Filmtipset - Trash

Ju mer film man ser, desto oftare somnar man en halvtimme in i filmen, det behöver inte vara dåligt, men oftast är det ointressant eftersom man sett upplägget oändligt många gånger förut.

Försöker man då ta sig bort från mittfåran hamnar man ofta framför en film där huvudpersonen tillbringar större delen av filmen med att svårmodigt stirra mot horisonten. En karaktärstudie brukar det heta, vilket för mig är ungefär lika intressant som att gå och fika med en kompis som för dagen har en påhittad personlighet.

Trashs regissör, Stephen Daldry, har några sådana filmer på sin CV, men också fantastiska Billy Elliot om en ung kille som hellre dansar balett än boxas.

Den här filmen utspelar sig i Rios slum och huvudpersonerna är några unga fjortonåriga pojkar som spelar bra och trovärdigt. Man har stoppat in Rooney Mara som en socialarbetare och låter Martin Sheen tuffa runt som en präst i en rolltolkning som påminner lite om den uppblåsbara roboten i Big Hero 6, men det är på pojkarna fokuset ligger.

Killarnas arbete är att leta pantflaskor på soptippen och en av dom hittar en dag en plånbok med lite pengar, men också politiskt sprängstoff. Polisen sätter in alla resurser för att hitta den.

Små barn bör inte se den här filmen, men sitter man med sina unga tonåringar, kan det här vara en ögonöppnare för många. Det finns en del läskiga scener. Bara det att barn tillbringar sina liv på en soptipp är illa nog, men filmen bryter också mot den regel som säger att barn aldrig far riktigt illa på film.

I slutändan så blir det en väldigt spännande katt och råtta jakt. Säkert tycker någon att det ändå vilar ett Hollywood filter över filmen, men för mig är det tillräckligt annorlunda för att kännas nytt. (8/10)


The more movies you watch it get's likelier that you'll find yourself asleep thirty minutes into the screening. It doesn't have to be bad, it's just not that interesting because you have seen the premise innumerable times before.

If you try to steer away from the middle of the road, you often end up watching a guy gazing into the horizon with a gloomy look on his face. Character studies they're called, which is as interesting to me as having a cup of coffee with a friend with a made up personality.

Stephen Daldry, the director of Trash, has a couple of movies like that under his belt, but also the amazing Billy Elliot, about a young boy who'd rather dance than box.

This movie takes place in the slums of Rio and the main characters are a couple of fourteen year old boys, who do a real good job as actors. There's Rooney Mara as a social worker and Martin Sheen totters about as a priest in an interpretation that most resembles the inflatable robot in Big Hero 6, but the boys are the main focus.

The boys make a living collecting bottles at the towns city dump and one day one of them finds a wallet with a little money, but also something that's a major threat to the local politician. The police does everything and more to find it.

Small children should not see this, but if you watch it with your young teenagers it may lead to interesting conversations. There are a few scary scenes. Just the fact that kids spend their lives among the garbage is bad enough, but the rule that kids don't get hurt on film is also broken.

In the end it's a rather suspenseful cat and mouse chase. Someone will probably argue that there still is a Hollywood filter over the movie, but it was different enough for me to feel fresh. (8/10)

Filmtipset - The Judge

Normalt sett gillar jag inte långsamma filmer, om en film har ett lägre tempo vill jag att något annat händer under ytan. Lite så är det i The Judge.

Robert Duvall spelar en domare i Indiana som har tre söner, två som blivit kvar i sin hemstad och en spelad av Robert Downey Jr som flyttat till Boston och blivit stjärnadvokat med tvivelaktig moral.

Mammans begravning sammanför alla igen och vi förstår att relationerna är hårt spända. En ytterligare twist är att pappan blir anklagad för att med berått mod kört ihjäl en kåkfarare han tidigare dömt.

Många bra skådisar, bl a Vera Famiga och Billy Bob Thornton gör att det blir väldigt spännande. Visst kan man fnissa lite åt en del klichéer som används väl övertydligt, men det driver också historien framåt effektivt.

Jag trodde inte jag skulle gilla det här men jag tyckte den var riktigt bra. (9/10)

I usually don’t care much for slow movies. If a movie moves at a slower pace, I want something else to happen below the surface. It’s a bit like that in The Judge.

Robert Duvall plays a judge in a small town in Indiana. he has three sons, two has remained in their hometown and one played by Robert Downey Jr has become a big shot lawyer with shady morals in Boston.

Their mothers funeral reunites them and we understand that the relations are strained. Another twist is that their father is accused of an intentional hit and run accident.

Good actors like Vera Famiga and Billy Bob Thornton makes this a suspenseful movie. Sure there are a few cliches that are used a bit too obvious, but they helps tell the story effectively.

I didn’t think I would like this as much as i did, but it was really good. (9/10)

Årets tio bästa filmer enligt Fotoscenen

Jag älskar listor och allra mest älskar jag när det blir exakt och vetenskapligt, till skillnad från min pågående lista 100 höjdare som mycket bygger på antaganden och gissningar.

När det gäller film är det bara att gå till IMDB. Sen tio år tillbaka betygsätter jag alla filmer jag ser och det framförallt för att jag ska komma ihåg vilka filmer jag sett. Betygskalan är ett till tio, och de första fyra betygen sätter jag sällan, är det så uselt ser jag inte många minuter och då blir det lite orättvist.

En femma sätter jag på en film där jag trots allt vill veta hur det går, men inte kan låta bli att spola fram i filmen, en sexa är underhållande, men inget jag vill se om. En sjua, som sexan, men jag kan tänka mig att se den igen. Åtta är riktigt bra, en nia är en film som dessutom berör mig och en tia är nära perfektion. I år blev det bara tre tior.

Så här är årets topplista, vissa av filmerna kom redan förra året, men jag såg dom inte förrän i år. Och jag har skrivit om en del av dom innan, men istället för att länka har jag kopierat de jag skrev då.

10. Marina

Marina är en flamländsk film och har jag förstått saken rätt innebär det ett hörn av Belgien. Där var den här filmen en jättesuccé och det är fullt begripligt, det är ett snyggt hantverk.

Det vi bjuds på är den sanna historien om Rocco Granata. En tioårig kille som emigrerar från södra Italien till Belgien när hans pappa får jobb i kolgruvan där. Rasism hör till vardagen och det är egentligen en ganska eländig historia; men det finns humor här, underbara femtiotalsmiljöer, kläder och bilar.

Vi får sen följa honom under hans uppväxt i ett samhälle som bara ser honom som en resurs som skall ner i gruvan, oavsett vad han själv har för drömmar.

Om du precis som jag aldrig hört talas om Rocco Granata, blir det också spännande att se hur det ska sluta. 8/10

9. The Wolf of Wall Street

The Wolf of Wall Street handlar om en aktiemäklare som lurar folk, hamnar i fängelse och människorna runt omkring dom.

Scorcese har en sann historia att bygga sitt manus på, vi vet att det kommer att sluta illa för DiCaprio, att han kommer att hamna i fängelse. Per definition är filmen alltså en tragedi, men Scorcese överraskar och bjuder på en mycket underhållande film som visar alla excesser man kan unna sig när man tjänar en miljon i veckan och helt saknar spärrar och han kryddar filmen med humor.

Han har Jonah Hill som spelar Leos högra hand, och han är ju alltid rolig. Dessutom finns det en hel del slap stick, som när Leo skall ta sig hem från en golfklubb hög som ett hus, i en scen som är väldigt lång men fick folk att skratta på spridda ställen i biosalongen hela tiden.

Scorcese har lyckats göra en film som faktiskt är rolig. Oväntat. (8/10)

8. The Equalizer

The Equalizer bygger på en tvserie som hette McCann när den gick på svensk tv på åttiotalet. Den har jag aldrig sett, så jag vet inte riktigt om Denzel Washingtons rollfigur är någon sorts superhjälte. Han verkar definitivt ha övernaturliga krafter, precis som hans antagonist, den ryska skurken som spelas av Kevin Spacey-klonen Marton Csokas. Så tolkar jag det i varje fall för att slippa tänka på alla hål i handlingen.

Det är lite som en blandning mellan en revenge movie och gamla Driller Killer (en referens för de som minns videovåldsdebatten i Studio S). McCann vägrar konsekvent att döda med pistoler, utan använder allt annat han kan komma över.

Det är grymt bra skådisar och det är spännande och underhållande. (8/10)

7. Best Offer

I slutet av åttiotalet var Cinema Paradiso en oväntad hit på svenska biografer, vid sekelskiftet kom Malena med vackra Monica Bellucci i huvudrollen, en film jag också sett flera gånger. Det dom har gemensamt är regissören Giuseppe Tornatore. Jag misstänker att hans namn är okänt för de flesta och skall det gå så långt mellan skrällarna är det inte så konstigt, (fast nu när jag kollar på IMDB ser jag att jag satt höga betyg även på Dold Identitet och Pianisten).

Nu är han aktuell igen i varje fall, i filmen The Best Offer spelar Geoffrey Rush en auktionsförrättare på typ Bukowskis. Han är alldeles strålande i sitt kyliga porträtt av en mycket isolerad man. Inte särskilt överraskande om man sett Shine t ex, där har ni ett tips till.

Man kan lätt tro att The Best Offer är en gåta att lösa, ett pussel man som tittare skall lägga. Så är det inte, men Tornatore skapar ett mysterium som griper tag i en från start. Detta är något så ovanligt som en film man vill se och koncentrera sig på. Händerna söker sig inte hela tiden till ipaden, utan jag vill verkligen veta vad som kommer att hända.

Tornatore ägnar sig heller inte åt billiga tricks för att skapa detta, utan alla karaktärer har sin plats att fylla. Filmmusiken är dessutom mästerlig och är skriven av Ennio Morricone, oftast hör man den inte såklart, men ibland ligger den bakom och driver på och gör scenerna extra intensiva.

Det är synd att avslöja för mycket om handlingen, men Rush karaktär får i uppdrag att värdera en samling antikviteter av en mycket oberäknelig kvinna ingen sett på 12 år, vem är hon, hur ser hon ut? Nyfikenheten driver honom vidare in i något som för alltid kommer att förändra hans liv. (8/10)

6. The Grand Budapest Hotel

Wes Anderson är känd för sina underfundiga filmer och för att han ända sen start lyckats samla bra skådisar och sen fortsatt jobba med dom, som Bill Murray och Luke och Owen Wilson.

Här drar han en riktig skröna, det är överdrivet och fantasifullt även i berättandet med pajiga specialeffekter t ex. Det finns plats för mord, folk som jagar varann i bil, på motorcykel och på skidor, romantik och en fängelsefykt.

Tempot är högt, skådisarna är på topphumör, filmen andas nostalgi och det är roligt hela tiden. (8/10)


5. About Time

About Time är regisserad av Richard Curtis som har Love Actually på sin CV. Filmen handlar om Tim som på sin 21-års dag får reda på att männen i hans släkt har en hemlig förmåga att resa i tiden!

När han träffar Mary blir det ett tag lite vibbar från den ultimata tidsresefilmen Måndag hela veckan, när Tim finslipar den första dejten genom att göra om den flera gånger.

Mary spelas av Rachel Adams som var med i en annan fantastisk tidsresefilm, nämligen Tidsresenärens hustru. Väl värd att kolla in.

Men om det nu först känns lite gjort hittar snart filmen sin egen rytm och humor och blir bättre ju längre den håller på.

Till slut sitter man där och bölar lite och det innebär en nia i betyg, precis samma betyg som jag gav Tidsresenärens hustru när jag såg den. (9/10)

4. Prisoners

Nu är det ett tag sen jag såg Prisoners, men bra skådisar, (Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman), en för mig ny och intressant regissör (Denis Villeneuve) och ett riktigt bra manus gjorde detta till en av årets bästa filmer.

Två sjuåriga flickor försvinner från ett stillsamt villaområde och det blir en spännande kamp mot klockan att hitta dom igen.

Den tar också upp frågor om hämnd och tortyr, frågor som är aktuella efter avslöjandet om USA:s vidriga förhörsmetoder i Guantanamo fängelset.(9/10)


3. Rush

Hur många gånger har man inte sett fram mot en film om racing och önskat coola scener med vrålande motorer och snabba bilar, bara för att snabbt inse att det inte räcker för att bibehålla intresset i 90 minuter?

I Ron Howards Rush uppstår inte det problemet, manusförfattaren skrev filmen utan att ha någon beställare och hoppades i bästa fall att det skulle bli en lågbudgetinspelning. Därför la han fokus på människorna istället för bilarna och det är ofta ett recept på framgång, om än sällsynt.

Filmen handlar om formel ett förarna James Hunt och Niki Lauda på 70-talet och håller sig till stora delar till sanningen.

När man ser affischen och dessutom tänker på att det är en brittisk manusförfattare, kan man lätt tro att James Hunt skall vara hjälten i filmen. Men det blir aldrig så enkelt, man känner för båda rollfigurerna, lika starkt.

Även utan något större sportintresse griper filmen tag rejält. Det är snygga 70-tals kläder, vi rör oss ju i formel ett cirkusens jet set. Snygga bilar, inte heller konstigt, Niki kör för Ferrari och så är det racingscenerna, som tack vare att vi känner för karaktärerna blir väldigt spännande. Och en bra genomkörare för hemmabion.

Filmen jobbar sig upp till ett toppbetyg, till slut har jag fått allt jag vill ha ut av filmen och sätter en mycket sällsynt tia i betyg! (10/10)

2. Filmen om Håkan Hellström

För alla som var på Ullevi var det nog ganska givet att gå och se filmen om konserten på bio, för att försöka få uppleva lite av den känslan igen.

Jag tycker filmen lyckades bra med det. Vi får följa fans, bandet och Håkan själv veckan innan spelningen. Hade det blivit lika bra om fredagens regn fallit på lördagen istället? Förmodligen inte. Det var en kväll när alla bitar föll på plats helt enkelt. Alla Håkan konserter jag missat under årens lopp, betydde inte längre något, eftersom ingenting kunde bli bättre än detta.

Jag hade ståpäls hela konserten på Ullevi och jag fick samma känslor i biosalongen. Filmen går att se på aftonbladet.se i mellandagarna. (10/10)

1. Interstellar

Det är en stor händelse när Christopher Nolan släpper en ny film. Få regissörer lägger så mycket tid på att allt skall bli rätt. Rent vetenskapligt är den här filmen så komplex att det naturligtvis är omöjligt att få allt att bli vattentätt, men man har ändå försökt.

Vill man hitta fel i filmen kan man säkert hitta hur mycket som helst, men Nolan har gjort en film om kvantmekanik och andra vetenskapliga termer som är obegripliga för mig och de flesta i biosalongen, och ändå lyckats göra en film som är dödligt spännande i tre timmar.

Den här filmen finns spaltmeter att läsa om, så jag nöjer mig med att konstatera att en annan av mina favoritregissörer, nämligen David Fincher hamnade precis utanför listan med sin thriller Gone Girl som är spännande och har bra skådisar, men som tappar lite på att det är en deckare och deckare lämnar mig alltid lite otillfredsställd efteråt. Men bra så länge den varar.

Min tredje favorit Clintan däremot, gav sig på en musikal i år med Jersey Boys och den föll inte mig på läppen. Av någon anledning valde han att rollsätta idel okända ansikten som hade haft roller i Broadwayuppsättningen och enligt mig blir det ett typexempel på varför man inte brukar göra det. De håller helt enkelt inte att granskas närmare så som det blir på en bioduk. Funkar säkert på en scen, men här tappade man snabbt intresset.

Filmtipset

Efter att inte sett film på ett par veckor var det riktigt kul att ta en filmhelg igen, eller så hade vi tur med urvalet.

Bäst av filmerna vi såg var en flamländsk film och har jag förstått saken rätt innebär det ett hörn av Belgien. Där var den här filmen en jättesuccé och det är fullt begripligt, det är ett snyggt hantverk.

Det vi bjuds på är den sanna historien om Rocco Granata. En tioårig kille som emigrerar från södra Italien till Belgien när hans pappa får jobb i kolgruvan där. Rasism hör till vardagen och det är egentligen en ganska eländig historia; men det finns humor här, underbara femtiotalsmiljöer, kläder och bilar.

Vi får sen följa honom under hans uppväxt i ett samhälle som bara ser honom som en resurs som skall ner i gruvan, oavsett vad han själv har för drömmar.

Om du precis som jag aldrig hört talas om Rocco Granata, blir det också spännande att se hur det ska sluta. 8/10

En annan sann historia är filmen om Eric Lomax (Colin Firth), en tågentusiast som på en av sina resor träffar kvinnan i sitt liv (Nicole Kidman).

Colin har mardrömmar och panikattacker som en följd av upplevelserna i ett japanskt fångläger under slutet av andra världskriget. Nicoles karaktär nystar i detta och får till slut reda på vad som har hänt och försöker hjälpa honom att bokstavligen möta sina demoner.

Egentligen är jag redigt trött på krigsfilmer, men detta var ändå något jag inte hade koll på innan, så även som historielektion tyckte jag det var intressant. Bra skådisar och starka känslor, sevärt. 7/10

En film som blivit rejält utskälld är Luc Bessons Familjen. Robert De Niro och Michelle Pfeiffer är föräldrar i familjen som ständigt flyttar runt i ett vitnessskyddsprogram efter att ha golat på maffian.

Till skillnad från de andra filmerna är detta inte en sann historia, tvärtom försöker den vara en skröna, med breda penseldrag. Karaktärerna är karikatyrer och humorn grov.

Detta är inget Besson smusslar med, det är tydligt redan i det inledande scenerna, gillar man inte det kan man sluta titta. Det är obegripligt för mig att man kan sitta och vänta sig något annat efter detta, alltså förstår jag inte kritiken.

Jag gillade filmen, kanske för att jag hade låga förväntningar, men det är underhållande. Lättviktigt, så klart, men man får skratta lite och det blir action i slutet också. 7/10

Filmtipset - The Secret Life of Walter Mitty

Jag får erkänna att jag knappt har något tålamod med film längre, häromkvällen såg jag tjugo minuter på tre filmer vardera, innan jag gick tillbaka till mitt Vänner-maraton som jag kört i nån månad nu. Har jag sett en film till slutet, så är det förmodligen värt att tipsa om den, kan man tycka.

Jag gillar när filmmakarna har använt mycket fantasi för att klura ut något nytt, och det har de gjort i The Secret Life of Walter Mitty.

Ben Stiller i huvudrollen jobbar på bildtidningen Life som arkivarie över alla negativ (tror jag). Sean Penn är fotografen med sånt renommé att hans ord att ett negativ ska bli omslag, räcker för att det också ska bli det. Se där, redan har man använt sin fantasi för att skapa en ny verklighet.

Walter hittar dock inte det här negativet och istället för att dagdrömma om fantastiska äventyr tvingas han ut på ett som tar honom till Island bl a. Väldigt snygga scenerier.

Filmen är kul och spännande och jag tycker den håller hela vägen i mål, en stark sjua. (7/10)

En annan film där man använt mycket fantasi, är boxningsfilmen Grudge Match med Stallone och De Niro. Ja, du läste rätt Rocky Balboa och Jake La Motta. Man får nästan gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen.

En fotnot för historielösa; Stallone har spelat Rocky i sex filmer och De Niro har boxats i stenhårda Tjuren från Bronx från 1980.

Som sagt det kräver lite fantasi för att vi ska acceptera att de här två 70-åringarna ska gå femton hårda ronder i ringen, men jag gillar ju det.

Själva upptakten till matchen i slutet av filmen innehåller en del roliga referenser till gamla meriter, även om den säkert är mer intressant om man har ett sport eller boxningsintresse. Men matchen är riktigt spännande. För en gångs skull är det inte helt uppenbart hur den kommer att sluta. Vem är störst stjärna, vem har publikens sympatier? Ok, jag hade en favorit, men har alla samma? Jag tror inte det. (6/10)

Videon från Silvias besök i Göteborg

 Mitt uppdrag under besöket var att fota, men jag ville ändå testa att filma lite också. För att se vad man får till, utan att egentligen lämna fototänket. För det är två olika tänk. Det blir lätt att man gör som ens ungar gjorde när dom var små, man riktar kameran åt det håll man vill filma i nån sekund, och sen vidare. Precis som när man fotar.

Resultatet blir ju inget vidare, skakigt och för korta användbara sekvenser. Men något blir det ju och för dom som var med, är det bättre än inget.

Dessutom ville jag lära mig Final Cut, nu när jag gått över till Mac. Jag postade ett klipp redan igår, och då var jag glad att jag överhuvudtaget fick ihop det. Men det resultatet kunde jag inte stå för, så i morse gav jag mig på det igen. Till slut hittade jag verktygen jag behövde för att det skulle andas lite professionalitet.

Musiken i klippet är royalty free och ganska cheesy. Men det är viktigt i det här fallet, om t ex JM lägger in detta på sin hemsida, så är det bra om klippet inte inleds med reklam för Skanska. För så kan det mycket väl bli om man använder upphovsrättsskyddad musik.Det är märkligt att även de där klippen man lagt upp på skoj på youtube till slut blir kunskap man kan använda sig av.

Snackisar

Dagens medialandskap är inte samma som för ett par år sen. Nu när allting är tillgängligt hela tiden är behovet av program att samlas kring större än någonsin. När dessa program sen inte levererar växer frustrationen exponentialt. Det är inte nödvändigtvis så att Melodifestivalen 2014 är så mycket sämre än årgång 2004, men 2014 innebär 12 timmars tittande på ett Mello som inte riktigt håller, 12 timmar man hellre kunde lagt på en säsong av Breaking Bad istället.

Och detta är man så klart medveten om när man slumrar till för tredje gången under en sändning, men man sitter kvar för att detta är något man kan prata om på måndagen efter. SVT borde inte bry sig så mycket om folks åsikter, men detta är deras flaggskepp, så de oroar sig och vill veta vad vi tycker. Resultatet blir ett varierat men tandlöst startfält. Vassa komiker som läser innantill ur ett torftigt manus, där ingen får bli upprörd. Man vill nå alla men berör ingen.

Årets Oscarsgala nådde rekordpublik i USA, 43 miljoner bänkade sig. Årets värd Ellen DeGeneres anges som orsaken. Jag är väl inte i Ellens målgrupp, men jag tycker det var blekt och den tre timmar långa sändningen (som jag såg i efterhand) snabbspolades i mål.

Århundradets selfie och ett pizzabud räckte inte hela vägen. Inte heller de tävlande filmerna engagerar, precis som Mellos låtar känns det torftigt.

Hollywood pratar ofta om krisen och svårigheten att satsa på smalare filmer, men Dallas Buyers Club (aids-drama), American Hustler (70-tals kostymdrama) och 12 Years a Slave (slavdrama), måste väl sägas vara smala filmer.

Dallas Buyers Club gav jag en sjua i betyg, men det är ett tag sen jag såg den och jag har inte ägnat den en tanke sen dess. De två senare såg jag i helgen och båda var riktiga sömnpiller. Kläderna i American Hustler är fantastiska. Skådisarna är säkert bra, men som jag skrivit tidigare, den sekund jag tänker vilka bra skådisar, har de misslyckats. Man vill se riktiga människor på duken, inte skådisar som porträtterar riktiga människor. Handlingen var av sekundär betydelse för regissören enligt IMDB, men det är den aldrig för mig, tvärtom.

12 Years a Slave är en viktig film för amerikaner, sägs det. Känner man sig osäker på om slaveri är fel, är den absolut det. Eller om man fått för sig att slaveri var ungefär som att hamna i Fas 3. Man bör veta att det är en väldigt långsam film, om inte ämnet berör dig, kan du gott skippa denna.

Av årets filmer hoppas jag mycket på Her, som jag inte sett än. Rapport kommer...

Filmtipset - Austenland

Den här filmen har fått ett halvdant mottagande, en lång SNL-sketch skrev Aftonbladet. Men kan man sin Jane Austen är detta en riktig pärla. Har man inte sett Stolthet och Fördom är det förmodligen obegripligt, men greppar man referenserna har man en högtidsstund framför sig.

Jane är en tjej som helt har förlorat sig i Jane Austens 1800-tal, men männen hon dejtar kan bara beskrivas som tölpar. Alltså bränner hon sparkapitalet på en temaresa till Austenland, ett litet gods med gott om personal både som betjänter och skådespelare som agerar överklass, med garanterad romantik i slutet av veckan.

Att Jane lagt hela sitt sparkapital hos en tveksam resebyrå, innebar inte mer än att hon hamnade bland tjänstefolket, hade hon velat ha mer skulle hon så klart betalt för platinapaketet. Doh!

Det är lite fånigt att Jane Seymour som godsets härskarinna är så hård mot Jane, men vi köper det.

Det blir romantik, så klart, men från mer än ett håll, och det är inte självklart hur det kommer att sluta.

Vi skrattade väldigt mycket åt filmen, men då har vi sett så gott som varenda Austen-filmatisering som gjorts, och de flesta mer än en gång. (8/10)

Filmtipset - The Best Offer

I slutet av åttiotalet var Cinema Paradiso en oväntad hit på svenska biografer, vid sekelskiftet kom Malena med vackra Monica Bellucci i huvudrollen, en film jag också sett flera gånger. Det dom har gemensamt är regissören Giuseppe Tornatore. Jag misstänker att hans namn är okänt för de flesta och skall det gå så långt mellan skrällarna är det inte så konstigt, (fast nu när jag kollar på IMDB ser jag att jag satt höga betyg även på Dold Identitet och Pianisten).

Nu är han aktuell igen i varje fall, i filmen The Best Offer spelar Geoffrey Rush en auktionsförrättare på typ Bukowskis. Han är alldeles strålande i sitt kyliga porträtt av en mycket isolerad man. Inte särskilt överraskande om man sett Shine t ex, där har ni ett tips till.

Man kan lätt tro att The Best Offer är en gåta att lösa, ett pussel man som tittare skall lägga. Så är det inte, men Tornatore skapar ett mysterium som griper tag i en från start. Detta är något så ovanligt som en film man vill se och koncentrera sig på. Händerna söker sig inte hela tiden till ipaden, utan jag vill verkligen veta vad som kommer att hända.

Tornatore ägnar sig heller inte åt billiga tricks för att skapa detta, utan alla karaktärer har sin plats att fylla. Filmmusiken är dessutom mästerlig och är skriven av Ennio Morricone, oftast hör man den inte såklart, men ibland ligger den bakom och driver på och gör scenerna extra intensiva.

Det är synd att avslöja för mycket om handlingen, men Rush karaktär får i uppdrag att värdera en samling antikviteter av en mycket oberäknelig kvinna ingen sett på 12 år, vem är hon, hur ser hon ut? Nyfikenheten driver honom vidare in i något som för alltid kommer att förändra hans liv. (8/10)

Ännu ett filmtips

Det har blivit mycket bra film det sista, och inte så mycket foto faktiskt. Jag har inte tagit en bild på hela året. Men allt har sin tid.

Igår såg vi två filmer med flera beröringspunkter, men också stora skillnader. Martin Scorceses The Wolf on Wall Street och Woody Allens Blue Jasmine. Två regissörer jag följt så länge jag kan minnas, två små gubbar med stora glasögon, men filmerna har mer gemensamt än så. Båda handlar om en aktiemäklare som lurar folk, hamnar i fängelse och människorna runt omkring dom.

Scorcese har en sann historia att bygga sitt manus på, vi vet att det kommer att sluta illa för DiCaprio, att han kommer att hamna i fängelse. Per definition är filmen alltså en tragedi, men Scorcese överraskar och bjuder på en mycket underhållande film som visar alla excesser man kan unna sig när man tjänar en miljon i veckan och helt saknar spärrar och han kryddar filmen med humor.

Han har Jonah Hill som spelar Leos högra hand, och han är ju alltid rolig. Dessutom finns det en hel del slap stick, som när Leo skall ta sig hem från en golfklubb hög som ett hus, i en scen som är väldigt lång men fick folk att skratta på spridda ställen i biosalongen hela tiden.

Woody Allen gör en film om året och skriver manus själv, det säger sig självt att det sällan blir särskilt genomtänkt, men skådiseliten i Hollywood gillar att få en halvfärdig karaktär de själva kan mejsla ut, så numera vill alla jobba med Woody. Blue Jasmine har blivit kritikerhyllad och har många fans, men till dem hör inte jag.

Det är inte så att man från start vet hur handlingen i Blue Jasmine skall utvecklas, men det är förutsägbart, man ligger alltid ett par steg före, vilket gör att alla scener skall spelas ut pliktskyldigt, helt utan överraskningar, inklusive slutet.

De som gillar den här filmen är de som kan se bort från det usla manuset och fokusera på skådespelarprestationerna, där speciellt Cate Blanchett i huvudrollen har hyllats för sin skildring av en helt osympatisk människa som sakta bryts ner. Kanske hade jag blivit mer imponerad om hon lyckats göra karaktären sympatisk också, om inte allt var så svartvitt.

Problemet jag har med Woody Allens senare filmer (med något enstaka undantag) är att hans slarviga manus inte har realistiska dialoger, det låter som skådespelarna läser scenanvisningar. Finns det verkligen människor som pratar så här? De enda gångerna jag skrattar åt filmen är när replikerna är så konstiga att jag inser ingen i världshistorien sagt så märkliga saker tidigare.

Det underligaste av allt är att Marty och Woody har gjort film av samma grundidé och att det är Scorcese som lyckats göra en film som faktiskt är rolig. Oväntat. The Wolf on Wall Street (8/10) Blue Jasmine (5/10)

Filmtipset - Instructions Not Included

Ett tag såg jag så mycket dåliga filmer att jag hade lust att ge upp, varför ens lägga tiden? Jo men, för att när det är bra, är det ju så himla mycket bättre än allt annat.

I mexikanska filmen Instructions not included möter vi Valentin, Acapulcos främste Playboy. Han lever ett bekymmerslöst liv, förutom att han är rädd för allt. Under hans uppväxt utsatte hans pappa honom för alla faror han kunde tänka ut för att Valentin aldrig mer skulle känna rädsla. Det gick så där.

Men en dag förändras allt, en amerikanska han haft en fling med lämnar en bebis hos honom och åker tillbaka till Los Angeles. Han åker efter, hittar henne inte, men börjar jobba som stuntman.

Naturligtvis blir han också en fantastisk pappa, om än udda, till sin dotter.

Det är lite av en skröna med ett otroligt och överdrivet händelseförlopp. En färgstark historia, även bildligt. Det seglar upp en del mörka moln i manuset, men de löser snabbt upp sig, och man undrar för sig själv hur sockersött det kan bli. Alla filmer har ju en konflikt, som skall lösas, men det här manuset är smartare än så. Stäng inte av filmen innan den är slut, den levererar, det lovar jag.

Bra skådisar, inte minst dottern, spelad av Loreto Peralta, som vi säkert kommer att få se mer av, ett mustigt manus, humor och starka känslor. Det blev en åtta i betyg till slut. (8/10)

Filmtipset - Rush

Hur många gånger har man inte sett fram mot en film om racing och önskat coola scener med vrålande motorer och snabba bilar, bara för att snabbt inse att det inte räcker för att bibehålla intresset i 90 minuter?

I Ron Howards Rush uppstår inte det problemet, manusförfattaren skrev filmen utan att ha någon beställare och hoppades i bästa fall att det skulle bli en lågbudgetinspelning. Därför la han fokus på människorna istället för bilarna och det är ofta ett recept på framgång, om än sällsynt.

Filmen handlar om formel ett förarna James Hunt och Niki Lauda på 70-talet och håller sig till stora delar till sanningen.

När man ser affischen och dessutom tänker på att det är en brittisk manusförfattare, kan man lätt tro att James Hunt skall vara hjälten i filmen. Men det blir aldrig så enkelt, man känner för båda rollfigurerna, lika starkt.

Även utan något större sportintresse griper filmen tag rejält. Det är snygga 70-tals kläder, vi rör oss ju i formel ett cirkusens jet set. Snygga bilar, inte heller konstigt, Niki kör för Ferrari och så är det racingscenerna, som tack vare att vi känner för karaktärerna blir väldigt spännande. Och en bra genomkörare för hemmabion.

Filmen jobbar sig upp till ett toppbetyg, till slut har jag fått allt jag vill ha ut av filmen och sätter en mycket sällsynt tia i betyg! (10/10)

Filmtipset - About time

Det var längesen jag såg en riktigt bra film, visst Hobbiten var bra, men igen tycker jag både 3D och Hiframe är överskattat. Satt mycket och irriterade mig på hur B det ser ut. Det får vara sista 3D-rullen för min del.

Men denna var jag nyfiken på; regisserad av Richard Curtis som har Love Actually på sin CV. About time handlar om Tim som på sin 21-års dag får reda på att männen i hans släkt har en hemlig förmåga att resa i tiden!

När han träffar Mary blir det ett tag lite vibbar från den ultimata tidsresefilmen Måndag hela veckan, när Tim finslipar den första dejten genom att göra om den flera gånger.

Mary spelas av Rachel Adams som var med i en annan fantastisk tidsresefilm, nämligen Tidsresenärens hustru. Väl värd att kolla in.

Men om det nu först känns lite gjort hittar snart filmen sin egen rytm och humor och blir bättre ju längre den håller på.

Till slut sitter man där och bölar lite och det innebär en nia i betyg, precis samma betyg som jag gav Tidsresenärens hustru när jag såg den. (9/10)

Filmtipset - Populaire

Nu var det ett tag sen jag tipsade om någon film, men det beror mest på att de bra filmer jag sett inte behöver uppmärksammas mer. Som enigt hyllade Gravity t ex. Det enda man behöver veta om den är att 3D som vanligt inte tillför mer än att bilden blir mörk och suddig, men den är bra; se den!

Vad får man då om man blandar en kärlekskomedi och en sportfilm med lika delar nostalgi och kitsch? Kanske den snygga franska filmen Populaire.

Rose Pamphyle söker jobb som sekreterare hos stiliga ungkarlen Louis Échard i femtiotalets Frankrike. Rose har bara en talang, hon är en fena på att snabbt hitta tangenterna på en skrivmaskin.

Louis ser en möjlighet att coacha henne till att bli den snabbaste sekreteraren i världen. Hur ska det gå, skall kärleken finna de unga tu, och skall hon vinna titeln?

Detta är naturligtvis en lätt och ganska flyktig film, men attans vad snyggt det är. Hör du till dom som gärna pausar en scen i Mad Men för att suga i dig de göttigaste stilrena detaljerna, får du ditt lystmäte här. Snygga bilar, kläder och inredningar och en underbar cinematografi. (7/10)

Filmtipset - Warm Bodies

Sällan har man väl sett en film som har kultstämpel skriven över sig så som denna. Jag vet inte hur den går på bio, men jag gissar att den kommer att ha ett långt liv efter detta.

Filmen handlar om R, som är en zombie. Hans liv går mest ut på att släntra omkring på en flygplats, byta några enstaviga fraser med sin kompis M och äta människor förstås. De få som finns kvar då.

Tills en dag då han äter upp Julies pojkväns hjärna och får känslor för henne. Det här är alltså inte din vanliga zombiesplatterrulle och glädjande nog nöjde man sig inte med den här pitchen utan klurade ut ett smart manus också.

Jonathan Levine som har regisserat har också bl a The Wackness på sitt CV, som jag gillade ännu mer än denna, All the boys love Mandy Lane, som var mer snygg än bra och uppmärksammade 50/50.

Även om jag "bara" satte 7/10 på Warm Bodies rekommenderar jag den eh... varmt. Kan tänka mig att det är en film man vill se igen framöver och som kanske blir bättre och bättre.