Gatufoto vid Röda sten

Två bilder från tidigare i veckan. Vissa purister skulle kanske inte kalla detta gatufoto eftersom jag bryter mot två regler. En del anser att gatufoto måste vara i svartvitt. Jag anser att det är att göra det lätt för sig, det är svårare att få till det färgmässigt.

Dessutom har jag fotat med tele, och det är ju så klart lättare än att stå och fota rakt i ansiktet på någon, men det är också telet som är idén bakom den här bilden, att trycka ihop avstånden mellan människorna och kranarna.

Two pictures from earlier this week. Some purists would perhaps not call this street photography since I'm breaking two rules. Some say it has to be in black and white, I say that is making it easy for yourself. It's more difficult to get nice colors that connect.

Also I used a tele lens, and that is of course easier then being right up in someones face, but the tele is the idea behind this image, to pull the cranes closer to the people.

How low can you go?

Hur lågt kan man gå? Den här gången handlar det inte om hur lågt basen kan nå i en house-låt eller hur billigt ett telefonabbonemang kan bli, utan hur nära marken man kan hålla kameran.

Den första bilden är från Partille Centrum. Kameran är i marknivå och jag hade ju gärna sett att folk snubblade över mig om det inneburit att jag fångat dom mer centrerat i bilden. Men den enda som var i närheten var en mopedist som kom bakifrån och strök förbi mig.

Den andra bilden är från Fiskebäck, det är säkert många som fotat det här trädet, eftersom det står precis vid parkeringen. Med kameran i marknivå blir himlen bakgrund istället för ängarna, vilket skapar mer dramatik i bilden. I svartvitt känner man mer av trädets strävsamma vilja att överleva i de hårda vindarna från havet. Kan tänka mig att de kala grenarna förstärker den känslan ytterligare. Lite Bergman känsla i den.

How low can you go? This time I won't write about how low the bass can go in a house tune or how cheap your phone bills can get, but how close to the ground you can hold your camera.

The first picture is from Partille Centrum, just outside of Gothenburg. The Camera is on ground level and I had been happy if people had tripped over me if it had meant that I had caught them more in the centre. But the only one who got close was a teenager on a moped that came from behind and brushed past me.

The second picture is from Fiskebäck, I guess loads of people have photographed this tree as it's just by the parking lot. With the camera at ground level the sky becomes the backdrop instead of the fields, which creates more drama in the picture. In black and white this diligent tree's will to survive the cumbersome winds from the sea becomes more apparent. The naked branches probably enhances this as well. Very Bergman-esque.

Gatufoto porträtt

Som fotograf ser man inte på människor som alla andra. Man tänker inte i termen vacker eller ful, utan bara mer eller mindre intressant. Amir som jag fotade på Eldfesten har ett mycket intressant ansikte. När jag fotade honom var det i blå timmen, det vill säga precis efter solen gått ner, så i förra posten lät jag den vara svagt blåaktig, eftersom jag såg mig själv mer som en fotojournalist i det sammanhanget.

Jag ville pröva att redigera den som ett konventionellt porträtt också, så jag fixade till vitbalansen, korrigerade ljussättningen och så vidare. Åldersrynkorna är ju det i hans ansikte som framför allt berättar hans livs historia, och det är ju underbart. Det är lätt att ryckas med här och förstärka dom. Det har jag själv gjort mig skyldig till, se till exempel mina bilder på Iggy Pop.

Men om jag tittar mig själv i spegeln, så är det ju knappast rynkorna under ögonen jag gillar mest med mig själv. Därför har jag varsamt lättat upp dom här. Att ta bort dom helt hade ju varit fånigt, men jag har tänkt utifrån vad Amir skulle tycka om han ser detta. Jag tror och hoppas att han gillar det.

As a photographer you don't look at people the way other people do. You don't think in terms of ugly or beautiful, just more or less interesting. Amir, who's portrait I took at Eldfesten has a very interesting face. When I took the photo it was in the blue hour, i.e. just after sunset, so in the last post I kept the blue colors as I saw myself as a photojournalist that day.

I wanted to edit the picture as a conventional portrait also, so I set the white balance straight, corrected the light, and so on. The wrinkles in his face is hat really tells his life story, and I love it. So it's easy to get carried away and enhance them. I've done that in the past, see my pictures of Iggy Pop for instance.

But when I look at myself in the mirror, it's hardly the lines under my eyes that I appreciate the most. So I kept them back here ever so slightly. To remove them would have been silly, but I have edited with Amir's perspective in mind, what he would think about it if he saw it. I believe and hope he likes it.

Eldfesten på Heden

Det här var tredje året jag åkte in och fotade Eldfesten på Heden, det persiska nyårsfirandet. Första gången var det minus 20 grader, så gårdagens väder var i jämförelse nästan tropiskt. Elva plusgrader när jag åkte hemifrån.

Det känns lite fuskigt nästan att börja fota innan det blivit mörkt, men jag kunde inte låta bli att ta ett porträtt på Amir. Jag ser fram mot när jag med ålderns rätt kan bära en sån mustasch utan att vara hipster.

Medan mörkret föll fotade jag artisterna på scenen, bäst av alla var konferenciern Mahan som också sjöng sina egna låtar. Roligast att fota var elddansarna i Act of Emotion. Även Paris Dance var bra, men det var svårt att få till något från publikplats. Tog några bilder också på Hamid Rasti (tror jag) innan jag gick runt och fotade lite folkliv innan det var dags för fyrverkeriet, som så klart var dragplåstret för mig. Alltid nyttigt att öva på.

This was the third time I took my cameras and visited Chahar Shanbehsouri at Heden in Gothenburg, the Persian celebration of the new year. The first time it was 20 degrees below zero, so yesterday it was almost tropical by comparison. 11° C when I left home.

It's almost like cheating to start shooting before it's dark, but I had to take a portrait of Amir. I look forward to when I by the right of old age can wear a mustache like that without being labeled a hipster.

While the dark fell I shot the artists on the stage. Best of all was the host Mahan, who sang her own song between acts. Most fun to shoot were the fire dancers in Act of Emotion. Paris Dance was also good, but it was hard to find good angles from my place in the audience. Then I took a couple of pics of Hamid rats (I think), before I wandered around and captured the people attending. and then it was time for the fireworks, the main attraction for me. I always need more practice on that.

Gatufoto i gråvädret

Facebookgruppen Gatufoto i Göteborg kör en tävling nu där man ska ta ett självporträtt i Vivian Maier stil, dvs en spegelbild av sig själv i gatumiljö.

När jag var nere och fotade Snäckan för några veckor sen fick jag idén att fota mig själv i skrattspeglarna där. Vädret igår gav nya tankar och väl på plats hittade jag en vinkel där allt föll på plats. Man kan roa sig med att räkna rektanglar i den här bilden, det blir en del.

Andra bilden är inifrån Kompassen, mer gatufoto än så blev det inte. Snacka om skitväder.

The Facebook group Gatufoto i Göteborg (Street photography in Gothenburg) runs a contest now where you're supposed to take a self portrait in a Vivian Maier way, i.e. a reflection of yourself in a street environment. 

I got the idea for this shot a couple of weeks ago. Yesterday's weather gave new thoughts and on the spot everything came together. You can amuse yourself by counting rectangles in this picture, quite a few.

The second picture is from inside the mall Kompassen, and that's all the street photos I've got yesterday. What lousy weather.

Brunnsparken

Tre bilder från i söndags på min gatufotopromenad. Vidvinkel och så nära man kan komma och, ja, jag fick fågelbajs på kameran.


Three pictures from this sunday's street photography walk. Wide-angle lens and as close as I could get and, yes, I got bird poo on my camera.

Gatufoto i Göteborg

Solen sken igår och jag tog med mig kameran in till stan för en dryg timmes fotande. Det där med gatufoto är lika läskigt för mig som för alla andra. Man vill ju komma nära, men man vill inte få en snyting. Ungefär så känns det i varje fall.

Känslan blir också att man bara fotar folk som är ute och går, men vad ska folk annars göra så här på vintern? Förhoppningsvis har de här bilderna något mer än bara promenadbilder.

När jag kom hem upptäckte jag också att jag fått en bild på min fotokompis Emil Agrell, (sista bilden)..


The sun was out yesterday and so was I. I went to town to shoot some street photography. And that is just as scary to me, as anyone else. You want to get close, but you don't want your teeth knocked out. Well, that's how I feel.

And most photos are just of people walking, but then again what are people expected to do in the middle of winter. Hopefully there's something else to these than just people strolling.

When I got home I discovered that I got a picture of my photo buddy Emil Agrell, (last picture).

Gatufoto i Göteborg anno 2014

Istället för att fota stormen ägnade jag helgen att bläddra igenom 2014 års Lightroomkatalog på jakt efter bilder som blev kvar för att de inte passade just då.

Först ut är en samling bilder fotade i olika sammanhang på Göteborgs gator. Om de har något gemensamt är det att på några av dom anar personen på bilden, eller t o m ser att den blir fotograferad. När jag kör gatufoto skjuter jag oftast från höften för att kunna komma nära och ändå få naturliga bilder utan stela poser.

Bilderna har jag först justerat i Lightroom, sen öppnat upp dom i Photoshop och därefter behandlat i Nik Color Efex och konverterat till svartvitt i Nik Silver Efex.

Instead of trying to take pictures of the storm, I spent the weekend going through last years Lightroom catalogue, searching for hidden gems.

The first batch is a series of images from the streets of Gothenburg. These are from different events in the summer and if they have something in common, it's that for some of them the person in the photo is sensing, or seeing that I'm taking their picture. For street photography I always shoot from the hip to be able to get close and avoid stiff poses.

For the editing process I have done some adjustments in Lightroom, opened them in Photoshop and edited in Nik Color Efex, and for black and white conversion I've used Nik Silver Efex.