Årets tio bästa filmer enligt Fotoscenen

Jag älskar listor och allra mest älskar jag när det blir exakt och vetenskapligt, till skillnad från min pågående lista 100 höjdare som mycket bygger på antaganden och gissningar.

När det gäller film är det bara att gå till IMDB. Sen tio år tillbaka betygsätter jag alla filmer jag ser och det framförallt för att jag ska komma ihåg vilka filmer jag sett. Betygskalan är ett till tio, och de första fyra betygen sätter jag sällan, är det så uselt ser jag inte många minuter och då blir det lite orättvist.

En femma sätter jag på en film där jag trots allt vill veta hur det går, men inte kan låta bli att spola fram i filmen, en sexa är underhållande, men inget jag vill se om. En sjua, som sexan, men jag kan tänka mig att se den igen. Åtta är riktigt bra, en nia är en film som dessutom berör mig och en tia är nära perfektion. I år blev det bara tre tior.

Så här är årets topplista, vissa av filmerna kom redan förra året, men jag såg dom inte förrän i år. Och jag har skrivit om en del av dom innan, men istället för att länka har jag kopierat de jag skrev då.

10. Marina

Marina är en flamländsk film och har jag förstått saken rätt innebär det ett hörn av Belgien. Där var den här filmen en jättesuccé och det är fullt begripligt, det är ett snyggt hantverk.

Det vi bjuds på är den sanna historien om Rocco Granata. En tioårig kille som emigrerar från södra Italien till Belgien när hans pappa får jobb i kolgruvan där. Rasism hör till vardagen och det är egentligen en ganska eländig historia; men det finns humor här, underbara femtiotalsmiljöer, kläder och bilar.

Vi får sen följa honom under hans uppväxt i ett samhälle som bara ser honom som en resurs som skall ner i gruvan, oavsett vad han själv har för drömmar.

Om du precis som jag aldrig hört talas om Rocco Granata, blir det också spännande att se hur det ska sluta. 8/10

9. The Wolf of Wall Street

The Wolf of Wall Street handlar om en aktiemäklare som lurar folk, hamnar i fängelse och människorna runt omkring dom.

Scorcese har en sann historia att bygga sitt manus på, vi vet att det kommer att sluta illa för DiCaprio, att han kommer att hamna i fängelse. Per definition är filmen alltså en tragedi, men Scorcese överraskar och bjuder på en mycket underhållande film som visar alla excesser man kan unna sig när man tjänar en miljon i veckan och helt saknar spärrar och han kryddar filmen med humor.

Han har Jonah Hill som spelar Leos högra hand, och han är ju alltid rolig. Dessutom finns det en hel del slap stick, som när Leo skall ta sig hem från en golfklubb hög som ett hus, i en scen som är väldigt lång men fick folk att skratta på spridda ställen i biosalongen hela tiden.

Scorcese har lyckats göra en film som faktiskt är rolig. Oväntat. (8/10)

8. The Equalizer

The Equalizer bygger på en tvserie som hette McCann när den gick på svensk tv på åttiotalet. Den har jag aldrig sett, så jag vet inte riktigt om Denzel Washingtons rollfigur är någon sorts superhjälte. Han verkar definitivt ha övernaturliga krafter, precis som hans antagonist, den ryska skurken som spelas av Kevin Spacey-klonen Marton Csokas. Så tolkar jag det i varje fall för att slippa tänka på alla hål i handlingen.

Det är lite som en blandning mellan en revenge movie och gamla Driller Killer (en referens för de som minns videovåldsdebatten i Studio S). McCann vägrar konsekvent att döda med pistoler, utan använder allt annat han kan komma över.

Det är grymt bra skådisar och det är spännande och underhållande. (8/10)

7. Best Offer

I slutet av åttiotalet var Cinema Paradiso en oväntad hit på svenska biografer, vid sekelskiftet kom Malena med vackra Monica Bellucci i huvudrollen, en film jag också sett flera gånger. Det dom har gemensamt är regissören Giuseppe Tornatore. Jag misstänker att hans namn är okänt för de flesta och skall det gå så långt mellan skrällarna är det inte så konstigt, (fast nu när jag kollar på IMDB ser jag att jag satt höga betyg även på Dold Identitet och Pianisten).

Nu är han aktuell igen i varje fall, i filmen The Best Offer spelar Geoffrey Rush en auktionsförrättare på typ Bukowskis. Han är alldeles strålande i sitt kyliga porträtt av en mycket isolerad man. Inte särskilt överraskande om man sett Shine t ex, där har ni ett tips till.

Man kan lätt tro att The Best Offer är en gåta att lösa, ett pussel man som tittare skall lägga. Så är det inte, men Tornatore skapar ett mysterium som griper tag i en från start. Detta är något så ovanligt som en film man vill se och koncentrera sig på. Händerna söker sig inte hela tiden till ipaden, utan jag vill verkligen veta vad som kommer att hända.

Tornatore ägnar sig heller inte åt billiga tricks för att skapa detta, utan alla karaktärer har sin plats att fylla. Filmmusiken är dessutom mästerlig och är skriven av Ennio Morricone, oftast hör man den inte såklart, men ibland ligger den bakom och driver på och gör scenerna extra intensiva.

Det är synd att avslöja för mycket om handlingen, men Rush karaktär får i uppdrag att värdera en samling antikviteter av en mycket oberäknelig kvinna ingen sett på 12 år, vem är hon, hur ser hon ut? Nyfikenheten driver honom vidare in i något som för alltid kommer att förändra hans liv. (8/10)

6. The Grand Budapest Hotel

Wes Anderson är känd för sina underfundiga filmer och för att han ända sen start lyckats samla bra skådisar och sen fortsatt jobba med dom, som Bill Murray och Luke och Owen Wilson.

Här drar han en riktig skröna, det är överdrivet och fantasifullt även i berättandet med pajiga specialeffekter t ex. Det finns plats för mord, folk som jagar varann i bil, på motorcykel och på skidor, romantik och en fängelsefykt.

Tempot är högt, skådisarna är på topphumör, filmen andas nostalgi och det är roligt hela tiden. (8/10)


5. About Time

About Time är regisserad av Richard Curtis som har Love Actually på sin CV. Filmen handlar om Tim som på sin 21-års dag får reda på att männen i hans släkt har en hemlig förmåga att resa i tiden!

När han träffar Mary blir det ett tag lite vibbar från den ultimata tidsresefilmen Måndag hela veckan, när Tim finslipar den första dejten genom att göra om den flera gånger.

Mary spelas av Rachel Adams som var med i en annan fantastisk tidsresefilm, nämligen Tidsresenärens hustru. Väl värd att kolla in.

Men om det nu först känns lite gjort hittar snart filmen sin egen rytm och humor och blir bättre ju längre den håller på.

Till slut sitter man där och bölar lite och det innebär en nia i betyg, precis samma betyg som jag gav Tidsresenärens hustru när jag såg den. (9/10)

4. Prisoners

Nu är det ett tag sen jag såg Prisoners, men bra skådisar, (Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman), en för mig ny och intressant regissör (Denis Villeneuve) och ett riktigt bra manus gjorde detta till en av årets bästa filmer.

Två sjuåriga flickor försvinner från ett stillsamt villaområde och det blir en spännande kamp mot klockan att hitta dom igen.

Den tar också upp frågor om hämnd och tortyr, frågor som är aktuella efter avslöjandet om USA:s vidriga förhörsmetoder i Guantanamo fängelset.(9/10)


3. Rush

Hur många gånger har man inte sett fram mot en film om racing och önskat coola scener med vrålande motorer och snabba bilar, bara för att snabbt inse att det inte räcker för att bibehålla intresset i 90 minuter?

I Ron Howards Rush uppstår inte det problemet, manusförfattaren skrev filmen utan att ha någon beställare och hoppades i bästa fall att det skulle bli en lågbudgetinspelning. Därför la han fokus på människorna istället för bilarna och det är ofta ett recept på framgång, om än sällsynt.

Filmen handlar om formel ett förarna James Hunt och Niki Lauda på 70-talet och håller sig till stora delar till sanningen.

När man ser affischen och dessutom tänker på att det är en brittisk manusförfattare, kan man lätt tro att James Hunt skall vara hjälten i filmen. Men det blir aldrig så enkelt, man känner för båda rollfigurerna, lika starkt.

Även utan något större sportintresse griper filmen tag rejält. Det är snygga 70-tals kläder, vi rör oss ju i formel ett cirkusens jet set. Snygga bilar, inte heller konstigt, Niki kör för Ferrari och så är det racingscenerna, som tack vare att vi känner för karaktärerna blir väldigt spännande. Och en bra genomkörare för hemmabion.

Filmen jobbar sig upp till ett toppbetyg, till slut har jag fått allt jag vill ha ut av filmen och sätter en mycket sällsynt tia i betyg! (10/10)

2. Filmen om Håkan Hellström

För alla som var på Ullevi var det nog ganska givet att gå och se filmen om konserten på bio, för att försöka få uppleva lite av den känslan igen.

Jag tycker filmen lyckades bra med det. Vi får följa fans, bandet och Håkan själv veckan innan spelningen. Hade det blivit lika bra om fredagens regn fallit på lördagen istället? Förmodligen inte. Det var en kväll när alla bitar föll på plats helt enkelt. Alla Håkan konserter jag missat under årens lopp, betydde inte längre något, eftersom ingenting kunde bli bättre än detta.

Jag hade ståpäls hela konserten på Ullevi och jag fick samma känslor i biosalongen. Filmen går att se på aftonbladet.se i mellandagarna. (10/10)

1. Interstellar

Det är en stor händelse när Christopher Nolan släpper en ny film. Få regissörer lägger så mycket tid på att allt skall bli rätt. Rent vetenskapligt är den här filmen så komplex att det naturligtvis är omöjligt att få allt att bli vattentätt, men man har ändå försökt.

Vill man hitta fel i filmen kan man säkert hitta hur mycket som helst, men Nolan har gjort en film om kvantmekanik och andra vetenskapliga termer som är obegripliga för mig och de flesta i biosalongen, och ändå lyckats göra en film som är dödligt spännande i tre timmar.

Den här filmen finns spaltmeter att läsa om, så jag nöjer mig med att konstatera att en annan av mina favoritregissörer, nämligen David Fincher hamnade precis utanför listan med sin thriller Gone Girl som är spännande och har bra skådisar, men som tappar lite på att det är en deckare och deckare lämnar mig alltid lite otillfredsställd efteråt. Men bra så länge den varar.

Min tredje favorit Clintan däremot, gav sig på en musikal i år med Jersey Boys och den föll inte mig på läppen. Av någon anledning valde han att rollsätta idel okända ansikten som hade haft roller i Broadwayuppsättningen och enligt mig blir det ett typexempel på varför man inte brukar göra det. De håller helt enkelt inte att granskas närmare så som det blir på en bioduk. Funkar säkert på en scen, men här tappade man snabbt intresset.