GAS!

GAS eller Gear Assembly Syndrome är när det blir roligare att köpa kameror än att fota, kan man säga. Där är jag väl inte riktigt än, men jag har handlat en hel del i år.

Jag skrev tidigare om att jag beställt den nya Panasonic GH4, men när det väl blev min tur i kön, hade jag hunnit ändra mig och bestämde mig för att lägga pengarna på ett objektiv istället. Det var nog rätt tänkt.

Uppställningen på bilden här är GH3 med batterigrepp från Kina som jag köpt för några hundralappar. Linsen är Nocticron 42,5mm f1.2. Pga den mindre sensorn gångrar man mm med två, alltså är det en 85mm porträttlins. Den är makalöst bra.

Näst på tur är Panasonic G6 med en 25mm f1.4. G6:an är ju en enklare modell, men samtidigt nyare än GH3, vilket innebär att det finns en del finesser i den som inte finns i den större, exempelvis Focus peaking, som hjälper dig att ställa in skärpan när du fotar manuellt, och det finns en funktion för att filma time lapse, som resulterar i en färdig filmsnutt.

Ännu nyare är lilla GM1, som är samma system och tar samma objektiv som de andra. Ändå är den inte så värst mycket större än en mobiltelefon (utan objektiv, då). På den här sitter en 15mm f1.7. Alla tre objektiven har Panasonic utvecklat tillsammans med Leica. De är ljusstarka och har en härlig, krispig skärpa.

Det finns en del missuppfattningar kring micro43 systemet. Det spreds en video i våras från en känd fotograf som fått det mesta om bakfoten. Framför allt rörde han till det om ljusstyrkan. Ljus är ljus, om ett objektiv har f1.2 som största bländare, så har den det. Däremot är skärpedjupet det dubbla, på gott och ont. När jag tar porträtt med Nocticronen har jag svårt att se att ett kortare skärpedjup hade gagnat mig. I testerna har de också påpekat att exempelvis Canons motsvarighet inte är skarp fullt öppen utan ändå måste bländas ner. Då har man samma skärpedjup, men man tappar en del ljus.

Sen har jag ett antal zoomar också; 7-14mm f4, 12-35mm f2.8, 35-100mm f2.8 och 100-300mm f4.0-5.6.

Finns det något kvar att köpa, kan man undra (hoppfullt). Ja, ett macro hade varit kul. Fisheye, kanske. Jag har ju haft ett förut, så jag har nog lekt av mig lite. Den raktecknande vidvinkelzoomen är mer användbar.

Jag är väldigt nöjd med dom här prylarna, och jag får påpeka att jag inte är sponsrad, men jag hade inte haft något emot att bli det.

Nytt hus!

Om du vill reta gallfeber på en fotograf skall du säga "Vilka fina bilder, du måste ha en väldigt bra kamera!".

Alla fotografer anser nämligen att just kameran bara är en obetydlig beståndsdel i ekvationen. Att man sen måste belåna både sitt hus och sin fru för att ha råd med utrustningen i väskan har inte med saken att göra.

Jag blev påmind om detta häromveckan när jag inte tänkte mig för och använde den enklare G6:an mer än jag behövt istället för den mer avancerade GH3:an. Plötsligt hade jag svårt att få fokus och eftersom jag ser dåligt, kan kan jag inte på plats avgöra om jag har skärpa eller inte utan koncentrerar mig på kompositionen och litar på att kameran sätter fokusen. Det blev bara halvbra. G6 är ändå ett par generationer bättre än den G2:a jag började med, och alla objektiv jag hade då är faktiskt sålda för att de inte höll måttet.

Det är alltså inte såå konstigt att jag i början (2011) brukade komma hem med 90% suddiga bilder. Visst hade jag mycket kvar att lära, både om kameran och redigerandet, men allt var inte mitt fel.

Inom segmentet micro43 har utvecklingen också gått blixtsnabbt. Nya GH4, som jag beställt idag, kallas (precis som föregångaren GH3, bör tilläggas) den första spegellösa kameran som kan ersätta din fullformatare.

Och det är nog sant i så gott som alla upptänkliga situationer en vanlig fotograf hamnar i. Sportfotograferna kommer inte att släppa greppet om sina Nikon och Canon på ett bra tag. Det saknas ett tele i den absoluta proffsklassen, men när det släpps, kommer det bara att kosta och väga en bråkdel av vad proffsen betalar idag för sina fullformatsalternativ.

De som av någon anledning vill ha ett flortunt skärpedjup, och nu menar jag extremt tunt, brukar också knorra. Det finns ljusstarka linser även till micro43, utan AF ner till 0.95 och med från 1.2. Bakgrundsoskärpan (bokeh) blir riktigt snygg och det är inte alltid man vill ha ett tunt fokusområde, det kan lika gärna vara tvärtom, men att man ändå vill ha in så mycket ljus som möjligt, som vid fågelfoto t ex.

De flesta tester man läser, oavsett system, jämför bilder tagna under kontrollerade förhållanden. Förhållanden där det egentligen inte spelar någon roll vilken kamera man använder. Eventuella skillnader skulle i en verklig situation kunna jämnas ut med ljussättning eller redigering.

Vad som spelar roll är hur kameran fungerar i verkliga, ofta snabbt uppkomna situationer. Hur snabb är autofokusen, träffar den rätt? Fungerar den i dåligt ljus? Hur högt kan jag pressa ISO? Har jag råd att köpa bra objektiv? Att köpa ett dyrt hus och sen inte ha råd med bra glas är verkligen att kasta pengar i sjön. Orkar jag bära med mig grejerna under en hel dags fotande?

Nu tror inte ens jag att micro43 på något sätt kommer att slå ut fullframe. Vad vi köper för prylar har så många andra innebörder än funktion. Det handlar om vad andra man ser upp till gjort för val. Vad man vill utstråla och representera. Jag tror ingen som kör runt i stan med en Ferrari anser att det är särskilt praktiskt t ex.

Nå, detta är inte ett sätt att starta en fajt mellan FF och micro43, det räcker med de fajter som finns inom segmentet. Det brukar hävdas att de som vill både filma och fota skall hålla sig till Panasonic, men fotoentusiasterna bör välja Olympus pga de bättre färgerna om man fotar i jpeg.

Jag kan ju tycka att om man brinner tillräckligt mycket för foto för att kalla någon för idiot för att de köpt en annan kamera än man själv gjort, (det brukar sluta så), borde man kanske fota i RAW istället och själv ta full kontroll över färgerna.

Den här nya GH4:an som jag nu ser fram emot att få testköra har en del fördelar över den "gamla" GH3. Framförallt filmar den i 4K, eller UltraHD som det kallas i elektronikladorna. TV-skärmarna är redan överkomliga i pris. Det kommer snart nog att vara standard, till skillnad från 3D finns det en poäng med det, inte minst för sportfanatiker.

Från 4K-filmen kan man plocka stillbilder i motsvarande 8Mp kvalitet. Det ger intressanta användningsområden. Det finns en helt ny, snabbare autofokusfunktion i kameran och det är den jag är mest nyfiken på. Även i en mörk konsertlokal skall den kvickt hitta fokus, spännande. Enligt säljaren idag har den också en bättre brushantering, och det tar jag också tacksamt emot.

Utrustad

I'm gonna need a bigger bag, tänkte jag för att parafrasera filmen Hajen.  Så var det 25% rea nu i mars på Thinktank-väskorna och då slog jag till. Kunde ju som synes nöjt mig med en mindre väska, men det är inte fel att ha lite att växa i.

Utrustningsmässigt känner jag mig stark inför säsongen, det är ju rätt häftigt att utan ansträngning kunna bära med sig allt detta. Trots allt är det ganska vanligt att man inser på plats att man skulle haft det där som ligger hemma, som man inte orkade bära eller fick plats med. Inte minst om man fotar full frame.

Jag är väldigt nöjd med mitt micro43-system, här är det Panasonic-prylar rakt igenom nästan. Undantagen är Samyang Fisheye och Olympus lilla lenscaplins.

Kamerorna är GH3 och G6, som jag valde istället för nya GH4, den är så klart är mycket bättre, men jag valde att lägga mellanskillnaden på bra glas istället. Dels tror jag att det håller värdet bättre, men också gör större skillnad i bildkvalitet. Videokameran är SD-90, som har en alldeles fantastisk zoom. En bra mikrofon och jag kan faktiskt spela in film i Hollywoodkvalitet med den här utrustningen, och jag skulle inte vara först med att göra det heller.

Linserna är 12-35mm, 35-70mm, 100-300mm, 25mm och nya 42,5mm. Jämfört med full frame dubblas alla siffror, 12-35 är klassiska 24-70mm t ex.

Panasonic Leica DG Nocticron 42.5 f1.2 vs Olympus 45 f1.8

För att förbereda mig inför säsongen har jag skaffat den nya Panasonicgluggen med Leica märket på. Den motsvarar 85 mm på full frame och är alltså tänkt som en porträttlins. Mycket ljusstark, mycket välbyggd och snabb autofokus. Jag kan tänka mig att många är nyfikna på hur den är jämfört med Olympus 45mm f1.8. Det här testet är helt ovetenskapligt, det säger ingenting om känslan att hålla det i handen, eller om skillnaden i hur snabb autofokusen är. Sånt som förmodligen är viktigare i de flesta situationer. Vikten ligger så klart till Olympus fördel, eftersom den lilla plastlinsen bara väger 110 gram.

Jag har bildbehandlat försiktigt, men exakt lika på båda bilderna, och jag var ju tvungen att backa lite för att kompensera för de extra mm på Olympusen. Det något kortare skärpedjupet syns tydligt, och jag intalar mig själv att den övre bilden är mer tilltalande, men jag är ju tvungen med tanke på pengarna jag lagt ut, ha ha.

Tävling

I ett par års tid har jag haft ögonen på Panasonics äventyrskamera, framför allt vill jag filma med den på semestern, de andra sakerna den kan har jag till slut löst på annat sätt, men en riktigt tålig kamera är inte fel.

Nu kan man vinna den på Panasonics Facebook sida. Jag tävlar med den här bilden på en gräsand. Om nån vill hjälpa mig att vinna kan ni klicka här.  Gilla bilden eller hellre rösta på den. Ni hittar den enklast genom att välja Votes i sorteringen. Jag tror man måste gilla Panasonic först, men vem gör inte det?

Äntligen GH3!

Till slut hade jag äntligen sparat ihop tillräckligt för att kunna köpa en GH3 med den fina 12 - 35 zoomen med konstant 2,8. Förste mars fick kameran följa med ut första gången och jag tog den här bilden från Brunnsparken mot Fredsgatan. GX1:an jag köpte i julas är ju den jag skulle "ha i fickan" och det kanske blir så, men just nu är det roligare att ta med sig den betydligt större GH3 ut. Den enda fördelen med GX1 är storleken, GH3:an är mycket roligare att plåta med. Den ligger bra i handen, den känns snabbare. Oledskärmen är så klart mycket bättre än TFT-diton på GX1. Det var dyrt och det känns i plånboken, men det var värt det. Räkna med fler bilder framöver.

Panasonic GH3

I måndags släppte man äntligen på förlåten och lanserade flaggskeppet GH3:an, och även om det pecis som med iPhone 5 var få överraskningar kvar vid lanseringen, känns det ju kul att vara ett steg närmare att äga den.

Lite otur kanske att Canon samma dag lanserade en kamera som påstods vara den minsta full frame kameran, den lättaste och den billigaste och att den hade också nån form av Wifi inbyggt. Håller man sig utanför Panasonics nyhetsflöden var det denna som knep rubrikerna. Lite orättvist kan man tycka då GH3 även om den var större än föregångaren GH2 var mindre, lättare och billigare än Canonmodellen och dessutom hade mycket roligare funktioner. Inte full frame visserligen, men meningen är ju att den ska kunna matcha dessa i kvalitet.

Man har lyssnat på fansen och försökt ge dom det de saknat. Om GH2:an med hacket var en av världens bästa videokameror är GH3 redan ur lådan ännu bättre. Videomässigt kan man inte hitta en bättre kamera, tror jag, om man inte har en Hollywood budget och jag kan mycket väl tänka mig att det finns scener som blir lättare att filma med en GH3 än en större, klumpigare kamera även i storproduktioner.

ISO-hanteringen är det jag ser fram mot mest och den snabbare autofokusen. På pappret låter detta riktigt bra, men man ska naturligtvis ta det med en nypa salt tills testresultaten kommer in.

Wifi-funktionen som låter dig styra kameran med din smartphone är ju kul, precis som möjligheten att filma time-lapse och slow motion.

På forumen finns det en del som stirrat sig blind på siffror och t ex upprörrts över storleken och vikten. Huset väger ju hela 550 gram! I det här fallet har Panasonic siktat in sig på folk som kanske släpar runt på en Canon 5D Mark III till vardags och då är det viktigare att kameran ligger bra i handen än att man minskar den med 50 gram. I slutändan har man ju inte bara ett hus med sig, utan så många objektiv man orkar bära.

Mer än en gång har jag på sistone läst eller pratat med fotografer som begränsat sig för att de inte orkat släpa med sig alla objektiv de äger till en konsert, och sen har det visat sig att de valt fel. Själv har jag kommit med en nätt liten väska och fyra olika objektiv. Tack vare att jag kunnat byta har jag inte bara fått högre kvalitet, jag har också lyckats få de där udda bilderna de andra missade. Så visst spelar detta roll.

Det negativa är väl priset, starx under 2000$ med 12-35 f2.8 zoomen lär bli 20 000 svenska kronor. Jag vet inte om det funkar att ta en shoppingtur till staterna eftersom den amerikanska filmar 60 frames och den svenska i 50. Kanske nån läsare som har koll på det där?

Priset kommer ju att sjunka framöver så klart, kanske kommer det nån Cashback från Panasonic om man har tur. Lika bra att börja spara.

Utrustning

Man kan ana att ens bilder blivit bättre när man börjar få frågor om vilken kamera man använder. Följer man den här bloggen sen starten kan man lätt följa min utveckling både när det gäller stillbilder och mina filmer. Från att jag uteslutande använt autoinställningar till att jag blivit tvungen att lära mig de manuella.

Det går att ta fantastiska bilder med iA (intelligent Auto) som Panasonics system heter om förutsättningarna är rätt, men när mörkret börjar falla blir det till slut nödvändigt att lära sig vad man håller på med.

Jag köpte min första digitala kamera år 2000, en Canon Pro70. Då lämnade jag sökaren bakom mig och lärde mig uppskatta den vinklingsbara skärmen. På min Panasonic G2 finns dessutom vissa möjligheter att interagera med skärmen på en del revolutionerande sätt. Ja, faktiskt. Läs vidare!

När man står i ett fotodike med proffs och andra glada amatörer, kan man lätt tro att fotobranschen bara erbjuder två alternativ; Canon eller Nikon. Länge tyckte jag att det bästa med min kamera var att man kunde skylla på den när man misslyckats. Hur skulle jag kunna få lika bra bilder med den, som bara kostar en tiondel av vad en Canon 5D Mark II med lins kostar? Faktum är att jag kan få det, många gånger tycker jag mina bilder blev bättre på 12 megapixel än den som hade 36. Det är bara upp till mig att använda kameran rätt.

Någon enstaka gång kan ljuset vara så dåligt att min kamera inte är kapabel till en bra bild, å andra sidan blir bilderna inte bra med de dyra kamerorna heller, bara mindre dåliga.

Så det kan vara en nackdel, sen har vi fördelarna: lägre pris, mindre vikt, tar mindre plats i väskan. För vissa är priset helt oviktigt, men absolut inte för mig. Vikten spelar inte så stor roll om man bara ska fota de första tre låtarna, men ska man fota hela konserten eller springa runt på en festival, då börjar vi snacka. Utrymme, ja alla som packat en resväska, speciellt inför hemresan från något billigt euroland vet vad jag pratar om.

Jag har aldrig sett någon annan fotograf som jobbar med skärmen, alla står och glor i sökaren. Varför, framför allt för att de måste. Kameran väger så mycket att det är fysiskt omöjligt att stå med den ut från kroppen. Fördelen med att jobba med skärmen (enligt mig) är att man har bättre koll på vad som händer runt omkring. På vissa konserter på Taubescenen t ex skulle man behöva ligga på marken för att få en intressant bakgrund. Ganska ofta har de bara en svart sammetsduk bakom sig, men genom att fälla ut skärmen och i princip ha kameran i markhöjd har jag kunnat få in scenljusen i taket i bilden.

Nu kommer vi till det revolutionerande. När jag började fota i RAW råkade jag ut för ett nytt bekymmer; buffering. När kameran skall flytta bilderna till minneskortet blir det till slut stopp och det kan ta "evigheter" innan man kan trycka av igen. Och det är ju så klart då det händer, blixten slår ner på scenen eller nåt. När man plåtar en konsert försöker man gissa när det ska bli en bra bild eftersom man annars är sekunden efter, i varje fall med artister som rör väldigt mycket på sig. Det kan bli många gissningar på raken. Det gäller att ha tur (och rätt inställningar).

Genom att utnyttja skärmen lärde jag mig ta bort lite av den turen. När jag kom på det här av en slump mitt i en konsert, kändes det som när Gunde bytte stavar. Heureka! Jag råkade komma åt det som Panasonic kallar för Pekavtryckaren. Det innebar att jag pekade på artistens ansikte och i samma ögonblick fokuserade kameran där, mätte ljuset (eftersom jag stält in spotmätning) och tog bilden. Jag kapade bra många hundradelar och fick oftare den bild jag ville ha. Jag chansar nu mer sällan utan trycker av när jag ser att det är något och följdaktligen får jag sällan bufferproblem.

Det är svårt att vara smartare än dagens kameror, speciellt när förutsättningarna ändras så fort, så jag ser inget fel i att använda autoinställningar när det går. Är det en konsert i mörker använder jag auto ISO och auto vitbalans och minst 160 dels sekund på slutartiden, skulle bilderna bli för mörka går det ofta att ljusa upp dem i Lightroom.

Ok, på bilden ser vi då min G2 med 20 mm lins. Där finns en 45 -200 zoom och Olympus fantastiska 45 mm porträttlins Dessa två använder jag oftast på konserter. 14 - 42 linsen som jag tycker är så där kul. En extern mick och videokameran SD-90 som har en fantastisk och väldigt stabil zoom.

På önskelistan står kommande GH3 som jag ser fram mot mer än iPhone5, och zoomarna 12 -35 och 35 -100 båda med fast f2,8. I och med att vi pratar micro43 dubblas värdena, alltså är det traditionella 24 - 70 och 70 - 200 vi pratar om vi jämfört med full frame formatet. Föregångaren GH2 är ju en fantastisk kamera som med ett hack används i många proffssammanhang, och denna ryktas vara ett stort steg framåt med snabbare autofokus och bättre ISO, (som är min kameras akilleshäl).  I can't wait.