100 Höjdare - Miles Davis - Porgy And Bess, 1959

Jag gillar Miles Davis samarbeten med arrangören Gil Evans och jag gillar George Gerschwin, så den här plattan spelades en del i den större stereoanläggning jag hade i mitt förra hus. Snabbt upptäckte jag att det lät som skit i min dåvarande bil eller i en sämre stereo. Detta blev den platta jag släpade med mig till Hifi-klubben eller Hifi-mässan ute på Arken.

Jag var mest nöjd med att det lät bra på min anläggning hemma, men kunde låta uselt på en annan som kostade flera hundra tusen. Övertoner och undertoner samtidigt, förklarade en av utställarna en gång, samt naturligtvis att introt på första spåret The Buzzard Song tar varje stereokrängare med överraskning och de har inte en chans att justera ljudet innan det är för sent.

Lyssnar du på det här hemma, frågade en skeptisk polare en gång. Till slut hade musiken kommit under huden på mig och jag gör faktiskt det med jämna mellanrum. Senast testkörde jag den i en Mercedes C-klass. Bra stereo i den bilen och tyst motor, så det var en njutning.

Har man inte hört Miles innan eller fått en chock av introt, lyssna åtminstone på fina Summertime, ingen misslyckas med den.

Porgy And Bess på Spotify.

1. Buzzard Song
2. Bess, You Is My Woman Now
3. Gone
4. Gone, Gone, Gone
5. Summertime
6. Oh Bess, Oh Where's My Bess
7. Prayer (oh Doctor Jesus)
8. Fishermen, Strawberry And Devil Crab
9. My Man's Gone Now
10. It Ain't Necessarily So
11. Here Come De Honey Man
12. I Loves You, Porgy
13. There's A Boat That's Leaving Soon For New York
14. I Loves You, Porgy (take 1, Second Version)
15. Gone (take 4)

Ny kamera och lins

Orken att fota har varit låg de senaste månaderna, med nytt jobb och knappt några lediga timmar. Ett säkert kort för att hitta lite inspiration är alltid att skaffa nya leksaker, antingen det är program eller hårdvara.

Egentligen står ju Panasonic GH3 högst upp på min inköpslista, men jag vill också ha en backup kamera, som framförallt skall vara liten och lätt att alltid ha med sig. Jag hade tänkt mig Olympus senaste, men så dök det upp en GX1 på blocket till ett mycket fördelaktigt pris, så jag köpte den tillsmammns med en rolig lins med fisheye effekt.

Två dar före julafton tog vi en lång promenad i Göteborg och kameran fick följa med, alla bilderna här är tagna med den nya linsen även om jag med lätthet slängde ner två extra objektiv i den andra fickan på vinterjackan.

100 Höjdare - Bob Dylan - Blood On the tracks, 1975

Jag behövde aldrig upptäcka Dylan, han fanns alltid där. Däremot tog det ett tag innan jag tog till mig honom. Jag lyssnade på alla lärjungar; Cohen, Springsteen, Lundell, Höglund m fl. Men när jag köpte Blonde on Blonde var det som jag hittat källan. Till allt. Det går inte att helt förstå Dylan genom att konsumera samlingsalbum, även om det är lockande att sammanfatta en karriär som spänner över sex decennier på en disk, men det blir för spretigt. Bob återuppfinner sig själv på varje ny skiva och aldrig  mer så än på hans absoluta höjdpunkt Blood on the tracks.

Vissa anser att Dylans akilleshäl är hans röst och jag kan förstå resonemanget, men själv är jag mer intresserad av känslan i en röst än perfektion. Överhuvudtaget är perfektion ganska ointressant. Det ska skava lite. Men om man tror att Dylan inte bryr sig om sången är det dags att tänka om, de första inspelningarna till den här plattan ratades för att det saknades något just där. När han sen återupptog inspelningarna hade han ett helt annat uttryck, en desperation i rösten som fått många att kalla detta en skilsmässoplatta, men fakta är att det tog flera år innan han faktiskt skilde sig från Sara. Dylan själv har sagt att texterna är inspirerade av Anton Tjekhov. Jag har svårt att föreställa mig att nån nyskild Dylan-fan sitter och gråter till den här plattan, det finns så mycket styrka och glädje i musiken, inte bara så klart, men det är ingen sentimental skiva. Bob Dylan sätt att ta sig an bluesen är alltid innifrån och ut, han blir aldrig självömkande.

Bland mina 100 höjdare finns det ingen rankning, förutom denna; detta är den bästa skiva jag har hört, en platta som alltid lyfter mig, som man aldrig verkar tröttna på. Kanske måste man ha tagit till sig andra Dylan plattor först, kanske måste man ha upplevt och förlorat kärlek innan man helt kan uppskatta den, men gör dig själv en tjänst och lyssna på denna vart femte år eller så. Förr eller senare kommer du att förstå vad jag menar.


Blood on the tracks på Spotify

1. Tangled Up In Blue [5:41]
2. Simple Twist Of Fate [4:18]
3. You’re A Big Girl Now [4:35]
4. Idiot Wind [7:47]
5. You’re Gonna Make Me Lonesome [2:55]
6. Meet Me In The Morning [4:21]
7. Lily, Rosemary And The Jack Of [8:52]
8. If You See Her, Say Hello [4:48]
9. Shelter From The Storm [5:01]
10. Buckets Of Rain [3:22]

Årets julmusik

Årets spellista skiljer sig inte mycket från förra årets, men är det inte det som är hela grejen?

Här hittar du den: Xmas 2012

100 Höjdare - Lars Winnerbäck - Med Solen I Ögonen, 1998

När man lyssnar på mycket musik letar man alltid efter något nytt som kan "drabba en", det där som är så bra att allt annat blir lite meningslöst. Det händer inte många gånger i livet. När jag första gånen hörde låten Med Solen I Ögonen på radion var jag tvungen att stanna bilen. (Det där är en beskrivning jag en gång hörde om A Day In The Life, i mitt fall var jag visserligen redan hemma, men jag satt kvar i bilen.)

När Lasse Winnerbäck peakade konstnärligt 1998, hade han redan släppt flera bra plattor och utvecklats från punkare till visartist, en helt naturlig utveckling när man har så mycket att säga. Precis som vanligt var det texterna som drog in mig. I den här vevan började man också kunna hitta musik på nätet. Det var ett tålamodsprövande jobb att hitta låt efter låt i rätt ripp med bra ljudkvalitet, dvs 128 kbs. Fortfarande tycker jag att de tre plattor som kom innan denna är bättre än det som kom efteråt.

Första konserten var i maj år 2000 på Trädgår'n med turnén Bland skurkar, helgon och vanligt folk med min idol Kjell Höglund och Johan Johansson. Då upplevde inte jag att man hade hört mycket om Lasse i media, men det var inget snack om vem som var publikens favorit, det var nästan lite pinsamt mot de andra.

För att ytterligare förstärka kvällens knepiga upplägg var det här turnépaketet bara förband åt gamla proggbandet Blå Tåget, de som gjorde orginalet av Staten & Kapitalet. De här herrarna har ju annat att syssla med på dagarna, så de lägger väl inte tid på att repa eller sånt. Känslan var att alla spelade olika låtar, riktigt uselt. Det gjorde inte så mycket dock, nästan hela publiken hade redan gått hem!

Nu kan jag känna att det inte riktigt håller hela vägen, men topparna är riktigt höga. Vill du bara åt topparna har jag plockat ihop en spellista med personliga favoriter av det som finns på Spotify. 

Plattan finns här.

Lars Winnerbäck - Med Solen I Ögonen, 1998

1. Gråa dagar (4:53)
2. Tvivel (5:26)
3. Mamma är säkert nöjd (3:58)
4. Idiot (2:55)
5. Pacemaker (5:57)
6. Pollenchock & stjärnfall (4:59)
7. Att fånga en fjäril (4:16)
8. Vinter över ån (4:12)
9. Solen i ögonen (3:35)
10. Med bussen från stan (4:33)
11. Varning för ras (4:59)

100 Höjdare - Paul Simon - Graceland, 1986

Simon & Garfunkels plattor hörde alla till mina favoriter när jag var tonåring, men Paul Simons soloplattor lockade aldrig på samma sätt. För mycket hjärna och för lite hjärta. Eller som Paul själv sjöng på Heart And Bones; Maybe I Think Too Much...

Att spela in en platta med sydafrikanska musiker i mitten på 80-talet då speciellt musiker förväntades helt bojkotta Sydafrika, kan inte varit självklart. Det kan verka naivt av Paul Simon, som av många sågs som en politisk musiker, att inte förstå att detta var kontroversiellt. Men jag tror att han bara hade sin vision av vad han ville åstadkomma och inte lät något stoppa honom, som varje sann konstnär alltid gör. Det finns en bra dokumentär om inspelningarna som heter Under African Skies som kom tidigare i år.

Att skivan har ett helt eget sound är bara en liten del av varför plattan blivit en klassiker. Den är fylld av bra låtar naturligtvis , musiker som haft kul när de skapade den och det hörs och inte minst en tekniker i Roy Halee som kunde styra upp det hela och skapa något modernt och ändå tidlöst av allt inspelat material, vilket enligt dokumentären innbar att ibland skapa något helt nytt av det som fanns på banden.

Det här är en skiva man aldrig tröttnar på, en självklar höjdare.

Paul Simon - Graceland på spotify

1		The Boy In The Bubble	3:59
2		Graceland	4:48
3		I Know What I Know	3:13
4		Gumboots	2:42
5		Diamonds On The Soles Of Her Shoes	5:34
6		You Can Call Me Al	4:39
7		Under African Skies	3:34
8		Homeless	3:45
9		Crazy Love Vol II	4:17
10		That Was Your Mother	2:51
11		All Around The World Or The Myth Of Fingerprints	3:15