis som i Photoshop kan man göra väldigt mycket, men framför allt kan man snabbt fixa exponeringen och ljuset i bilden.

Nu har jag hittat en ny quick-fix. Soft focus. Det låter som en oxymoron, men så här går det till. Först testade jag en egen variant efter vad jag tyckte mig minnas att jag läst; ett nytt lager (duplicate layer). Filter - Blur - Gaussian blur. Här ställde jag värdet ganska högt 17,7. Istället för normal använde jag overlay som blend mode och ställde ner opaciteten till 30%. Och jag använde den bild jag redan bearbetat i Lightroom.

Det här tipset ville jag dela med mig av, men först googlade jag för att se om jag gjort rätt. Det hade jag ju inte. Så här skulle det vara: Gaussian blur skulle stå på 4 - 10 pixlar (Högre upplösning på bilden, högre värde). Opaciteten skall vara 50%, overlay. Sen merge down, alltså dessa två lager blir ett. Enhance - Unsharp mask Prova dig fram inom följande Amount: 80-200, Radius: 2-5, Threshold: 10-15. Till sist Layer - New Adjustment Layer - Hue/Saturation och välj ett värde mellan 10 och 20 på saturation slidern.

Det hade ju varit bra om det nu var så att det sista alltid varit bäst, men förutom tycke och smak, så tycker jag att bilder där man vill ha en svalare fätgskala funkar bättre med min egen variant, medan det blir en större färgexplosion med den senare varianten. Ännu bättre blir det på konsertfoton. Snart börjar säsongen igen. Jag tycker själv att mina bilder haft en liten edge över de bilder som de riktiga fotograferna tar, framför allt för att jag inte har grodperspektivet på varenda bild. (Nackdelen med att vara ackrediterad.) Men en sak har jag saknat i mina bilder, och det är att hur jag än lekt med dom i Lightoom så ser de ändå bara ut som foton. De är platta och saknar glöd.

Den här bilden på Tove Styrke är väl helt okej, ingen mick i ansiktet och en hyfsat stillsam bakgrund.

En vända i Lightroom fick bilden att bli lite piggare.

Min egen variant av soft focus hjälpte lite.

Men med den riktiga varianten jag beskrev i förra inlägget hände något. Jag tycker det blir mer fokus på vad jag vill säga med bilden, den blir tydligare. Soft focus, helt enkelt.