Bob Dylan i Trädgårdsföreningen

Det är inte den bildkvalitét ni är vana att se här och jag hade väl hoppats att komma lite längre fram, men kön ringlade lång genom hela Göteborg kändes det. Vi kom in lagom till förbandet började (jag ger mig inte på en stavning så här tidigt på morgonen).

En otacksam uppgift även om det var en stor kväll för honom. Jag tror de flesta mest ville få igång showen med Dylan även om det svängde bra. Lång paus innan Dylan sen kom in och då har man redan börjat få ont i ben och rygg.

Det är både unga och gamla i publiken, men det är mest äldre och jag tror de flesta hade uppskattat sittplatser. Det är inte jättemånga som ska tränga sig fram, men det är en del och till slut kommer två långa killar och stannar framför oss. Då går vi en bit bak och sätter oss på min regnkappa i gräset.

Det är kanske så musiken ska avnjutas, för det blir faktiskt trevligare. Hade det varit en av förra veckans tropiska kvällar hade detta varit toppen. Som helhet så är det lite osvängigt och det är oftast Dylan bakom pianot som rör till det. Det är inte den bästa Dylan konsert jag sett, inte ens den bästa i Trädgårdsföreningen, för det var bättre sist.

Man undrar lite om han satte ihop låtlistan när han läste väderrapporten.

Watching the River Flow
Don't Think Twice, It's All Right
Just Like Tom Thumb's Blues
To Ramona
The Levee's Gonna Break
Shelter from the Storm
Cry a While
Girl from the North Country
Summer Days
Desolation Row
Tweedle Dee & Tweedle Dum
Lonesome Day Blues
A Hard Rain's A-Gonna Fall
Thunder on the Mountain
Ballad of a Thin Man

All Along the Watchtower
Blowin' in the Wind

100 Höjdare - Bob Dylan - Blonde on Blonde, 1966

När jag köpte Blonde on Blonde på Cd i början på 90-talet var det som en flod bröt igenom sina vallar. Plötsligt förstod jag allt, jag hade hittat källan till allt det jag gillade, där alla mina hjältar gått med skopan och druckit sig otörstiga. Här finns blues, pop och rock, här finns snärtiga hits som I want you och långa låtar att dechiffrera som elva minuter långa Sad Eyed Lady of the Lowlands. Här finns textrader som blivit ikoniska; The ghost of 'lectricity howls in the bones of her face, vad det nu betyder, men som jag skivit tidigare, det spelar ingen roll, det enda som spelar roll är att man får ståpäls när man hör det. När man lyssnar på Blonde on Blonde blir man en lite bättre människa, kan man begära mer av ett konstverk?

Blonde On Blonde på Spotify

	Rainy Day Women #12 & 35	4:35
	Pledging My Time	3:55
	Visions Of Johanna	7:30
	One Of Us Must Know	4:57
	I Want You	3:10
	Memphis Blues Again	7:07
	Leopard-Skin Pill-Box Hat	3:50
	Just Like A Woman	4:52
	Most Likely You Go Your Way And I'll Go Mine	3:30
	Temporary Like Achilles	5:07
	Absolutely Sweet Marie	4:57
	4th Time Around	4:37
	Obviously 5 Believers	3:37
	Sad Eyed Lady Of The Lowlands	11:20

Fler Höjdare

100 Höjdare - Bob Dylan - Blood On the tracks, 1975

Jag behövde aldrig upptäcka Dylan, han fanns alltid där. Däremot tog det ett tag innan jag tog till mig honom. Jag lyssnade på alla lärjungar; Cohen, Springsteen, Lundell, Höglund m fl. Men när jag köpte Blonde on Blonde var det som jag hittat källan. Till allt. Det går inte att helt förstå Dylan genom att konsumera samlingsalbum, även om det är lockande att sammanfatta en karriär som spänner över sex decennier på en disk, men det blir för spretigt. Bob återuppfinner sig själv på varje ny skiva och aldrig  mer så än på hans absoluta höjdpunkt Blood on the tracks.

Vissa anser att Dylans akilleshäl är hans röst och jag kan förstå resonemanget, men själv är jag mer intresserad av känslan i en röst än perfektion. Överhuvudtaget är perfektion ganska ointressant. Det ska skava lite. Men om man tror att Dylan inte bryr sig om sången är det dags att tänka om, de första inspelningarna till den här plattan ratades för att det saknades något just där. När han sen återupptog inspelningarna hade han ett helt annat uttryck, en desperation i rösten som fått många att kalla detta en skilsmässoplatta, men fakta är att det tog flera år innan han faktiskt skilde sig från Sara. Dylan själv har sagt att texterna är inspirerade av Anton Tjekhov. Jag har svårt att föreställa mig att nån nyskild Dylan-fan sitter och gråter till den här plattan, det finns så mycket styrka och glädje i musiken, inte bara så klart, men det är ingen sentimental skiva. Bob Dylan sätt att ta sig an bluesen är alltid innifrån och ut, han blir aldrig självömkande.

Bland mina 100 höjdare finns det ingen rankning, förutom denna; detta är den bästa skiva jag har hört, en platta som alltid lyfter mig, som man aldrig verkar tröttna på. Kanske måste man ha tagit till sig andra Dylan plattor först, kanske måste man ha upplevt och förlorat kärlek innan man helt kan uppskatta den, men gör dig själv en tjänst och lyssna på denna vart femte år eller så. Förr eller senare kommer du att förstå vad jag menar.


Blood on the tracks på Spotify

1. Tangled Up In Blue [5:41]
2. Simple Twist Of Fate [4:18]
3. You’re A Big Girl Now [4:35]
4. Idiot Wind [7:47]
5. You’re Gonna Make Me Lonesome [2:55]
6. Meet Me In The Morning [4:21]
7. Lily, Rosemary And The Jack Of [8:52]
8. If You See Her, Say Hello [4:48]
9. Shelter From The Storm [5:01]
10. Buckets Of Rain [3:22]

Bob Dylan - Tempest. Ny platta!

Hur ska man nu uttrycka sig, så man inte hamnar i trubbel. Det kan vara så att den nya plattan med Dylan, som släpps om en vecka, redan finns att lyssna på nånstans på nätet. Om det skulle vara så och man hade hört den, då kan man konstatera att Dylan gjort något som mycket få artister gjort före honom. Han har skapat betydande verk under sex decennier! Det hade ju varit för jä-igt om julplattan Christmas in the heart skulle avslutat hans karriär.

Ett första intryck är att detta är bättre än Together Through Life, mer i klass med Modern Times från 2006. Ibland är rösten den vi är vana vid från hur det låter live, som en hund som svalt en hårboll, men oftast är den stark och tydlig. Dylans texter brukar komma till mig efter hand när man behöver dom. Den första rad som fastnade här var “I got a heavy-stacked woman, with a smile on her face, and she’s crowned my soul with grace. I’m still hurting from an arrow that pierced my chest. I’m gonna have to take my head and bury it between her breasts." Man har roligt med den här plattan och jag var tvungen att dubbelkolla att den verkligen är 68 minuter lång, den känns kortare.

Det spår som kommer att diskuteras mest är nog det 14 minuter långa titelspåret Tempest om Titanics undergång. "Leo and his sketchbook" är en av figurerna som fladdrar förbi, men det är väl inte långsökt att gissa att det egentligen är en allegori om banker och samhället i stort.