Att vara fotograf

Det är få förunnat att vara fotograf. I varje fall om man läser valfritt fotoforum där frågan diskuteras med jämna mellanrum. Och jag kan förstå tanken. Efter tio år som säljare är det först nu jag kallar mig själv just säljare, och det står inte fotograf på mitt visitkort, det står att jag sysslar med foto och film. Titlar har aldrig intresserat mig. Status och like-kulturen vi lever i är heller inte intressant i sig. (Däremot kan likes vara en intressant värdemätare på vilka bilder folk tycker om.)

Samtidigt blir det lätt absurt om man tänker sig frågeställningen; fin bild, vem är fotografen? Och svaret då skulle bli, ingen, för att hen inte hade tillräckligt dyr kamera eller f-skattsedel eller vilka kriterier man nu satt upp för att få kalla sig fotograf.

Att vara fotograf kan ju faktiskt innebära lite vad som helst, även för en professionell fotograf. Det finns fotojournalister, polisfotografer, bröllopsfotografer, naturfotografer, etc.

Att vara fotograf innebär ju inte att man behärskar alla de här områdena. Det vanligaste är att man lär sig behärska en eller ett par områden. Skall man bli riktigt bra, skall man förmodligen bara syssla med ett litet smalt område.

Det allra bästa är att fota det man själv tycker om och älskar. Jag älskar musik, människor, djur, solnedgångar och fyrverkerier. Jag kanske inte vill kalla mig fotograf än, men nog kan jag känna en viss trygghet om jag åker iväg för att fota det jag älskar. Jag vet att jag kommer att få till åtminstone några lyckade bilder. Och ju längre tid jag får på mig, desto säkrare kan jag vara på att jag kommer att få bra bilder med mig hem.

Om man går tillbaka till början på den här bloggen kan man följa hela min utveckling till att bli den fotograf jag är. I början var jag en kille som köpt en systemkamera för att filma med den. En kille som fotade på auto och som sakta började lära sig hur kameran fungerade. Jag lärde mig lite hela tiden, ibland lärde jag mig så mycket på kort tid att jag blev helt yr.

För ett år sen drygt tog jag ett stort steg och blev med F-skattsedel. Det är inget jag kunnat leva på naturligtvis, men jag har kunnat investera i fina objektiv och mer utrustning, som i sin tur lett till att det blivit ännu roligare att fota.

Nu tar jag ett stort steg till och skaffar mig en riktig hemsida. Kanske är det kriteriet för att få kalla sig fotograf. Det är egentligen ointressant, det viktiga är bilderna jag tagit. Och nu blir det lite lättare för dig att köpa dom och hänga dom på din vägg där dom hör hemma.

I samband med det avslutar jag den här bloggen och fortsätter på min egen sida. Den här bloggen får ligga kvar som ett arkiv och som ett dokument över min utveckling från novis till någon som folk är beredda att betala för att anlita.

Few are allowed to call themselves photographers, at least if you are to believe any random photography forum on the internet. And I can understand where people are coming from. After working for ten years in sales, I only recently started to call myself a salesman, and my business card does not say photographer, it says that I do photo and film. Titles have never interested me, nor status and likes. (Although likes can be a good instrument to learn the value of your work.)

At the same time it can be slightly absurd, if you ponder the question; nice picture, who's the photographer? Well, no one, because he/ she didn't have a nice enough camera to call themselves a photographer, or whatever the criteria may be according to the internet mob.

To be a photographer can be so many things even for a proffesional photographer. There's photo journalists, police photographers, wedding photographers, nature photographers, and so on.

No photographer can grasp all these areas, you'll probably learn and enjoy a few of them. To be really good you'll need to specialise in a very narrow field.

The best thing to do is to shoot the things you really love. I love music, people, animals, sunsets and fireworks. I may not be ready to call myself a photographer yet, but when I'm about to shoot the things I love, I'm not that worried. I know I'm most likely to get a couple of good shots. Give me more time and I'll do even better.

If you go back to the beginning of this blog, you can see how I have developed as a photographer. You'll find a guy who bought a camera to film with, who took some pictures using the auto setting, and then slowly started to learn how to use the camera to get the shots he wanted. I kept learning all the time, sometimes baby steps and sometimes steps so big that I got dizzy.

A year ago I took a big step and got my company registered. I can't live off this obviously, but it allowed me to buy new and better gear, which in turn allowed me to take better photos.

Now I'm taking another big step and will be getting a new and improved home page. One step closer to be a real photographer maybe. Well, that is of no importance, what is important are the images. And now it will be even easier for you to purchase them and hang them on your wall where they belong.

I'm also terminating this blog to continue on my own page. This blog will still be here though as an archive of the work I've done, and as a record of my development from a mere novice to someone people actually are willing to pay for services rendered.

En grinig gubbes grubblerier

Det sägs att om man inte röstar rött när man är ung, har man inget hjärta. Och röstar man inte blått när man blir äldre har man ingen hjärna. Förnuft och känsla. I det Sverige jag vill bo i skall båda få styra. De röda får sätta kursen och de blå får ta oss så nära land man kan komma.

Men det Sverige jag bor i sätter de röda kursen och de blå har ingen motor. Sverige driver håglöst mot stupet.

När jag var liten var jag alltid tvungen att välja. Godis eller en legobil. Bio eller en större legobil. En serietidning eller Kamratposten. Nej, i det senare fallet fick jag inte välja själv. Mamma gjorde det valet åt mig. Och så är det i politiken också, man måste göra val. Grupp ställs mot grupp varje dag faktiskt. Arbetslösa mot de med ett arbete. Sjuka mot friska och så vidare. För alla som äger en plånbok är det självklart att pengarna inte räcker till allt.

Men så tänker jag på hur jag var som förälder, behövde mina barn välja? Kanske, men även om vi inte var rika var det dyrare saker de inte alltid fick, som ny dator varje år. Är det därför vi har en generation som står i kommunfullmäktige och skanderar "Allt åt alla", samtidigt som de idiotförklarar sig själva?

Jag tror att vi alla har vänner på Facebook som någon gång beklagat sig över att de inte har råd med vad det nu kan vara. Men vad de egentligen beklagar sig över är att de tvingas välja. Månaden därpå skryter man gärna över ett lyxinköp när lönekontot åter är påfyllt.

Måste vi välja då? Nej, det går att fortsätta blunda för verkligheten. Problemet är att då väljer någon annan åt oss. I Sverige innebär det att Jimmie Åkesson blir statsminister. Och om Lövfen inte klarar av det, är det någon som vill tänka tanken fullt ut att SD bildar regering?

It's been said that if you don't vote left when you're young, you have no heart. And if you don't vote right when you're older you have no brain. Sense and sensibility. In the Sweden where I wanna live both of them will steer. Let the red set the course and the blue take us as close to shore as possible.

But the Sweden where I live, the red has set a course and the blue lacks a motor. Sweden is drifting closer to the cliff.

When I was young life was full of choices. Candy och a Lego car. The movies or a bigger Lego car. A comic book or Kamratposten (educational kids magazine). Well, in the latter case I didn't do that choice, my mother did. Just like in politics, choices are made all the time. Group against group. The working against the jobless. The healthy against the sick. Everybody who has a wallet knows that you can't buy everything.

Then I think about what kind of parent I was, did my kids have to choose? Maybe, but if they did it seems it was the more expensive things, like new computers every year. Is that the reason we have generation screaming "Everything to everybody", while declaring themselves to be less than reliable.

I think we all have friends on Facebook who at some time have complained about their lack of funds when they want something. What they're really complaining about though is that they have to choose. The next month with new money in the bank they are bragging about their new luxury purchase.

Do we have to choose? No, it's possible to keep on with our eyes closed. The problem is if we don't choose someone else will make that choice for us. In Sweden that means that the extreme right will run our country. And if the current government can't let a day go by without making fools of themselves. Just imagine SD running this country. Where would they find qualified people for all positions?

Världens äldsta yrke

På den här bloggen är jag sällan politisk och det är heller inte syftet med det här inlägget. Man kan säga att jag är en sanningssökare, jag är intresserad av myter och faktoider. Varför vi väljer att tro på saker som vid närmare granskning verkligen inte är sanna. När jag började odla tanken på en blogg var det just det jag helst ville skriva om.

Just nu vill alla vara politiskt korrekta, vågar man på Facebook skriva att man röstat på SD upptäcker man snart att vänner slutar vara vänner. Att tycka och tänka olika gäller bara om man tänker och tycker samma.

Jag undrade ett tag (precis som de 13% som gick ett steg längre och faktiskt röstade på SD) att om det nu var så att SD hade helt fel i allt de säger, varför kan det då vara så att en politiker som Dror Feiler (V) istället för att argumentera väljer att spela saxofon för att överrösta Jimmie Åkesson. Det där är en vanlig taktik som används av många redan från unga år när de håller händerna för öronen och säger Ba-ba-ba. De flesta slutar dock med det när de når vuxen ålder.

Även om frågorna är känsliga borde de gå att diskutera, men sen insåg jag att ingen politiker någonsin svarat rakt på en enda fråga, även enkla ja och nej frågor får långa invecklade undflyende svar. Se exempelvis när Maud Olofsson sju gånger på raken lyckades undgå att svara på samma fråga om Nuon-affären. (Man kan tycka att de borde ha någon sorts prisutdelning till politiker som så skickligt undviker att ta ställning, men de värsta är att de har det. Läs: Mauds nya jobb.)

Alla debatter med SD leder oundvikligen till att man måste ta ställning för det som SD är emot och det är så klart varje politikers mardröm, även om de skulle lyckas slå hål på det som stålrörskillarna hittat på själva.

Fast det var inte det jag skulle skriva om utan det nya fenomenet med alla dessa tiggare. Det är trots allt ett ganska nytt fenomen i Sverige och jag tror ingen riktigt vet hur man ska förhålla sig till det. Hur PK man än är.

Jag tror de flesta av oss svenskar begriper att vi har det riktigt bra jämfört med större delen av världen, det finns en vilja i oss att dela med sig. Hur mycket man vill dela med sig av och till vem är naturligtvis valfritt. Jag vill slå ett slag för Läkare utan gränser, som alltid varit hjältar, men som nu med Ebolan är större än så för mig.

Jag ger alltså inget till tiggarna och har heller inget problem (längre) med att heja på dom och bara gå förbi. Jag kan inte hjälpa alla och efter skatt tjänar de bättre än mig. (Jag har ingen vidare lön, så du kan förmodligen inte skylla på samma sak.)

Polisen har uppskattat att en tiggare drar in 800:- om dagen. det blev de stark kritiserade för, själva säger tiggarna att det rör sig om 50.- till 100:-. Idag var jag inne och handlade, den lokala tiggaren hade tagit rast och lämnat sin tomma plastskål med en bild på två barn i, när jag kom ut en kvart senare låg det 20-30:- i skålen i mynt, tiggaren själv var fortfarande på rast.

Naturligtvis finns det bra och dåliga platser att tigga på. Enligt PK-människorna finns det ingen organisation bakom detta, utan det bara slumpar sig så att det finns en och bara en tiggare utanför varje mataffär i hela landet ut i minsta byhåla. Till och med Faktumsäljarna går upp i rök när tiggarna dyker upp. Tror man att detta är oorganiserat, har jag några fina sjötomter att sälja till dig.

Vi är inte vana vid att ge något till någon utan motprestation. Tiggare har alltid funnits även i Sverige, för hundra år sen gick de från gård till gård och tog dagsverken eller sålde enkla hushållsredskap som de knåpat ihop av ståltråd. Folk gav de pengar och fick något som de hade begränsad nytta av, ungefär som tidningen Faktum. Att tigga utan att prestera är för oss den största skammen, ungefär som att få socialbidrag. Vi utgår från oss själva hur vi ser på det. Men tiggarna ser det inte så vad jag förstår, för dom är det en tradition som sträcker sig sekel tillbaka.

En av mina vänner sa en gång upp bekantskapen med en kompis som kommit hit från Jugoslavien eftersom denne sökt och fått ett socialbidrag som denne knappast behövde. För oss är socialbidrag sista utvägen, men hur ska en invandrare känna skillnad på barnbidrag, bostadsbidrag eller socialbidrag? Och egentligen; det är samma skattekronor.

Vad är då syftet med den här texten, vill jag förbjuda tiggeri. Nej, absolut inte. Och inte heller förbjuda folk att ge pengar. Folk får ge pengar till vem dom vill. Jag är bara nyfiken på hur det egentligen förhåller sig. Jag kanske har fel, den där tiggaren utanför min mataffär kanske inte fick en krona till sen på hela dan och kanske är marknaden för dom så liten att den som kommer först till en plats blir sittande där medan de som kommer efter självmant vandrar vidare på trötta fötter.

Det bästa jag hört är kompisen som använder kuponger på hamburgerhaket där man får två menyer för priset av en och ger den andra till tiggaren.

Bilderna man aldrig tar

Jag får ibland höra att jag tar fantastiska konsertbilder eller snygga naturbilder, men när det blir dags att summera ett år är de bilderna sällan de mest intressanta för mig. De bilder jag vill se i en fotobok som summerar ett år är de på familjen.

Men även där blir det gärna att man ser till att ta bilder när någon fyller år, stora helger eller semestrar. Var är de vanliga bilderna där vi gör de mest vardagliga sysslorna?

I helgen hade jag med mig kameran in när vi skulle handla lite eftersom jag inte vill lämna den i bilen (försäkringar täcker sällan sånt man har i bilen som inte direkt är kopplat till den vid stöld). Efter ett tag insåg jag att ljuset var ganska spännande och miljöerna fotogeniska.

Av alla bilder jag tagit i år kan jag föreställa mig att just dessa är de som är mest intressanta om tjugo år. Mataffärer, om de finns kvar, kommer garanterat att se helt annorlunda ut, godispåsar likaså. Vi med för den delen.

Jag har sammanfattat varje år i en fotobok i sju-åtta år nu och den senaste var den första jag blev tvungen att betala fullpris för. Jag har innan alltid lyckats hitta rabattkoder eller erbjudanden där det räckt att köpa ett par läsk för att fotoboken ska bli gratis. Ett bra sätt att hålla koll på vilka firmor som just nu erbjuder rabatter på fotoböcker är Cuponation. Inte bara fotoböcker naturligtvis, från startsidan når du alla möjliga rabatter och extrapriser.

GAS!

GAS eller Gear Assembly Syndrome är när det blir roligare att köpa kameror än att fota, kan man säga. Där är jag väl inte riktigt än, men jag har handlat en hel del i år.

Jag skrev tidigare om att jag beställt den nya Panasonic GH4, men när det väl blev min tur i kön, hade jag hunnit ändra mig och bestämde mig för att lägga pengarna på ett objektiv istället. Det var nog rätt tänkt.

Uppställningen på bilden här är GH3 med batterigrepp från Kina som jag köpt för några hundralappar. Linsen är Nocticron 42,5mm f1.2. Pga den mindre sensorn gångrar man mm med två, alltså är det en 85mm porträttlins. Den är makalöst bra.

Näst på tur är Panasonic G6 med en 25mm f1.4. G6:an är ju en enklare modell, men samtidigt nyare än GH3, vilket innebär att det finns en del finesser i den som inte finns i den större, exempelvis Focus peaking, som hjälper dig att ställa in skärpan när du fotar manuellt, och det finns en funktion för att filma time lapse, som resulterar i en färdig filmsnutt.

Ännu nyare är lilla GM1, som är samma system och tar samma objektiv som de andra. Ändå är den inte så värst mycket större än en mobiltelefon (utan objektiv, då). På den här sitter en 15mm f1.7. Alla tre objektiven har Panasonic utvecklat tillsammans med Leica. De är ljusstarka och har en härlig, krispig skärpa.

Det finns en del missuppfattningar kring micro43 systemet. Det spreds en video i våras från en känd fotograf som fått det mesta om bakfoten. Framför allt rörde han till det om ljusstyrkan. Ljus är ljus, om ett objektiv har f1.2 som största bländare, så har den det. Däremot är skärpedjupet det dubbla, på gott och ont. När jag tar porträtt med Nocticronen har jag svårt att se att ett kortare skärpedjup hade gagnat mig. I testerna har de också påpekat att exempelvis Canons motsvarighet inte är skarp fullt öppen utan ändå måste bländas ner. Då har man samma skärpedjup, men man tappar en del ljus.

Sen har jag ett antal zoomar också; 7-14mm f4, 12-35mm f2.8, 35-100mm f2.8 och 100-300mm f4.0-5.6.

Finns det något kvar att köpa, kan man undra (hoppfullt). Ja, ett macro hade varit kul. Fisheye, kanske. Jag har ju haft ett förut, så jag har nog lekt av mig lite. Den raktecknande vidvinkelzoomen är mer användbar.

Jag är väldigt nöjd med dom här prylarna, och jag får påpeka att jag inte är sponsrad, men jag hade inte haft något emot att bli det.

Krönikör

Nej, jag kallar mig inte krönikör, lika lite som jag kallar mig fotograf (även om jag faktiskt blivit kallad fotograf flera gånger senaste veckan, t o m äkta fotograf). Men jag blev tillfrågad att skriva en krönika för senaste numret av Lisebergs personaltidning och nu kan jag publicera en faksimil här med benäget tillstånd, som det heter. Klicka på bilden, så ska det nog gå att läsa.

Nytt hus!

Om du vill reta gallfeber på en fotograf skall du säga "Vilka fina bilder, du måste ha en väldigt bra kamera!".

Alla fotografer anser nämligen att just kameran bara är en obetydlig beståndsdel i ekvationen. Att man sen måste belåna både sitt hus och sin fru för att ha råd med utrustningen i väskan har inte med saken att göra.

Jag blev påmind om detta häromveckan när jag inte tänkte mig för och använde den enklare G6:an mer än jag behövt istället för den mer avancerade GH3:an. Plötsligt hade jag svårt att få fokus och eftersom jag ser dåligt, kan kan jag inte på plats avgöra om jag har skärpa eller inte utan koncentrerar mig på kompositionen och litar på att kameran sätter fokusen. Det blev bara halvbra. G6 är ändå ett par generationer bättre än den G2:a jag började med, och alla objektiv jag hade då är faktiskt sålda för att de inte höll måttet.

Det är alltså inte såå konstigt att jag i början (2011) brukade komma hem med 90% suddiga bilder. Visst hade jag mycket kvar att lära, både om kameran och redigerandet, men allt var inte mitt fel.

Inom segmentet micro43 har utvecklingen också gått blixtsnabbt. Nya GH4, som jag beställt idag, kallas (precis som föregångaren GH3, bör tilläggas) den första spegellösa kameran som kan ersätta din fullformatare.

Och det är nog sant i så gott som alla upptänkliga situationer en vanlig fotograf hamnar i. Sportfotograferna kommer inte att släppa greppet om sina Nikon och Canon på ett bra tag. Det saknas ett tele i den absoluta proffsklassen, men när det släpps, kommer det bara att kosta och väga en bråkdel av vad proffsen betalar idag för sina fullformatsalternativ.

De som av någon anledning vill ha ett flortunt skärpedjup, och nu menar jag extremt tunt, brukar också knorra. Det finns ljusstarka linser även till micro43, utan AF ner till 0.95 och med från 1.2. Bakgrundsoskärpan (bokeh) blir riktigt snygg och det är inte alltid man vill ha ett tunt fokusområde, det kan lika gärna vara tvärtom, men att man ändå vill ha in så mycket ljus som möjligt, som vid fågelfoto t ex.

De flesta tester man läser, oavsett system, jämför bilder tagna under kontrollerade förhållanden. Förhållanden där det egentligen inte spelar någon roll vilken kamera man använder. Eventuella skillnader skulle i en verklig situation kunna jämnas ut med ljussättning eller redigering.

Vad som spelar roll är hur kameran fungerar i verkliga, ofta snabbt uppkomna situationer. Hur snabb är autofokusen, träffar den rätt? Fungerar den i dåligt ljus? Hur högt kan jag pressa ISO? Har jag råd att köpa bra objektiv? Att köpa ett dyrt hus och sen inte ha råd med bra glas är verkligen att kasta pengar i sjön. Orkar jag bära med mig grejerna under en hel dags fotande?

Nu tror inte ens jag att micro43 på något sätt kommer att slå ut fullframe. Vad vi köper för prylar har så många andra innebörder än funktion. Det handlar om vad andra man ser upp till gjort för val. Vad man vill utstråla och representera. Jag tror ingen som kör runt i stan med en Ferrari anser att det är särskilt praktiskt t ex.

Nå, detta är inte ett sätt att starta en fajt mellan FF och micro43, det räcker med de fajter som finns inom segmentet. Det brukar hävdas att de som vill både filma och fota skall hålla sig till Panasonic, men fotoentusiasterna bör välja Olympus pga de bättre färgerna om man fotar i jpeg.

Jag kan ju tycka att om man brinner tillräckligt mycket för foto för att kalla någon för idiot för att de köpt en annan kamera än man själv gjort, (det brukar sluta så), borde man kanske fota i RAW istället och själv ta full kontroll över färgerna.

Den här nya GH4:an som jag nu ser fram emot att få testköra har en del fördelar över den "gamla" GH3. Framförallt filmar den i 4K, eller UltraHD som det kallas i elektronikladorna. TV-skärmarna är redan överkomliga i pris. Det kommer snart nog att vara standard, till skillnad från 3D finns det en poäng med det, inte minst för sportfanatiker.

Från 4K-filmen kan man plocka stillbilder i motsvarande 8Mp kvalitet. Det ger intressanta användningsområden. Det finns en helt ny, snabbare autofokusfunktion i kameran och det är den jag är mest nyfiken på. Även i en mörk konsertlokal skall den kvickt hitta fokus, spännande. Enligt säljaren idag har den också en bättre brushantering, och det tar jag också tacksamt emot.

En skrytpost, känsliga läsare varnas

Nu tar jag bladet från munnen och berättar hur bra jag är, klarar ni det? Nå, det är inte lätt för mig heller, men det har ju hänt en hel del kul på sistone som jag vill berätta om. Bilderna från Silvias besök i Göteborg hamnade på JMs internsida, på Mentors hemsida och t o m på Kungahusets sida.

Jag vet att jag inte får lov att kalla mig hovleverantör, men ändå...

Nästa stora nyhet är att jag inlett ett samarbete med Liseberg! Redan nu kan man se 35 av mina bilder på deras museisida, Lisepedia. Under sommaren kommer jag också att vara deras officiella konsertfotograf, en helt ny tjänst som dom skapat efter att ha hittat mina bilder på nätet. Och det är ju helt fantastiskt kul.

Gatufoto är kanske det jag har fotat minst av allt, ändå gick jag och vann tävlingen om att pryda headern på Facebookgruppen Gatufoto i Göteborgs hemsida. Kanske var det för att nattgatufoto är lite ovanligt. Vad jag vann? Äran, inte det sämsta.

På instagram (@fotoscenen) har mina bilder blivit "featured" flera gånger och jag vet att man förväntas göra en stor grej av det, men jag tycker flödet blir så trist om man postar samma bild om och om igen. Fast jag blev väldigt stolt när Scandinavian Photo valde ut min bild av Göteborgskymningen som en av de första.

Det börjar med en joint och slutar med hasch

Om man hämtar sitt nyhetsintag via svensk media kanske man inte skulle tro det, men det sveper en cannabisliberal vind över världen. Även om medicinsk cannabis är förbjuden på federal nivå i USA är det nu tillåtet i snart hälften av de femtio staterna. De av ekonomin hårt pressade amerikanerna har toktröttnat på slöseriet med skattemedel för att vinna ett krig mot knark som bara har förlorare.

Säkert lockar också skatteintäkterna som beräknas till enorma belopp, inte minst när en del stater står på konkursens rand.

I Sverige däremot slår sig politikerna för bröstet och hävdar att vi har världens bästa narkotikapolitik. Detta trots att dödssiffrorna är dubbelt så höga som i Portugal där allt är tillåtet, eller Holland för den delen, som haft en liberal inställning sen länge.

Men faktum är att de svenska självgoda politikerna har lite rätt, vi har en bra narkotikapolitik i Sverige! Men det beror inte på förbuden, utan den välfärd och sociala ansvar vi har. Naturligtvis kan man må dåligt även under den blågula fanan, men globalt sett har vi färre alkohol- och narkotikamissbrukare än genomsnittet. Sverige är globalt sett ett bra land att leva i!

Jag har skrivit tidigare om myter och jag tycker det är extra intressant när sånt man trott vara sant visar sig vara fel. I skolan fick vi lära oss att provade man knark en gång så var man sen beroende. Dagens ungdomar är inte lika lättlurade; fakta är bara en googling bort.

Tonåringar har dessutom alltid vetat bättre än den äldre generationen, enligt egen utsago. Därför funkar det inte att komma med påhittade fakta. Speciellt inte när ny forskning visar att man blir smalare och smartare av cannabis och att det botar cancer!

Precis som det svenska samhället tar hand om oss, måste vi ta hand om våra ungdomar så att behovet av verklighetsflykt inte tar över. Skräckpropaganda fungerar inte, inte heller lögner eller förbud. När tiderna förändras måste politiken följa med.

Dynamisk Portfolio

Till höger här har jag lagt en länk till Flickr där jag tänkt ha en portfolio med mina 50 bästa bilder. Tanken är att när nya favoriter dyker upp, plockas en gammal bort. Urvalet är inte strikt mina favoriter utan det är lite blandat, märker jag att en bild på 500px t ex är populärare än min favorit väljer jag den istället, så lättpåverkad är jag.

En länk som försvann är till min första youtubekanal. I flera år har jag konstant haft två varningar. Så fort en gammal försvunnit (efter drygt ett år) har jag fått en ny. Det har lett till att jag inte brytt mig om att uppdatera den, men 18 miljoner klick och 5000 prenumeranter blev det totalt.

Visst är det märkligt att samma dag som jag valde att inaktivera "visa annonser" som inte gav mig några pengar ändå, fick jag en tredje varning och kontot avslutades. Kanske var det ett undermedvetet val jag gjorde för att slippa alla mail om RIP Michael Jackson som ramlade in i mailkorgen, typ 30 om dan. (Mina populäraste klipp var konserten från Ullevi 1997.) Men de klippen och de andra 600 kommer nog inte upp igen, inte från mig i varje fall.

Försöker hänga med

Hade man rusat ut tjugo över fyra på morgonen för att försöka fånga soluppgången över Säveån om man inte älskat foto? Förmodligen inte. Precis som alla fotodårar är det ljuset man jagar, ofta ljuset mer än motivet. Här har jag tweakat och dragit i reglagen och fått fram en bild med lite mer färg än jag kunde se, men vem vet vad t ex en katt kunde se samma morgon? Färgerna fanns ju uppenbarligen där för kameran att registrera.

Jag läser mer fototidningar än vad som är nyttigt och framförallt i de engelska finns det en debatt, där många har svårt att acceptera digitalt foto överhuvudtaget. De håller kvar vid film, eftersom det känns som det är foto på riktigt. Jag kan förstå var de kommer ifrån, för många i min ålder kan inte ens maila och hela konceptet med datorer är skrämmande och krångligt.

Man har också skaffat sig en djup kunskap som plötsligt är omodern, att fota digitalt idag är nästan som att vända på en hand, du måste lära om helt. Om man sen försöker lägga upp sin allra bästa bild på t ex 500px och blir totalt ignorerad, där alla bilder som är Popular är kraftigt redigerade, kan det vara ett hårt slag för självförtroendet. Det är då en mindre trevlig attityd kommer fram och foto börjar klassas in i bra och dåligt. Bra är alltid att man åstadkommit bilden i kameran och kanske i mörkrummet. Alla hjälpmedel därefter är "dåliga".

Om vi tittar på andra konstarter, så finns det tydliga paralleller, jag är gammal nog att minnas hur man såg ner på synthmusiken i början på åttiotalet. Digitala specialeffekter i film har först nu blivit så bra att ingen utom Christopher Nolan längre bryr sig om det är äkta eller inte. Men jag tror ändå film precis som allt annat analogt kommer att få ett uppsving igen. Stoppar du film i kameran visar du att du har råd att göra det, jag märker redan en viss snobbism runt det där.

Men för gamla gubbar som mig räcker det inte att anamma ny teknik, jag kan ju försöka lura mig själv att jag är "hip" som har både Facebook och en blogg (två till och med). Men det räcker inte, i helgen har jag gjort krafttag och försökt på riktigt börja twittra och instagramma. Jag förmodar att det vad man gör det till, men om man som jag undrat vart alla totalt menlösa inlägg tagit vägen som förut fanns på Facebook, kan jag berätta att de nu finns på twitter.

Jag begriper för lite om det här för att ens kunna länka till mina sidor, men jag heter fotoscenen på båda. Det är när det gäller detta som ungdomarna springer i cirklar runt oss äldre. Inte nog med att de är duktiga fotografer och har en stadig tillgång på unga snygga modeller bland sina klasskamrater, de förstår och tycker om de här nya sätten att kommunicera. Och når ut när de gör det.

Det blev något fel när jag försökte twittra i lördags och varje gång jag uppdaterade sidan, twittrades det ut en kopia på min tweet. OMG jag spammar, tänkte jag, fast jag inte har några följare. Alls. Sen ser man hur ungdomarna lägger ut 30 tweets på en dag i vad som till synes är smskonversationer. Det går mig helt över huvudet att folk kan följa flera hundra människor och sen orka läsa vad de skriver. Lika lite som jag tror att någon har läst ända hit. Jag skulle behöva gå en kurs i det där. Jag tror det skulle hjälpa mitt fotande mer än en fotokurs just nu.

Workflow

Workflow är ett sånt där ord som medelålders män som läser för mycket fototidningar gillar att slänga sig med. Om man bara använder kameran på semestern, spelar det kanske mindre roll hur lång tid det tar att ta hand om bilderna, bara man är klar till nästa semester, men om man kommer hem med flera hundra bilder varje dag, gäller det att man kan stöka undan dom snabbt, annars kommer man aldrig ikapp och hårddiskarna blir fulla med bilder. Fotar man konserter falnar allmännhetens intresse snabbt, man ska helst ha upp dom på webben dan efter. Jobbar man för en tidning, kanske innan konserten är slut.

En del fotografer kan lite snobbigt säga att de ändrar mycket lite i datorn. En bra bild tar man i kameran. Gör rätt från början! Ibland undrar jag om den attityden beror på att man inte kan redigeringsprogrammen eller om man bara tycker att datorer är trist rent allmänt. Det är ju väldigt konstigt att den kreativa processen skulle ta slut så fort kortet är taget; för mig har den bara börjat.

Mitt sätt att arbeta ändrar sig hela tiden, det senaste tricket jag lärt mig är alltid min favorit, och eftersom jag är självlärd finns det massvis kvar att lära. Men så här jobbar jag idag. Vi börjar med en bild på Martina Schipotjenko i syntduon Page. Alla bilder jag tog i helgen såg ut så här eller värre. Det fanns verkligen inget scenljus.

Kameran är som vanligt min Panasonic G2, Eftersom det var så mörkt använde jag min 45 mm Olympus med f1,8. ISO 400 och en 1/200 dels sekund, spotmätning så klart. Kunde nog gått ner till 1/125 och jag kunde ha ställt ISO till 800, men det är ju alltid lättare att säga efteråt.

Jag fotar sen någon månad i RAW och filerna ligger på 14 Mb,  så in med minneskortet i datorn och öppna upp dom i Lightroom direkt utan att föra över dom till datorn. Först gör jag en grovsortering, bilder jag gillar får ett dubbeltryck på klarhet och lyster, då blir det en liten ruta på miniatyren längst nere på skärmen. Sen är det lätt att markera alla som inte har det och ta bort dom - bättre översikt och lättare att välja ut de bilder man vill gå vidare med. Här har jag ju ändrat bilden ganska extremt. Jag brukar börja med skärpan, eftersom just mörkerfotografering är min kameras akilleshäl ökar jag skärpan ganska rejält till 90 och brusreduceringen till 30. Här har jag satt fyllnadsljus till 13 och svärta till 8, men i helgen lärde jag mig använda rutan "Region" och då tycker jag inte det behövs så ofta längre. I region ställde jag Hödagrar till -62, Ljus till +74, Mörker -38 och Skuggor +12. Det finns ju inget fel eller rätt utan man går på vad man själv gillar. Men det är här du hittar ljuset i bilderna utan att förstöra dom.

Temperatur och färgton har jag ändrat till 5645 och +86.

I rutan för färgmix fanns det få reglage som faktiskt påverkade något eftersom bilden mest är blå och lila. De tre reglagen är Nyans som avgör vilken färg det blir, Mättnad som bestämmer hur mycket färg det blir och Luminans som säger hur ljus färgen skall vara. Ok, Blå: N 0 M -53 L -8, Lila N -27 M -66 L +46 och Magenta N 0 M -59 L +78. Igen får man experimentera, konsertfoto har ju sällan naturliga färger, det är inte det man är ute efter, tvärtom. Till sist längst ner under kamerakalibrering har jag gått på färgerna igen. Varför, inte vet jag, jag var väl inte helt nöjd. Skuggor ställde jag till -87, Röd primärfärg Nyans -3 Mättnad -100 Grön PF N -10 M -18 Blå PF N -66 M -23.  Som sagt ganska extremt, har det blivit rätt i kameran är ju ändringarna mer subtila, men det är fortfarande dessa reglage jag drar i. Och så här blev det.

Eftersom jag gått till att göra mer och mer i Lightroom blir det inte mycket kvar för Photoshop att jobba med, men först glöm inte att markera alla bilder du har öppna i Lightroom och exportera dom till en mapp på datorn. Exportera dom som orginal, så ligger Rawfilerna där tillsammans med alla inställningar du gjort. Sen kan du tömma kortet, vad ska man med alla misslyckade bilder till?

Här använde jag ju en fast lins, så jag beskär bilden lite för att få den komposition jag var ute efter, sen har jag lagt på ett justeringslager och ökat Brightness, här får jag gissa; +30, brukar det hamna på. Ibland gör jag ett lager till med Hue/Saturation, +5 kanske på Saturation slidern.

Jag har sneglat på Justeringslagret för Gradient Map ett tag, och idag provade jag att lägga ett svartvitt lager på den här bilden och köra blend mode Luminosity. Jag vet inte vad detta heter på svenska, men den ligger längst ner av alla varianter man kan välja. Resultatet blev lite mer kontrast.

Jag läste en gång om en fotograf som alltid avslutade med Unsharp Mask så det gör jag med. Svårt att säga om det hjälper, men det kostar ju inget.

 

Dygnade igår

Ja, det var en intensiv dag. Jag vaknade klockan tre lätt stressad över alllt som väntade, gick upp fyra och började redigera gårdagens bildskörd. Hann precis klart och fick upp dom på bloggen. Läste sen fel i tidtabellen och fick rusa till bussen, för nu väntade ett av de här stora ögonblicken i livet; äldste sonen flyttade hemifrån. Naturligtvis blandade känslor som man inte landat i än.

Insåg också att när han pluggat klart är jag 50, och då hoppas jag att han skaffat starka kompisar i Skövde trakten, där han ska bo, för detta var tufft. Jag hade gärna lagt mig på soffan och inte rört mig mer efter det.

Istället åkte jag till Electronic Summer på Brewhouse, där vi filmade och fotade Page med Martina Schiptjenko och Eddie Bengtsson. Sen till Sticky Fingers där vi gjorde ett reportage med Sister Sin. Det kommer bilder därifrån med.

Tillbaks till Brewhouse för mer synth med Psyche och Mesh. Bilder kommer. Och till sist tillbaks till Sticky och den energifyllda spelningen med Sister Sin. De bilderna blev riktigt bra, tror jag. Första gången jag fotade på Sticky och det finns ju inget ljus nästan, men man kommer nära. Närgränsen med 20mm linsen är 20 cm och ofta var jag för nära för att kunna fota. Det blir ett "labour of love" att redigera de här bilderna. Det får ta den tid det tar för nu händer inget förrän i slutet av veckan då vi skall träffa Thomas Silver som spelat i Hardcore Superstar och nu kör solo och sen blir det Volvofestivalen på lördag så klart.

Mycket musik den här helgen, men allt bleknar såklart när man lyssnar på de fem spår som läckt från nestor Bob Dylans nya platta Tempest. Värt att leta efter.

Välkomna!

Detta skall bli en utökad version av fotodelen på min andra blogg som heter Nostalgoteket. Istället för att låta ett inlägg med mina foton breda ut sig på femton bilder och uppåt, hamnar den bästa bilden där, (även om inte ens den står sig mot de bilder jag lägger upp av andra fotografer). Sen blir detta en mer renodlad fotoblogg med tips och mina egna bilder. Färre inlägg och färre besökare, men mer överskådligt. Hoppas ni hänger med hit också.

Jag kommer att börja med att lägga upp alla gamla inlägg med mina bilder här också.

Om en bild del 4

Att manipulera bilder anser en del vara lite fult och t o m fusk. Att justera nivåer och exponering är ok, men inte mer. Läser man däremot tidningar som handlar om Photoshop, finns det naturligtvis inga gränser för vad som är accepterat. Det handlar så klart om att bilden berättar en historia. Terje Hellesøs bild på lodjuret i snön berättar en historia om hur Terje legat i en snödriva i dagar och väntat på att det skygga lodjuret skulle våga sig fram, inte som det visade sig, att Terje gått ut i trädgården och fotat en snödriva och sen klippt in ett lodjur i den. Men bilden är fortfarande rent konstnärligt mycket bra, den berättar bara en annan historia. Så här efteråt en betydligt mer intressant historia, kan man tycka.

För en nyhetsfotograf är reglerna glasklara, bilden skall vara som den är i kameran, vilket i varje fall brukade vara glasklart när en kamera bara hade basfunktioner. Dagens kameror har massor med kreativa inställningar. Bilden ovan togs av en fotograf för The Guardian som använde kamerans tilt shift funktion när Usain Bolt vann sitt 100 meter lopp i Beijing 2008. Om fotografen gjorde detta för att förminska Bolts insats förtäljer inte historien, men han var väldigt nöjd med sin bild, berättade han i en fototidning jag läste nyss.

Att systemkamerorna kan åstadkomma tilt shift live (och förmodligen även ha en normal bild på minneskortet) är ju så klart bara början. Systemkameror kommer också att få appar till slut och då kommer man att kunna göra vad som helst live, även redigera bort störande element i en bild, eller lägga till saker som inte ens finns på riktigt. Kommer The Guardian även att publicera dessa? 

Problemet med hela diskussionen är att gränsdragningen mellan en manipulerad bild och en omanipulerad är omöjlig att dra. Redan när fotografen trycker på avtryckaren har han valt att berätta en begränsad del av verkligheten. Jag minns ett löp med Carola för flera år sen. Rubriken var typ "Carola i tårar" med en bild på Carolas ansikte där hon storbölar. När man sen bläddrade in i tidningen, och hela bilden var med, såg man att hon egentligen skrattade. Hade fotografen bara haft ett tele med sig den dan hade vi inte ens fått veta det.

För oss som är lite äldre finns det fortfarande ett förtroende för en bild, men för den yngre generationen kommer det att vara helt självklart att bilder är manipulerade. För instagramgenerationen finns det inte ens omanipulerade bilder, allt förevigas i en dimma.  De flesta anar nog inte heller i vilken utsträckning bilder manipuleras dagligen, alla skvallerbilder t ex. De enda kändisar vars nunor inte förskönas är de som man bestämt sig för skall stenas för dagen. Då väljer man dessutom starkt solljus rakt uppifrån för att ge hårdare skugga åt celluliterna och apelsinhuden.

För egen del vill jag bara åt den bästa bilden, när jag tar mina konsertbilder vill jag inte springa omkring av respekt till publiken som kommit för att njuta av musiken, (på Taubescenen är det bara sittplatser) och min utrustning är såpass begränsad att jag inte har tillgång till alla bildvinklar hela tiden. Den här posen på Joel Alme knäppte både jag och min kompis Pelle.

Posen är bra, men kompositionen är trist och gitarrhalsen är av, så med lite trixande blev bilden så här:

Själv har jag inga problem med detta, bilden ljuger inte. Hade jag däremot klippt in en yppig blondin som slingrar sig runt Joels ben, hade saken varit en annan både för bilden och för Joels fru. Och för Joel som får ett och annat att förklara.

Här är en intressant artikel om problematiken.

I-landsproblem

Det finns tre sorters människotyper när det kommer till att lyssna på musik. De som inte bryr sig utan låter radion skvala i bakgrunden, de som verkligen bryr sig och gör det hela till en ritual, där vinyl ofta utgör källan, och till sist de som väljer en spellista med omsorg och låter den skvala i bakgrunden. Dit räknar jag mig, (just nu skvalar Madonnas nya i bakgrunden; mycket trevligt.)

CD-skivor är det väldigt många år sen jag hade tålamod med, vinyl minns jag inte ens. Men vad gör man då med sin mp3-samling, när man vill spela den i vardagsrummet på stereon? Det finns ju massor med lösningar, men för att den ska passa mig måste den vara enkel, väldigt enkel. Och billig.

Jag skulle ju kunna lägga musiksamlingen på mediaspelaren, problemet är att TVn då måste vara på för att jag både ska kunna välja och lyssna. Jag skulle ju kunna koppla in laptopen och spela både musik och Spotify från den. Det är ganska bra, men den tar lite tid att sätta på laptoppen, efter några dagars försök blev det inte av längre.

Det jag har velat ha är en hårddiskspelare med skärm, som kopplas direkt till stereon, detta har jag väntat på i säkert tio år och nu har jag börjat se dom i engelska hifi-tidningar. Svindyra, dock, men det är ju såklart bara en tidsfråga innan de går ner i pris.

Sen har man ju sin smartphone och läsplatta då, där är ju begränsningen en liten hårddisk. Jag behöver ca 500 Gb för min samling, och för Spotify åker man på det dyrare abonnemanget för att kunna lyssna i luren.

Jag har prövat en del olika appar för att kunna streama samlingen från datorn (som ändå alltid står på). Min favorit är Audiogalaxy. Man installerar ett litet program på datorn som indexerar samlingen, utan att ändra på ordningen i mapparna så klart. Det funkar väldigt bra och plötsligt hade jag 58 000 låtar i telefonen åtkomliga vart jag än är i världen. Men naturligtvis väljer man wifi utomlands, annars springer ju räkningen i väg och man får inteckna huset. Nackdelen är att min samling inte är taggad ordentligt mer än sporadiskt, så det blir inte jättesnyggt, så som man vill ha det. Uppgiften att börja tagga 58 000 låtar känns mindre lockande, men jag kan i varje fall spela upp samlingen i de olika dockor som står utplacerade i huset.

Men nu har jag hittat en ännu bättre lösning. Med appen Wifi2hifi kan jag streama det som spelas på datorn (alla spelare funkar). Och med appen Remoteless kan jag dessutom fjärrstyra Spotify från hela huset. Söka, byta låtar t o m höja och sänka ljudet. Femtio spänn för båda apparna, och det är precis så enkelt som jag vill ha det. Eftersom apparna synkades till både läsplattan och luren kan jag styra Spotify med plattan utan att behöva ta smartphonen ur dockan. Och dessutom har jag inga batteriproblem eftersom den laddas samtidigt.



Ett aber var det, båda apparna behövde ett hjälpprogram på datorn och AVG vägrade låta det ena installeras. Jag googlade fram en lösning men den funkade inte hos mig. Eftersom jag har kört dubbla virusprogram bestämde jag mig för att pensionera AVG och hålla mig till bara ett; Antivir. Jag hoppas jag inte får anledning att ångra mig. Det vore synd, för det känns som man hittat glädjen med musik igen.

Presentation av mig

Antalet besökare på bloggen har ökat stadigt hela tiden, nu är det ca 200 sidovisningar om dagen och ett par av er har även klickat på Facebook-gilla-knappen här bredvid. Det tycker jag är jättekul.

Kanske är det någon nypåstigen som undrar vem jag är egentligen och varför jag bloggar. Jag är en 45-årig säljare, som gillar design och gammal estetik. Bloggen är i första hand ett forum för mina foton, filmer, musikvideos och spridda tankar. Jag kände att Facebook var fel ställe för att posta allt sånt där. Där uppskattar folk alltid en kommentar om att det regnar mer än ett bra foto och jag vill inte pracka på folk mina grejer (längre). De som är intresserade får hitta hit. När mitt eget skapande inte räcker till fyller jag på med gamla annonser och bilder. Jag bryr mig egentligen inte om vad de annonserar för, utan vad jag gillar är när bilden förmedlar en känsla om en tid som inte finns kvar.

Detta att vilja uttrycka sig har jag alltid haft med mig, sju år gammal ritade jag en serie som hette Stocken. Riktigt usel, streckgubbar med ett mindre emotionellt register än dagens smileys. Men jag sålde den till mina kompisar, och kanske såddes ett frö till vad jag skulle bli (säljare). Någon tecknare blev jag i varje fall inte, även om jag fortsatte rita fram till gymnasiet då jag fick med några alster i tidningen Serietrycket.

Därefter skulle jag bli författare, det blev en del dikter och noveller, några som blev upplästa i radio. Fortfarande kan jag möta folk som investerat i mina diktsamlingar och är lite besvikna över att jag inte slog igenom. Till er vill jag säga att jag verkligen försökte, jag låste in mig i två veckor och bara skrev. Men jag höll på att bli tokig, det visade sig att jag trots allt var alldeles för social för att kunna vara ensam så länge.

Så när konstnärskarriären definitivt var över kunde jag ägna mig åt det jag verkligen gillade; den ädla konsten som kallas blandband. C-60 var för amatörer, jag gjorde C-90. Som jag sålde. Ett band kunde ju kosta flera tusen att ta fram så jag var ju tvungen att få in lite pengar. Kompisar, restauranger och caféer var kundkretsen.

I takt med att man fick tomma väggar att fylla har jag målat lite. Fotat har jag alltid gjort. Musik skapade jag i ett enkelt dataprogram och la upp på sajten mp3.com. Fick ett par små hits och fick hem checkar på 30 000 kronor totalt, det var väldigt roligt. Inte minst som bekräftelse.

Allt det där har jag ju med mig, men passionen nu är att klippa film. Filma är kul, men enda anledningen till att jag filmar är för att få klippa den. Och bäst av allt är att nu när man har prylarna är detta en ganska billig hobby, vilket innebär att jag inte längre behöver sälja något för att finansiera det, och tack vare internet når jag ut till massor med tittare, läsare, lyssnare... För det var ju inte bara för pengarna jag sålde, lika lite som det är min drivkraft i mitt yrke, jag vill ju nå ut.

Tänk till lite!

Skivbolagen har ju varit snabba att skylla sin sjunkande försäljning på fildelningen. Men utöver det faktum att cd-skivorna förlorade sin sex appeal när dom flyttat in i var mans hem, (tänk på hur förvaringen förändrades med tiden - cd-ställ - hylla - skåp), och att kopieringsskydden gjorde att skivorna inte kunde spelas på exempelvis dvd-spelare, (vilket var dödsstöten för min del), kan det ha funnits andra orsaker?

Givetvis generaliserar jag, men notera ändå hur det först går från väldigt specifika idoler till att innefatta en hel genre, innan intresset för musik värd att slåss för helt försvinner. Är det av ondo? Utbudet av musik har väl aldrig varit så stort som idag, när man börjar gräva efter svensk musik har det aldrig funnits lika många artister, kanske för att informationsflödet tidigare var mer begränsat. På åttiotalet läste jag tidningarna Schlager och Smash Hits, och tittade på Bagen med Cia Berg. Kom det inget om banden där, hittade jag dom inte. Nu är dom inte längre än en knapptryckning eller en viral video bort. Alla artister kanske inte kan leva på sin försäljning, men har det inte alltid varit så? Titta här på hur Stikkan Andersson uttrycker det i Halv sju 1971, 5:30 in i klippet.

Youtube

I dessa tider när skivbolagen bråkar om fildelning och piratkopiering är youtube en anakronism som inte borde få finnas enligt deras resonemang. Folk kan lägga upp precis vad som helst, hela filmer, musik även utan tillhörande video och allt ligger kvar tills någon klagar.

Dessa klagomål går från att artisten får en länk till itunes bredvid klippet eller att det blockeras i vissa delar av världen eller hela. Det är okej. Men sen finns det vissa som vill markera hårdare och vill att användaren skall varnas, och det systemet är väldigt enkelt, tre varningar och sen deletas kontot. Ingen pardon.

Det är ju naturligtvis omöjligt att veta vilka klipp man kommer att varnas för, alla mina klipp bryter mot någon form av upphovsrätt, det kan ju räcka med att man filmat en byggnad som någon kräver rätten till, eller en tatuering, så som det blev med filmen Baksmällan 2. (Mycket rolig film f. ö.)

Så det är inte en frågan om om ens kanal försvinner utan när. Själv har jag två varningar, så jag hänger löst som dom säger i Idol. Men innan kanalen försvinner vill jag dela med mig av ett klipp från 1971 som heter Stevenage. Det handlar om en förort till London som beskrivs som en utopi. Filmen är beställd och betald av kommunen så den är en reklamfilm för att folk skall flytta dit och betala skatt där helt enkelt. I original är filmen ca 20 minuter och det är en hel del filttavlor med siffror och staplar som jag klippt bort för att få ner den till elva minuter som var max när jag laddade upp den. Kul också att jag fått en hel del kommentarer från såna som känner igen folk, bl a en kille som hittade sin döda pappa i klippet.

Programförklaring

En blogg alltså, kommer nån att läsa det här, och varför. Vem vet? Jag gillar att skriva, jag gillar att dela med mig av det jag skapar, och det tänker jag ägna mig åt i den här bloggen. Jag har alltid varit kreativ och skapat något. Jag har ritat serier, skrivit dikter och noveller, fotograferat, skapat blandband och spotifylistor, målat i olja, gjort musik och filmat. Nu tycker jag att det roligaste som finns är att klippa video. På något sätt kommer jag att dela med mig av det här, bara jag lär mig hur det här fungerar. Vill du hänga med?