Tv tipset - The Jinx

Om du tycker om dokumentärer så är kanske regissören Andrew Jarecki bekant. Han är mannen bakom (Capturing) The Friedmans. En dokumentär om en vanlig familj i Amerika, men medan dokumentären spelades in dök det upp anklagelser om allvarliga brott som familjemedlemmar begått. Det blev en annan film än Jarecki planerat.

I The Jinx har han ännu en succé i sin hand. Materialet är så omfattande att det räckt till en serie om sex avsnitt och ca fem timmar. Men den tappar aldrig i tempo, det är nog snarare så att du kommer att vilja se alla avsnitt i ett sträck.

Huvudpersonen Robert Durst är uppvuxen i New York som arvtagare till en av de rikaste familjerna i fastighetsbranschen. Han är lite udda och har kommit på kant med sin släkt, men han har mer pengar än han någonsin kommer att kunna spendera.

Filmen börjar med att den styckade kroppen av hans granne flutit i land i svarta sopsäckar. Har Bob något med detta att göra? Och hans fru som försvann tjugo år tidigare? Vad hände där? Och hans bästa vän Susan som blivit kallblodigt avrättad i sin lägenhet? Alla indicier pekar på Robert, men är han verkligen skyldig?

Som alla bra dokumentärer hamnar man mitt i händelsernas centrum, historien verkar utvecklas medan filmen spelas in. Det här är naturligtvis skickligt filmskapande till största delen, ungefär som i Searching For Sugarman, som också undanhöll viss information för att skapa en bättre historia. Det är inte samma sak som att ljuga och manipulera, bara att berätta den bästa historien.

Om du inte gillar dokumentärer, men gillar deckare så är detta ändå en film för dig, det är grymt spännande på samma sätt som en deckare är och dessutom en sann historia. Läs så lite du kan om Robert och se den här serien omgående!

If you are a fan of documentaries, you may be familiar with director Andrew Jarecki. He's the man behind (Capturing) The Friedmans. A documentary about an ordinary american family, but while they were recording serious allegations of crimes committed by family members were revealed. It turned out to be another movie than what Jarecki had planned.

With The Jinx he has another success at hand. The material i so vast that it has become a mini series spanning six one hour episodes. It never loses tempo though, my bet is you'll want to watch all episodes in a row.

The main character is Robert Durst, a man who grew up in New York as the heir to one of the wealthiest families in the real estate business. He is a bit of an oddball and doesn't quite get along with his relatives. Still he's got more money than he will ever be able to spend.

The series begins with the discovery of plastic bags containing the body parts of his murdered neighbor. Is Bob somehow connected to this? And what about the disappearance of his wife twenty years ago? What happened there? And his best friend Susan who got executed in cold blood in her own apartment? Everything points to Robert, but is he really guilty?

As is the case with all good documentaries you end up right in the thick of it, the story seems to evolve as we watch. This is the mark of good film making mostly, just like Searching for Sugarman. Some information is withheld. It's not lying or manipulating, just choosing the best story to tell.

If you don't care for documentaries, but are a fan of crime shows this is still for you. You are at the edge of your seat throughout. Read as little as you can about Robert and watch this immediately!

Tv-tipset - Photographing Africa

Jag sitter av mina timmar framför tvskärmen precis som de flesta av oss, men med åren har jag blivit mer och mer rastlös. Jag vill att det jag ser ska vara så bra att jag sitter som klistrad, eller så lättsmält att  jag kan sitta och läsa samtidigt. Det blir allt oftare det senare och det är egentligen ganska dumt.

Men ibland hittar man en pärla och det tycker jag Photographing Africa är. Det är en dokumentär om Harry Hook som är uppvuxen i Afrika och i fyrtio år fotograferat olika stammar och livet där. Upplägget här är att han ska försöka finna fem kvinnor han porträtterade 1984, alltså 30 år sen.

Ingen lätt uppgift då de här kvinnorna tillhörde nomadstammar som vandrade över ganska stora ytor och levde av vad landet kunde ge. Utan möjligheter att spara något, måste de varje dag hitta mat och vatten.

Det första som gör den här dokumentären är Harrys bilder som är helt fantastiska. Han har verkligen känsla för både ljus och komposition och när man sen har de här motiven att jobba med blir resultatet fantastiskt. Mellan raderna kan man förstå att även när man är på så storslagna platser, tar inte bilderna sig själva.

Harry tar försiktigt kontakt med folket, kan många gånger prata deras språk och bygger förtroende. Utan det hade bilderna inte alls blivit lika bra.

Det som sen gör att jag blir så fascinerad är inblicken i hur de här människorna lever, det är många små guldkorn man knappt kan begripa. Till exempel färgar några unga män sitt hår rött genom att låta  korna urinera över huvudet på dom. Kameran stannar kvar medan han leende låter kisset rinna av ansiktet, ända tills han spottar ut det han fått i munnen.

Programmet finns på BBC, för de som har tillgång till det.

I do my time in front of the tv screen, just like everybody else, but with the years I've become more restless. I want to be absorbed by what I'm watching, or I want something that's so easy to understand that I don't have to watch, so I can read instead. The latter is just stupid really.

Sometimes I found something really good, and that hope is probably what seats me there in the first place. Photographing Africa is one of those programmes. It's a documentary about Harry Hook who grew up in Africa and has spent 40 years there documenting the tribes and their life. The set up here is that he's trying to find five women he portrayed in 1984, thirty years ago.

No easy task since these people are nomads and traveled vast areas, living of the land. Not being able to save anything, everyday is a struggle for survival.

The first thing that makes this documentary so fascinating is Harry's pictures. He really has a feel for light and composition and with these subjects the results are amazing. It's also clear that these pictures doesn't take themselves.

Harry is great at establishing contact with the tribesmen, he sometimes know their language and is able to build trust. Without it the pictures wouldn't be as good.

What also makes this so intriguing is the insight in how these people live their lives, what makes them happy and their struggles. For instance we learn how a couple of young cattlemen color their hair red. They simply bow down and let a cow relief themselves over their heads. The camera lingers while the boy smiling lets the urine flow off his face until he spits out what ended up in his mouth.

The program is on BBC for those of you who have that channel.

100 Höjdare - Hansson de Wolfe United - Iskalla Killen, 1979

På åttiotalet kunde man utan att skämmas sätta sig och titta igenom någons musiksamling när man var bortbjuden. Det säger en hel del om en person vilken musik den lyssnar på. Det är nog inte lika populärt idag att gå på fest och starta värdens dator och börja leta efter mp3-filerna. Den här skivan hittade jag ofta hos vuxna och det är verkligen musik för vuxna. Texterna har vuxna teman och musiken är mjuk och följsam.

Det är också så mycket 80-tal att gamla proggare med rötter i Contact och Vargen poserar i slips på omslaget och tar ett bandnamn som låter som ett företagsnamn. De måste ha haft kul när de kom på det här konceptet, men minns jag rätt så hatade de gamla proggjournalisterna i musikpressen det.

Jag var tretton år 1979 och föga imponerad, men dom var populära på radion och efter ett par år tog jag den här skivan till mitt hjärta och behöll den där.

För mig är detta vaggvisor för själen. Till och med när Lorne de Wolfe sjunger om ösregn och fnurror på tråden, slutar det med att solen tittar fram samtidigt som musiken slingrar sig fram i ett softat jazzlandskap. Så trösterikt.

In the eighties you could sit down and look through somebody's music collection without any shame. The music you listen to says quite a lot about a person. It probably wouldn't be as popular today to start up the hosts computer and begin searching for mp3-files. I would often find this record in collections of grown ups and it really is music for grown ups. The lyrics have adult themes and the music is soft and sensitive.

It's also so eighties that the old progressive musicians with roots in the bands like Contact and Vargen pose with their ties on and take a band name that sounds like a business corporation. I bet they had a lot of fun making this up, but if memory serves me, the old journalist in the music press hated them. 

I was thirteen years old in 1979 and not that impressed, but they were real popular on the radio and after a few years I took this record to heart and kept it there.

To me these are lullabies for the soul. Even when Lorne de Wolfe sings about heavy rain and love troubles, the sun comes out in the end and the music is soft jazz. Comforting.

Hansson de Wolfe United - Iskalla killen full av mänsklig värme på Spotify

1. "Iskalla killen" – 4:08
2. "Som att gunga sin själ i en hammock" – 3:39
3. "En tidig morgon" – 3:58
4. "Minnenas sorl" – 4:45
5. "Vad gör väl ett regn ibland" – 2:46
6. "Snurra mitt lyckohjul" – 4:31
7. "(Sjung för mig) Byssan lull" – 3:56
8. "Vargen i din kropp" – 3:46
9. "I Couldn't Live (without That Music Swinging)" – 3:02
10. "Old Cuba libre bar" – 3:32
11. "Iskalla killen 2" – 2:29

Fler Höjdare

Tanten som inte ville vara stor

Allt handlar om utgångspunkter. Hade Madonna varit man hade hon hyllats för att hon ständigt är aktuell efter en lång och framgångsrik karriär, ungefär som Bob Dylan. Visst det är svårt att jämföra två så olika artister; möjligen har Madonna aldrig berört mig på djupet som Dylan har, men Bob har aldrig fått mig att dansa som en Nurejev på syra i köket medan jag tömmer diskmaskinen.

Jag har inte längre några anspråk på att hänga med i musikens framkant, vilket innebär att Madonna blir den framkanten för mig. Hon är det modernaste jag lyssnar på, och jag älskar det. På Rebel Heart finns texter som kan få en fripastor att sätta hallongrottan i halsen och hastigt kippa efter luft. Och synthbasen som avslutar Bitch I'm Madonna får mig att skrika rakt ut av lycka, det är det coolaste jag hört i år.

Den här skivan är fantastisk rakt igenom och ändå är recensenterna ljumma, hade Bob fått till en så här bra platta igen hade hyllningarna aldrig slutat. (5/5)

It's all about perspective. If Madonna had been a man she would be revered for always being current after a long and succesful career, just like Bob Dylan. Sure it's hard to compare such different artistry; it's possible that Madonna never touched me quite so deep as Dylan has, but Bob never made me dance like Nureyev on acid in the kitchen while tending to the dishwasher.

I no longer claim to keep up with the music scene, which means that Madonna is as hip as it gets, and I love it. There are lyrics on Rebel Heart that would make a priest choke on his eclair. And the synthesizer base that ends Bitch I'm Madonna makes me scream with happiness. It's the coolest sound I've heard this year.

This record is great all the way through and still the papers call it lukewarm, if Bob made an album this good again the accolades would never stop. (5/5)

100 Höjdare - The Monochrome Set - Volume, Contrast, Brilliance..., 1983

Nån gång där runt 83-84 läste jag en artikel om The Monochrome Set i fanzinet Larm, den gjorde mig tillräckligt nyfiken att köpa den här samlingsskivan. Jag kan fortfarande komma ihåg vissa formuleringar i artikeln där författaren raljerade över Adam Ant som spelade med musikerna i bandet under en kort period.

Efter det läste jag aldrig en rad om bandet igen, någonsin, så det vore verkligen att sträcka på sanningen att kalla bandet ett kultband. Visst, legenden säger att Johnny Marr och Morrissey bondade när de upptäckte att båda älskade bandet. Franz Ferdinand har föga överraskande nämnt bandet i intervjuer. Och Fatboy Slim har gjort en cover på He's Frank med Iggy Pop på sång. Allt det här upptäckte jag genom google idag, för det här är en obskyr skiva.

Akademisk postpunk är den korta beskrivningen av musiken. Lester Squares gitarrer tar vilka vägar de vill och sångaren Bids texter överraskar också med humor och udda vändningar. Men när man kommer underfund med alla lager av gitarrer så finns det under allt en räcka käcka melodier som egentligen borde bli hits allihop. Lyssna på Avanti (Ten Don'ts For Honeymooners) t ex.

I build a pyramid on the pole
With Frosties packets and glue
I'll serve rubber bullets in a bowl
And call it Irish Stew

I change all the water into wine
And walk on the Dead Sea
I'll sing the Song of the Golden Rhine
Then it's time for tea

I'd make a world in seven days
Pasteurise the Milky Way
Sing, yi yi yip, yip yipee yay

Sometime around 83-84 I read an article in a swedish fanzine called Larm about The Monochrome Set that made me curious enough to buy this compilation album. I can still remember how the author heckled Adam Ant who for a short period played with some of the band members.

After that I never heard about the band again, so calling them a cult band would be stretching it. Sure, according to legend Morrissey and Johnny Marr bonded when they realized both of them loved the band. Franz Ferdinand mentions them in interviews, not very surprising. And Fatboy Slim has made a cover of He's Frank with Iggy Pop. All this I learned today through Google, not many people has heard of them sadly.

Academic post punk is the short description of the music. Lester Square's guitars take whatever road that pleases them and singer Bid's lyrics are full of surprises and humour. But when you figure it all out, there's a couple of great songs hidden in there that should have been hits. Listen top Avanti (Ten Don'ts For Honeymooners) for instance.

The Monochrome Set - Volume, Contrast, Brilliance... på Spotify

1. Eine Symphonie Des Grauns
 2. Jet Set Junta
 3. Love Zombies
 4. Silicon Carne
 5. Ruling Class
 6. Viva Death Row
 7. Man With The Black Moustache
 8. He's Frank
 9. Fun For All The Family
 10. Lester Leaps In
 11. Ici Les Enfants
 12. Fat Fun
 13. Alphaville
 14. Avanti (Ten Don'ts For Honeymooners)

Fler höjdare

100 Höjdare - Chris Isaak, 1986

När Chris släppte sin andra självbetitlade lp fanns han redan på min radar. Musikvideon till Dancin' från första skivan hade visats på det musikprogram som för stunden gick på en av våra två kanaler. En timme i veckan om man hade tur! Det var lätt att känna att man hade koll på den tiden.

Även om det knappast osar country om den här skivan finns det där, så detta var mitt första steg in i den världen. Han blev ju gladare och mer avslappnad med tiden, Chris, men här är det depp och vemod. Olycklig kärlek om det nu finns nån kärlek kvar. Och skulle det finnas lite lycka vet man att regnet kommer att falla när som helst, det är bara att vänta.

Det finns inga dåliga låtar här, men någon riktig hit blev det aldrig. Nästa skiva var väldigt ojämn, och blev inte samma favorit på min skivspelare. Man blev ju ganska paff när Wicked Game blev en världsvitt ett år senare efter att ha varit med i David Lynchs Wild at Heart.


When Cris released his second, self titled lp, he was already on my radar. The music video for Dancin' from the first album had been on the music program that was on one of the two channels we had. One hour a week if you were lucky! It was easy to feel like you were on track with the music scene at the time.

Even if this album isn't all that country, but it's there, so this was my first foray in that genre. Well, he got happier and more relaxed with time, Chris, but this is all doom and gloom. Unhappy love, if there is any love at all. And should there be an ounce of happiness, you know the rain is gonna fall, you just wait.

There are no bad tracks here, but it didn't become a big hit. The next album was rather uneven and failed to make it to my record player often. I was quite taken aback when Wicked Game became a global hit one year after release, when it was featured in David Lynch's Wild at Heart.

Chris Isaak på Spotify.

1. "You Owe Me Some Kind of Love" – 3:51
2. "Heart Full of Soul" (Graham Gouldman) – 3:20
3. "Blue Hotel" – 3:10
4. "Lie to Me" – 4:12
5. "Fade Away" – 4:15
6. "Wild Love" – 2:57
7. "This Love Will Last" – 2:45
8. "You Took My Heart" – 2:31
9. "Cryin'" – 2:30
10. "Lovers Game" – 2:55
11. "Waiting for the Rain to Fall" – 3:39

Fler Höjdare

100 Höjdare - The Doors - L.A. Woman, 1971

När jag var tonåring ville jag vara Jim Morrison, inte den fete, livströtte Jim på L.A. Woman då, utan den unge Jim på första plattan utan ett uns av plufsighet. Nu drygt 35 år senare känner jag mig mer besläktad med denne senare Jim, men ändå har det alltid den här skivan varit min favorit.

Då tyckte jag att den var ojämn, vissa av låtarna var för bluesiga för min smak, men jag har aldrig känt att jag måste hoppa över något och till slut har jag börjat gilla allt.

Skivan är till stor del inspelad live, säkert en eftergift till Jims lynniga humör. Man fick passa på att spela in medan det gick, helt enkelt. Men det gör ju också att musiken svänger som det sällan gör om musik numera. Men medan musiken utstrålar livslust är Morrison så trött på att leva, på fyra år hade han levt mer än de flesta av oss gör på en livstid, och det hörs i rösten. Tre månader efter skivan släppts låg han död i ett badkar i Paris.

Jag undrar om jag som tonåring kunnat föreställa mig att jag skulle lyssna på samma musik då som nu, och tycka att det är lika bra om inte bättre...

When I was a teenager I wanted to be Jim Morrison, not the fat, weary Jim on L.A. Woman of course, but the young and lean Jim on the first album. Now, 35 years later I feel more connected with this later Jim, but this album has always been my favorite.

I used to think it was uneven, some of the songs were to bluesy for my taste, but I never did feel the need to skip a track, and eventually I have grown to like them all.

The album is largely recorded live, probably to better cope with Jim's mood swings. They had to record quickly when they could, I guess. But that gives the music an amazing groove, in a way that music rarely grooves anymore. The music is full of life, but Jim had lived his life in just four years, and he had lived more than most of us do in a lifetime; you can hear it in his voice. Three months after the albums release he lay dead in a bathtub in Paris.

I wonder if I could have guessed as a teenager that I still would listen to this now and still think it is as good or even better.

The Doors - L.A. Woman på Spotify.

1. "The Changeling" - 4:21
2. "Love Her Madly" - 3:20
3. "Been Down So Long" - 4:12
4. "Cars Hiss by My Window" - 4:41
5. "L.A. Woman" - 7:53
6. "L' America" - 4:38
7. "Hyacinth House" - 3:12
8. "Crawling King Snake" (John Lee Hooker) - 5:00
9. "The WASP (Texas Radio and the Big Beat)" - 4:15
10. "Riders on the Storm" - 7:15

Fler höjdare/ more Top 100

100 Höjdare - Wings - Greatest, 1978

John eller Paul, den frågan har dryftats i decennier. För mig som började gilla 60-tals musiken på allvar den 8: e december 1980 (då John sköts), var det självklart John. Beatles skivorna gick på repeat, några av Johns soloplattor spelades, men allt jag läste om Paul var att han tappat det. Att han inte längre var relevant.

Det dröjde förhållandevis länge innan jag köpte en cd med Paul, men till slut chansade jag på den här; Wings Greatest. Och jag blev golvad. Musiken är lekfull, har fantastiska melodier och Silly Love Songs är en av de bästa poplåtar som nånsin spelats in.

Ändå trodde jag så starkt på allt jag läst, att jag valde att stanna där, att inte lyssna vidare. Visst, det handlar en del om utgångspunkter. Om man efter Beatles avsked lyssnar på vad Beatlarna släpper, så är vissa av Johns lp-skivor grymt starka. George släpper den bästa soloplattan någon av dom släppt med All Things Must Pass. Till och med Ringo får till några bra vax.

Men vad gör Paul? Han är hemma på sin farm och räknar får (bokstavligt talat) och röker maja. De första skivorna är lågmälda och helt inspelade av honom själv. Man kan förstå att folk blev besvikna. Men när man nu lyssnar igenom vad han gjort är det inget fel på det. Det faktum att han fortsätter släppa skivor och turnera trots att han är rikare än Dr Dre säger väl allt. Han gör det för att det är kul, och det hörs.

Med det här släppet har man verkligen tokvässat materialet. Allt är inte släppt under Wings namn från början, en del är sololåtar och annat är släppt som Paul och Linda McCartney. Listen to What the Man Said blev etta i USA, men är inte ens med!

John or Paul, that has been the question for decades. For me, who discovered the sixties music at December 8, 1980 (when John was shot), it was John obviously. I put the Beatle records on repeat. I bought a few of Johns solo records, but all I read about Paul was that he had lost it, that he was no longer relevant. 

It took quite some time before I bought one of Paul's records, but eventually i took a chance with this one; Wings Greatest. And I was gobsmacked. The music is playful, the melodies are amazing and Silly Love Songs is one of the best pop songs ever recorded. 

Still I believed firmly in all I had read, so I stopped there, never bothering to discover more. Sure, it's about view points. Right after The Beatles split up John released some of his best stuff, George released the best post Beatles solo album ever (All Things Must Pass), even Ringo had a few good albums. 

But what did Paul do? He was at his farm counting sheep (literally) and smoked weed. His first solo albums are quiet affairs, recorded by himself. It's not hard to fathom that people were disappointed, but when I listen to it now, there's nothing wrong with it. Just the fact that he still keeps releasing albums and touring, despite being richer than Dr. Dre says it all. He enjoys it, and it shows. 

On this release there's room only for the best. Not all tracks were released by Wings, some were solo efforts and some were released as Paul and Linda McCartney. Listen to What the Man Said was a #1 hit in the USA and is not even on it!

Wings Greatest på Spotify 

1 "Another Day" – 3:42
2 "Silly Love Songs" – 5:52
3 "Live And Let Die" – 3:11
4 "Junior's Farm" – 4:21
5 "With a Little Luck" – 5:45
6 "Band On The Run" – 5:10
7 "Uncle Albert/Admiral Halsey" – 4:48
8 "Hi Hi Hi" – 3:07
9 "Let 'Em In" – 5:09
10 "My Love" – 4:08
11 "Jet" – 4:06
12 "Mull of Kintyre" – 4:43

Fler Höjdare

Filmtipset - The Judge

Normalt sett gillar jag inte långsamma filmer, om en film har ett lägre tempo vill jag att något annat händer under ytan. Lite så är det i The Judge.

Robert Duvall spelar en domare i Indiana som har tre söner, två som blivit kvar i sin hemstad och en spelad av Robert Downey Jr som flyttat till Boston och blivit stjärnadvokat med tvivelaktig moral.

Mammans begravning sammanför alla igen och vi förstår att relationerna är hårt spända. En ytterligare twist är att pappan blir anklagad för att med berått mod kört ihjäl en kåkfarare han tidigare dömt.

Många bra skådisar, bl a Vera Famiga och Billy Bob Thornton gör att det blir väldigt spännande. Visst kan man fnissa lite åt en del klichéer som används väl övertydligt, men det driver också historien framåt effektivt.

Jag trodde inte jag skulle gilla det här men jag tyckte den var riktigt bra. (9/10)

I usually don’t care much for slow movies. If a movie moves at a slower pace, I want something else to happen below the surface. It’s a bit like that in The Judge.

Robert Duvall plays a judge in a small town in Indiana. he has three sons, two has remained in their hometown and one played by Robert Downey Jr has become a big shot lawyer with shady morals in Boston.

Their mothers funeral reunites them and we understand that the relations are strained. Another twist is that their father is accused of an intentional hit and run accident.

Good actors like Vera Famiga and Billy Bob Thornton makes this a suspenseful movie. Sure there are a few cliches that are used a bit too obvious, but they helps tell the story effectively.

I didn’t think I would like this as much as i did, but it was really good. (9/10)

100 Höjdare - Danny Wilson - Sweet/ Three-in-a-Bed Romp, 1991

"When you go to London Davy, say hello to London for me", så börjar Davy, på Danny Wilsons debut lp Meet Danny Wilson. Jag hade köpt plattan precis innan jag åkte till London med ett par tusenlappar på fickan, boende i fyra dagar och en plan att stanna i ett halvår. Vilket jag också gjorde.

Jag hade Davy och några låtar till på ett kassettband, som jag lyssnade mycket på, men när jag kom hem hade jag en resväska full med vinyl, så det blev aldrig riktigt av att jag spelade hela skivan.

I England var Mary's Prayer deras största hit, men i Sverige tror jag att det var The Second Summer of Love som gjorde dom kända. En låt de spelat in på skämt. En minut lång bara, men skivbolaget gillade den och förlängde den med ett munspelssolo i mitten.

Rätt tjatig och irriterande tyckte jag och skippade att köpa den andra skivan. Men det var något med låtarna. De är smarta, har bra texter och det finns en längtan i dom. Även medan jag lyssnar vill jag höra om dom på nytt igen. Jag blir inte nöjd, jag vill bara ha mer.

Samlingsskivan Sweet Danny Wilson släpptes i begränsad upplaga med en extra cd med covers och liveinspelningar och det är denna jag lyssnat mest på. På Spotify finns bara första skivan, men det är en början.

Utebliven framgång och alldeles för mycket talang gjorde att gruppen imploderade utan några större bråk, alla medlemmar har haft framgångsrika karriärer på egen hand.

Ged Grimes spelar nu med Simple Minds, Kit Clark är soloartist, efter att ha spelat i några egna band. Framgångsrikast är brorsan Gary Clark som framförallt ägnat sig åt att skriva låtar och producera, bl a åt Natalie Imbruglia, Emma Bunton, Melanie C och många fler.

Han har också skrivit och producerat svenske Kim Cesarions Undressed, som var en hit i somras.

"When you go to London Davy, say hello to London for me", that's the start of Davy, from Danny Wilson's debut album Meet Danny Wilson. I had bought the album just before going to London with a little money, a room for four days and the intention of staying six months. Which I also did.

I had Davy and a few other songs on a tape that I listened to a lot, but when I came home I had a trunk full of albums with me and I never got around to listen to the full lp.

In England their biggest hit was Mary's Prayer, but in Sweden I think it was The Second Summer of Love that made them famous. A song they had recorded for a lark. Just a minute long, but the label liked it and they padded it out with a harmonica solo in the middle.

Annoying and repetitive I thought and never bothered with that second album. But there was something about the songs. They're clever, the lyrics are good and there's a longing in them. Even while I'm listening I want to hear them again. I'm not satisfied, I want more.

The compilation album Sweet Danny Wilson was released as a limited two cd set with covers and live tracks and that's the one I have listened to the most. Spotify only has the first cd, but it's a start.

Having had no success with a string of singles the band imploded under their own talent with no hard feelings. All members have had good careers on their own.

Ged Grimes is currently playing with Simple Minds. Kit Clark is now a soloartist after playing with a couple of his own bands. But it's his brother Gary Clark who has had the most success writing and producing for Natalie Imbruglia, Emma Bunton, Melanie C and many others. 

Last summer he wrote and produced Undressed for Kim Cesarion, a big hit in Sweden.

Sweet Danny Wilson på Spotify.

Disc 1 - Sweet Danny Wilson

1.1 Never Gonna Be the Same 2:39
1.2 The Ballad of Me and Shirley Maclaine 2:45
1.3 If You Really Love Me (Let Me Go) (New York mix) 4:20
1.4 Mary's Prayer 3:49
1.5 A Girl I Used to Know 4:16
1.6 Pleasure to Pleasure 6:41
1.7 Davy 3:30
1.8 Ruby's Golden Wedding 3:12
1.9 I Can't Wait 4:11
1.10 I Won't Be Here When You Get Home 4:04
1.11 The Second Summer of Love 2:42
1.12 From a Boy to a Man 3:56

Disc 2 - Three in a Bed Romp

2.1 Get Happy 2:07
2.2 Kathleen (House Mix) 3:40
2.3 Growing Emotional 4:51
2.4 I'll be Waiting 2:33
2.5 Living to Learn 5:09
2.6 I Won't Forget 3:36
2.7 Kooks 3:30
2.8 Broken China (Live) 5:06
2.9 Aberdeen (Live) 2:32
2.10S teamtrains (to the Milky Way) (Live) 5:01
2.11 Knowing Me, Knowing You (Live) 4:40
2.12 Don't Know Who I Am 3:28
2.13 I Was Wrong (Live) 5:35
2.14 Loneliness (Live) 5:07

Fler höjdare

100 Höjdare - Leonard Cohen - I'm Your Man, 1988

Jag gissar att jag blev introducerad till Leonard Cohen 1985-86 nån gång. En kompis och jag lyssnade på Various Positions på Bengans i hörlurar. Hon tyckte att det blivit schlagerpop av arrangemangen, men jag gillade det och började lyssna på de gamla skivorna.

Även Jennifer Warnes skiva med tolkningar; Famous Blue Raincoat som kom året innan denna, spelades en hel del och hon fick ju första tjing på de två inledande låtarna här.

När synthmusiken slog igenom blev den ofta utskälld och ansågs inte vara "riktig" musik, men i slutet av åttiotalet hade syntharna börjat leta sig in lite överallt och på I'm Your Man driver de på och ger Cohen en ny kostym att växa i. Lite färgar de ljudbilden i sin åttiotals-struttighet, men överlag är det ändå en ganska tidlös skiva.

Eftersom jag var 22 år när skivan släpptes får jag förmoda att det var andra textrader än "Well, my friends are gone and my hair is grey/I ache in the places where I used to play" som jag fastnade för då. Däremot uppskattade jag säkert humorn i "I was born like this, I had no choice/I was born with the gift of a golden voice" senare i samma Tower Of Song. Precis som med Dylan finns det något för alla i Leonards texter. Ska man fortsätta att jämföra dessa herrar, så känns Leonards skivor jämnare, det finns ingen riktigt usel platta och man kan i princip spela vad som helst utan att bli besviken och så är det ju inte med Dylan, dessvärre.

Leonard Cohen - I'm Your Man på Spotify

1. "First We Take Manhattan" (Leonard Cohen) - 6:01
2. "Ain't No Cure for Love" (Cohen) - 4:50
3. "Everybody Knows" (Cohen, Sharon Robinson) - 5:36
4. "I'm Your Man" (Cohen) - 4:28
5. "Take This Waltz" (Cohen, Federico García Lorca) - 5:59
6. "Jazz Police" (Cohen, Jeff Fisher) - 3:53
7. "I Can't Forget" (Cohen) - 4:31
8. "Tower of Song" (Cohen) - 5:37

Fler höjdare

Årets tio bästa filmer enligt Fotoscenen

Jag älskar listor och allra mest älskar jag när det blir exakt och vetenskapligt, till skillnad från min pågående lista 100 höjdare som mycket bygger på antaganden och gissningar.

När det gäller film är det bara att gå till IMDB. Sen tio år tillbaka betygsätter jag alla filmer jag ser och det framförallt för att jag ska komma ihåg vilka filmer jag sett. Betygskalan är ett till tio, och de första fyra betygen sätter jag sällan, är det så uselt ser jag inte många minuter och då blir det lite orättvist.

En femma sätter jag på en film där jag trots allt vill veta hur det går, men inte kan låta bli att spola fram i filmen, en sexa är underhållande, men inget jag vill se om. En sjua, som sexan, men jag kan tänka mig att se den igen. Åtta är riktigt bra, en nia är en film som dessutom berör mig och en tia är nära perfektion. I år blev det bara tre tior.

Så här är årets topplista, vissa av filmerna kom redan förra året, men jag såg dom inte förrän i år. Och jag har skrivit om en del av dom innan, men istället för att länka har jag kopierat de jag skrev då.

10. Marina

Marina är en flamländsk film och har jag förstått saken rätt innebär det ett hörn av Belgien. Där var den här filmen en jättesuccé och det är fullt begripligt, det är ett snyggt hantverk.

Det vi bjuds på är den sanna historien om Rocco Granata. En tioårig kille som emigrerar från södra Italien till Belgien när hans pappa får jobb i kolgruvan där. Rasism hör till vardagen och det är egentligen en ganska eländig historia; men det finns humor här, underbara femtiotalsmiljöer, kläder och bilar.

Vi får sen följa honom under hans uppväxt i ett samhälle som bara ser honom som en resurs som skall ner i gruvan, oavsett vad han själv har för drömmar.

Om du precis som jag aldrig hört talas om Rocco Granata, blir det också spännande att se hur det ska sluta. 8/10

9. The Wolf of Wall Street

The Wolf of Wall Street handlar om en aktiemäklare som lurar folk, hamnar i fängelse och människorna runt omkring dom.

Scorcese har en sann historia att bygga sitt manus på, vi vet att det kommer att sluta illa för DiCaprio, att han kommer att hamna i fängelse. Per definition är filmen alltså en tragedi, men Scorcese överraskar och bjuder på en mycket underhållande film som visar alla excesser man kan unna sig när man tjänar en miljon i veckan och helt saknar spärrar och han kryddar filmen med humor.

Han har Jonah Hill som spelar Leos högra hand, och han är ju alltid rolig. Dessutom finns det en hel del slap stick, som när Leo skall ta sig hem från en golfklubb hög som ett hus, i en scen som är väldigt lång men fick folk att skratta på spridda ställen i biosalongen hela tiden.

Scorcese har lyckats göra en film som faktiskt är rolig. Oväntat. (8/10)

8. The Equalizer

The Equalizer bygger på en tvserie som hette McCann när den gick på svensk tv på åttiotalet. Den har jag aldrig sett, så jag vet inte riktigt om Denzel Washingtons rollfigur är någon sorts superhjälte. Han verkar definitivt ha övernaturliga krafter, precis som hans antagonist, den ryska skurken som spelas av Kevin Spacey-klonen Marton Csokas. Så tolkar jag det i varje fall för att slippa tänka på alla hål i handlingen.

Det är lite som en blandning mellan en revenge movie och gamla Driller Killer (en referens för de som minns videovåldsdebatten i Studio S). McCann vägrar konsekvent att döda med pistoler, utan använder allt annat han kan komma över.

Det är grymt bra skådisar och det är spännande och underhållande. (8/10)

7. Best Offer

I slutet av åttiotalet var Cinema Paradiso en oväntad hit på svenska biografer, vid sekelskiftet kom Malena med vackra Monica Bellucci i huvudrollen, en film jag också sett flera gånger. Det dom har gemensamt är regissören Giuseppe Tornatore. Jag misstänker att hans namn är okänt för de flesta och skall det gå så långt mellan skrällarna är det inte så konstigt, (fast nu när jag kollar på IMDB ser jag att jag satt höga betyg även på Dold Identitet och Pianisten).

Nu är han aktuell igen i varje fall, i filmen The Best Offer spelar Geoffrey Rush en auktionsförrättare på typ Bukowskis. Han är alldeles strålande i sitt kyliga porträtt av en mycket isolerad man. Inte särskilt överraskande om man sett Shine t ex, där har ni ett tips till.

Man kan lätt tro att The Best Offer är en gåta att lösa, ett pussel man som tittare skall lägga. Så är det inte, men Tornatore skapar ett mysterium som griper tag i en från start. Detta är något så ovanligt som en film man vill se och koncentrera sig på. Händerna söker sig inte hela tiden till ipaden, utan jag vill verkligen veta vad som kommer att hända.

Tornatore ägnar sig heller inte åt billiga tricks för att skapa detta, utan alla karaktärer har sin plats att fylla. Filmmusiken är dessutom mästerlig och är skriven av Ennio Morricone, oftast hör man den inte såklart, men ibland ligger den bakom och driver på och gör scenerna extra intensiva.

Det är synd att avslöja för mycket om handlingen, men Rush karaktär får i uppdrag att värdera en samling antikviteter av en mycket oberäknelig kvinna ingen sett på 12 år, vem är hon, hur ser hon ut? Nyfikenheten driver honom vidare in i något som för alltid kommer att förändra hans liv. (8/10)

6. The Grand Budapest Hotel

Wes Anderson är känd för sina underfundiga filmer och för att han ända sen start lyckats samla bra skådisar och sen fortsatt jobba med dom, som Bill Murray och Luke och Owen Wilson.

Här drar han en riktig skröna, det är överdrivet och fantasifullt även i berättandet med pajiga specialeffekter t ex. Det finns plats för mord, folk som jagar varann i bil, på motorcykel och på skidor, romantik och en fängelsefykt.

Tempot är högt, skådisarna är på topphumör, filmen andas nostalgi och det är roligt hela tiden. (8/10)


5. About Time

About Time är regisserad av Richard Curtis som har Love Actually på sin CV. Filmen handlar om Tim som på sin 21-års dag får reda på att männen i hans släkt har en hemlig förmåga att resa i tiden!

När han träffar Mary blir det ett tag lite vibbar från den ultimata tidsresefilmen Måndag hela veckan, när Tim finslipar den första dejten genom att göra om den flera gånger.

Mary spelas av Rachel Adams som var med i en annan fantastisk tidsresefilm, nämligen Tidsresenärens hustru. Väl värd att kolla in.

Men om det nu först känns lite gjort hittar snart filmen sin egen rytm och humor och blir bättre ju längre den håller på.

Till slut sitter man där och bölar lite och det innebär en nia i betyg, precis samma betyg som jag gav Tidsresenärens hustru när jag såg den. (9/10)

4. Prisoners

Nu är det ett tag sen jag såg Prisoners, men bra skådisar, (Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman), en för mig ny och intressant regissör (Denis Villeneuve) och ett riktigt bra manus gjorde detta till en av årets bästa filmer.

Två sjuåriga flickor försvinner från ett stillsamt villaområde och det blir en spännande kamp mot klockan att hitta dom igen.

Den tar också upp frågor om hämnd och tortyr, frågor som är aktuella efter avslöjandet om USA:s vidriga förhörsmetoder i Guantanamo fängelset.(9/10)


3. Rush

Hur många gånger har man inte sett fram mot en film om racing och önskat coola scener med vrålande motorer och snabba bilar, bara för att snabbt inse att det inte räcker för att bibehålla intresset i 90 minuter?

I Ron Howards Rush uppstår inte det problemet, manusförfattaren skrev filmen utan att ha någon beställare och hoppades i bästa fall att det skulle bli en lågbudgetinspelning. Därför la han fokus på människorna istället för bilarna och det är ofta ett recept på framgång, om än sällsynt.

Filmen handlar om formel ett förarna James Hunt och Niki Lauda på 70-talet och håller sig till stora delar till sanningen.

När man ser affischen och dessutom tänker på att det är en brittisk manusförfattare, kan man lätt tro att James Hunt skall vara hjälten i filmen. Men det blir aldrig så enkelt, man känner för båda rollfigurerna, lika starkt.

Även utan något större sportintresse griper filmen tag rejält. Det är snygga 70-tals kläder, vi rör oss ju i formel ett cirkusens jet set. Snygga bilar, inte heller konstigt, Niki kör för Ferrari och så är det racingscenerna, som tack vare att vi känner för karaktärerna blir väldigt spännande. Och en bra genomkörare för hemmabion.

Filmen jobbar sig upp till ett toppbetyg, till slut har jag fått allt jag vill ha ut av filmen och sätter en mycket sällsynt tia i betyg! (10/10)

2. Filmen om Håkan Hellström

För alla som var på Ullevi var det nog ganska givet att gå och se filmen om konserten på bio, för att försöka få uppleva lite av den känslan igen.

Jag tycker filmen lyckades bra med det. Vi får följa fans, bandet och Håkan själv veckan innan spelningen. Hade det blivit lika bra om fredagens regn fallit på lördagen istället? Förmodligen inte. Det var en kväll när alla bitar föll på plats helt enkelt. Alla Håkan konserter jag missat under årens lopp, betydde inte längre något, eftersom ingenting kunde bli bättre än detta.

Jag hade ståpäls hela konserten på Ullevi och jag fick samma känslor i biosalongen. Filmen går att se på aftonbladet.se i mellandagarna. (10/10)

1. Interstellar

Det är en stor händelse när Christopher Nolan släpper en ny film. Få regissörer lägger så mycket tid på att allt skall bli rätt. Rent vetenskapligt är den här filmen så komplex att det naturligtvis är omöjligt att få allt att bli vattentätt, men man har ändå försökt.

Vill man hitta fel i filmen kan man säkert hitta hur mycket som helst, men Nolan har gjort en film om kvantmekanik och andra vetenskapliga termer som är obegripliga för mig och de flesta i biosalongen, och ändå lyckats göra en film som är dödligt spännande i tre timmar.

Den här filmen finns spaltmeter att läsa om, så jag nöjer mig med att konstatera att en annan av mina favoritregissörer, nämligen David Fincher hamnade precis utanför listan med sin thriller Gone Girl som är spännande och har bra skådisar, men som tappar lite på att det är en deckare och deckare lämnar mig alltid lite otillfredsställd efteråt. Men bra så länge den varar.

Min tredje favorit Clintan däremot, gav sig på en musikal i år med Jersey Boys och den föll inte mig på läppen. Av någon anledning valde han att rollsätta idel okända ansikten som hade haft roller i Broadwayuppsättningen och enligt mig blir det ett typexempel på varför man inte brukar göra det. De håller helt enkelt inte att granskas närmare så som det blir på en bioduk. Funkar säkert på en scen, men här tappade man snabbt intresset.

100 Höjdare - Teddybears STHLM - Rock'n'Roll Highschool, 2000

Det är ett antal skivor som upprepade gånger blivit kvar i bilstereon i veckor och efter det är de närmast garanterade en plats på listan och denna är en av dom.

Teddybears spelade på Trädgår'n i samband med att den här skivan släpptes och det är en av de bästa spelningar jag sett. Detta var innan björnhuvudena, men det var ändå en konsert som kändes nyskapande med publiktävlingar och gästartister.

Skivan känns också "ahead of it's time" och har ett skönt gung. Perfekt förpartyplatta kan jag tänka mig.

Två av låtarna fick dessutom nya kostymer. På Yours To keep sjunger Klas Åhlunds dåvarande fru Paola, men det finns också en version med Neneh Cherry som är grym.

Punkrocker spelades också in av Joakim Åhlunds andra band Caesars Palace och Thomas Rusiak som döpte om den till Hiphopper. Bästa versionen är så klart den där Iggy Pop tar över sången.

Teddybears STHLM - Rock'n'Roll Highschool på Spotify.

1. "Teddybears Live 'n' Direct" - 1:43
2. "Rock 'n' Roll Highschool" (med Thomas Rusiak) - 3:43
3. "Ahead of My Time" (med Daddy Boastin') - 3:57
4. "Move Over" - 3:45
5. "Punkrocker" - 4:51
6. "Start at 11" (med Eagle-Eye Cherry) - 3:24
7. "Skit 1" - 0:35
8. "Automatic Lover" - 3:16
9. "Tigerman" - 3:36
10. "Yours to Keep" (med Paola) - 3:13
11. "Skit 2" - 1:00
12. "Throw Your Hands Up" (med Elephant Man och Harry Toddler från Scaredem Crew) - 3:08
13. "Digital Cowboy" - 3:30

Fler höjdare

100 Höjdare - bob hund - Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!, 1998

I slutet på 90-talet var jag egentligen less på musik, som nybliven tvåbarnspappa fanns det inte längre ekonomi för att köpa fler cdskivor och jag hade börjat inse att de flesta förblev ospelade. Speciellt de som hypats i musikpressen, men visat sig vara luftslott.

Jag var beredd att gå all in på min nya hobby som var film och hemmabio istället, men då upptäckte jag mp3 och sidor där man kunde leta upp låt efter låt för att pussla ihop en skiva. Just detta att de inte ens låg i mappar gjorde att man sällan såg ett omslag. Så även om jag känner igen varenda knepigt riff på Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! så har jag aldrig sett omslaget förut.

Jag läste fortfarande allt jag kom över om musik och det var lätt att tro att bob hund var mycket större än de var och är. Inte minst live är det ett helt fantastiskt band, så de hade förtjänat ett bättre öde än att behöva sälja av allt och behöva låna ihop utrustningen när de nu skall spela.

Både text och musik på bob hunds plattor tar sig utanför boxen, här finns få klichéer och lätta lösningar, musiken tar egna vägar och texterna är underfundiga med mycket humor. Skånsk konstrock med hitkänsla.    

bob hund - Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! på Spotify

1. "bob hunds 115:e dröm"
2. "Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss"
3. "Helgen v. 48"
4. "Det är nu det börjar"
5. "Goddag & Adjö"
6. "Nu är det väl revolution på gång?"
7. "Raketmaskinen"
8. "Jag är inte arg"
9. "bob hund: 1999"
10. "Jag rear ut min själ"
11. "bob hunds 115:e sång"

Fler höjdare

100 Höjdare - Kraftwerk - The Mix, 1991

När mina kompisar lyssnade på Kraftwerk i högstadiet var jag måttligt intresserad, jag lyssnade i första hand på 60-tals rock. Det var inte förrän cdn slog igenom som jag tyckte syntmusik blev riktigt intressant.

Nu när vinylen är stor igen är det många som inte gillar det kliniska ljudet på en cd, men när musiken skall vara klinisk blir det fantastiskt. The Mix är en samlingsskiva men med nyinspelade digitala versioner av låtar jag alltså har ganska dålig koll på hur de ska låta. Det enda jag köpt innan var en sjutums singel med Das Model, som inte ens är med här.

Den här cdn köpte jag för 20 spänn och den snurrade konstant i bilen i slutet av 90-talet. Godkänd även av barnen, antagligen eftersom det låter lite som tvspelsmusik.

Precis som med mitt då stora favoritband Pet Shop Boys är musiken kall på ytan, men med massor av passion när man skrapar lite. Inledande The Robots är nog bästa spåret, men skivan håller hög klass rakt igenom.

Kraftwerk - The Mix på Spotify.

1. "The Robots" (Hütter, Schneider & Bartos) – 8:56
2. "Computerlove" (Hütter, Bartos & Schult) – 6:35
3. "Pocket Calculator" (Hütter, Bartos & Schult) – 4:32
4. "Dentaku" (Hütter, Bartos & Schult) – 3:27
5. "Autobahn" (Hütter, Schneider & Schult) – 9:27
6. "Radioactivity" (Hütter, Schneider & Schult) – 6:53
7. "Trans-Europe Express" (Hütter & Schult) – 3:20
8. "Abzug" (Hütter) – 2:18
9. "Metal on Metal" (Hütter) – 4:58
10. "Home Computer" (Hütter & Bartos) – 8:02
11. "Music Non Stop" (Hütter, Schneider & Bartos) – 6:38

Fler Höjdare.

100 Höjdare - Everything But the Girl - Adapt Or Die, 2005

Första gången jag uppmärksammade EBTG var när jag bodde i London i slutet av 80-talet och deras cover av I Don't Want To Talk About It blev en hit. En akustisk och stillsam version av en låt jag bara hört med Rod Stewart innan, men som först spelades in av Crazy Horse, Neil Youngs gamla kompband.

Ben Watt och Tracey Thorn i EBTG tuffade på i samma stil utan att någon direkt brydde sig till 1995 när Todd Terry tog tag i ett år gamla Missing och mixade om den i en betydligt modernare electro-pop kostym. Det hör mötet mellan Traceys melankoliska röst, den sorgsna texten och den dansvänliga, glada popmusiken var oemotståndlig och den blev en stor hit i hela världen.

Normalt så kräver vi inte så mycket kvalitet av sången på den här sortens musik, men plötsligt fanns det en marknad för sångerskor som verkligen kunde sjunga till en bakgrund av trippiga beats.

Under åren har det varit olika samlingsalbum som snurrat mest och nu är det just denna jag helst lyssnar på, ska man tolka den här listan bokstavligt kanske den inte ens platsat på listan över mina mest spelade skivor, men de här låtarna har jag lyssnat på alldeles för mycket för att man ska kunna hoppa över dom.

Everything But the Girl - Adapt Or Die på Spotify

1   Mirrorball (DJ Jazzy Jeff Sole Full Remix) 4:27
2   Before Today (Adam F remix) 4:14
3   Missing (Cl McSpadden Unreleased Powerhouse mix) 6:16
4   Corcovado (Knee Deep Remix/Ben Watt Vocal Re-Edit) 6:19
5   Rollercoaster (King Britt Scuba mix) 5:19
6   Downhill Racer (Kenny Dope Remix) 3:31
7   Single (Brad Wood Memphis remix) 4:43
8   Walking Wounded (Dave Wallace Remix) 8:14
9   Five Fathoms (Kevin Yost Un-Released Groove Mix/Ben Watt Edit) 7:06
10 Lullaby Of Clubland (Jay ‘Sinister’ Sealee Remix) 0:00
11 Temperamental (Pull Timewarp remix) 5:59
12 Blame (Fabio Remix) 6:06
13 Wrong (Todd Terry Un-Released Freeze Mix) 5:38
14 Driving (Accoustic Mix) 2:25

Fler Höjdare

100 Höjdare - Sade - Diamond Life, 1984

I år är det trettio år sen Sade släppte sin debutplatta Diamond Life. Det är så klart ett jubileum som är obegripligt, inte bara för att man inser hur gammal man är, men också för att jag misstänker att jag köpte skivan något år efter den kom och för att musiken är så tidlös.

Även om jag aldrig skulle ha köpt skivan eller ens tyckt om den, hade den förmodligen klarat kriterierna för den här listan. Den är som gjord för fantasilösa restauratörer, och den har säkert funnits på samtliga restauranger jag jobbat på.

Vid det här laget vet säkert alla att Sade inte bara är sångerskans förnamn, utan också namnet på hela bandet, som haft samma medlemmar under alla år. Men det är klart, inleder man karriären med att sälja miljontals skivor och sen bara får ur sig sex plattor och lika många turnéer på trettio år, så sliter man inte så hårt på varandra.

Ett tag var det säkert tjatigt att höra den här skivan överallt, men den ersattes till slut av uppföljarna och nu kan man bara konstatera att den fortfarande är helt fantastisk. Coolare än både Miles och Chet tillsammans egentligen, musiken är redan här väl avvägd för att på senare plattor bli minimalistisk, inte en ton i onödan.

Nästa skiva Promise, gillade jag också, men sen kände jag att konceptet började bli väl urvattnat och det dröjde till år 2000 och Lovers Rock innan jag helt hittade tillbaka.

Sade – Diamond Life på Spotify.

1.Smooth Operator
 2.Your Love Is King
3.Hang on to Your Love
4.Frankie's First Affair
5.When Am I Going to Make a Living
6.Cherry Pie
7.Sally
8.I Will Be Your Friend
9.Why Can't We Live Together

Fler Höjdare

100 Höjdare - E.L.O. - Out of the Blue, 1977

Jag gissar att jag var tolv år när jag hittade Electric Light Orchestras dubbellp i skivbacken på A-Livs i Torslanda. Det är tveksamt om jag hade hört talas om dom, men Star Wars hade kommit året innan så rymdtemat väckte säkert ett visst intresse.

Att man fick två skivor istället för en gav valuta för pengarna. Och dessutom fick man en affisch på köpet, samt inte minst en pièce de résistance, en modell i papp av rymdskeppet som man kunde bygga ihop och ställa på skivtallriken, så den snurrade vackert medan man lyssnade på musiken.

Musiken ekar av Beatles och är lätt att ta till sig, om jag nu inte var fan innan jag köpte skivan, blev jag det efteråt och förblev det i flera år framåt.

Redan vid dessa unga år var texterna viktiga för mig och även om Jeff Lynne skrev texterna i studion som en eftergift, var det precis den sortens lyrik som en tolvåring kan ta till sig, I wish I was a wild west hero, sjungande och dansande djur i The Jungle, låtar om vädret på sida tre. Eller om att bli vuxen i Steppin' Out.

Nu kan jag ju tycka att just texterna fäller skivan lite, men den symfoniska rocken står sig fortfarande.

Electric Light orchestra - Out of the Blue på Spotify

Side one
No.	Title	Length
1.	"Turn to Stone"	3:47
2.	"It's Over"	4:08
3.	"Sweet Talkin' Woman"	3:48
4.	"Across the Border"	3:53

Side two
No.	Title	Length
5.	"Night in the City"	4:01
6.	"Starlight"	4:26
7.	"Jungle"	3:51
8.	"Believe Me Now"	1:21
9.	"Steppin' Out"	4:39

Side three (Concerto for a Rainy Day)
No.	Title	Length
10.	"Standin' in the Rain"	4:21
11.	"Big Wheels"	5:05
12.	"Summer and Lightning"	4:14
13.	"Mr. Blue Sky"	5:05

Side four
No.	Title	Length
14.	"Sweet Is the Night"	3:26
15.	"The Whale"	5:02
16.	"Birmingham Blues"	4:23
17.	"Wild West Hero"	4:42

Fler höjdare

100 Höjdare - Kent - En Plats i Solen, 2010

Min första tanke var att Vapen och Ammunition borde vara en av höjdarna, men enligt itunes statistik är det En plats i solen som är mest spelad. Egentligen skulle jag vilja ha alla de tre senaste skivorna på listan, de blir som en helgjuten trilogi. Precis som när musik är som allra bäst är det svårt att slita sig, man vill bara fortsätta lyssna. När jag däremot kommer till Röd från året innan är det hur lätt som helst att stänga av, eller hellre börja om med senaste skivan Tigerdrottningen.

Jag har tidigare undrat här på bloggen hur det skulle bli om Kent försökte göra en sommarhit, men antagligen är det väl precis så här det hade låtit. På grund av deras image är det lätt att tolka omslaget som ironiskt, men Skisser för sommaren har t o m en La la la refräng. Lite sköna synthar på det, och det är så somrigt det kan bli i Kents värld.

Framför allt är detta skivan där jag hittade tillbaka till Kent igen, lite motvilligt och tveksamt, verkar det. Och nu ser jag också att de inte sjunger Vargar möter min blick, den texten blev plötsligt mer begriplig, men jag tycker fortfarande att det varit bättre med en lönehelg som exploderar utanför ens fönster i Gamla Ullevi.


Kent - En plats i solen på Spotify

1. Glasäpplen - 4:48
2. Ismael - 4:25
3. Skisser för sommaren - 4:14
4. Ärlighet Respekt Kärlek - 4:28
5. Varje gång du möter min blick - 4:27
6. Ensam lång väg hem - 4:11
7. Team building - 3:58
8. Gamla Ullevi - 3:38
9. Minimalen - 4:21
10. Passagerare - 4:18 (duett med Rebecka Törnqvist)

Fler Höjdare

100 Höjdare - Guns n' Roses - Use Your Illusion I + II, 1991

Det känns som om jag har oproportionerligt många dubbelalbum på den här listan över mina mest spelade skivor. Speciellt om man tänker på att det innan cd:ns intåg ansågs vara en dårskap att släppa en dubbel lp. Dömt att misslyckas, vilket det också oftast gjorde.

Men även om jag brukar predikar "less is more" finns det något beundransvärt i musiker som ger sig på detta och lyckas få ihop det. Och ingen har lyckats bättre än Guns n' Roses med Use Your Illusion, som inte är en dubbel lp, utan två. Det är så unikt att det inte ens finns ett namn för det. Trippel lp finns, men vad kallar man detta?

Jag som så sällan förstått hårdrock, ramlade in på detta eftersom jag då var helt besatt av Terminator. Videon till You Could Be Mine var också en trailer inför filmen, och när jag sett den tillräckligt många gånger var jag fast.

Filmtemat återkommer i Civil War som inleds med ett härligt citat från en annan favoritrulle; Cool Hand Luke och i coverversionerna av filmlåtarna Live and Let Die och Knockin' on Heaven's Door.

Man lyssnar på en skiva om och om igen för att försöka förstå den. Att jag ännu inte tröttnat på Use Your Illusion, tror jag beror på att jag ännu inte begripit den, att det alltid finns något nytt att upptäcka. Och längden, det är lite av ett åtagande att börja lyssna, inte minst för att det är svårt att sluta, det är bra hela tiden, men om man nu gjort ett försök att skala ner det till en dubbelplatta kunde det låtit så HÄR enligt ett förslag jag hittade när jag googlade.

Här finns episka melodier, fantastiska riff och faktiskt bra texter, inte så vanligt bland hårdrocksbanden.

Spotifylänkar: Use Your Illusion I och Use Your Illusion II

I

1. Right Next Door to Hell [3.02]
2. Dust 'n' Bones [4.58]
3. Live and Let Die [3.04]
4. Don't Cry (original) [4.45]
5. Perfect Crime [2.24]
6. You Ain't the First [2.36]
7. Bad Obsession [5.28]
8. Back Off Bitch [5.03]
9. Double Talkin' Jive [3.24]
10. November Rain [8.58]
11. The Garden [5.22]
12. Garden of Eden [2.42]
13. Don't Damn Me [5.19]
14. Bad Apples [4.28]
15. Dead Horse [4.18]
16. Coma [10.16]

II

1. Civil War [7.42]
2. 14 Years [4.21]
3. Yesterdays [3.16]
4. Knockin' on Heaven's Door [5.36]
5. Get in the Ring [5.41]
6. Shotgun Blues [3.23]
7. Breakdown [7.04]
8. Pretty Tied Up [4.48]
9. Locomotive [8.42]
10. So Fine [4.06]
11. Estranged [9.24]
12. You Could Be Mine [5.44]
13. Don't Cry (alternate lyrics) [4.44]
14. My World [1.26]

Fler höjdare.