Tough Viking i Slottsskogen

Det här tuffe vikingloppet kommer att kännas i kroppen i några dagar. Och hur skall det inte vara för de som sprang det då!

Banan var 8 km och det var lika mycket som vi gick längs spåret enligt stegräknaren och upp och ner för berget. Skorna blev blöta och ben och fötter värker. Men jag slapp doppa mig i gyttja, bada i iskallt vatten och få elstötar, så jag klagar inte.

Väldigt kul att fota, nästa gång lägger jag fler timmar på detta istället för att stressa runt på knappt två timmar.

This Tough Viking run will be felt in my body for a few days to come. And just think about the people who actually raced it!

The track was 8 km and we walked just as much according to the pedometer along side the course, up and down the hill. My shoes got wet and my legs and feet ache. Well, at least I didn't have to walk through mud, bathe in ice water and get electric shocks, so I'm not complaining (much).

Great fun to shoot though, next year I'm putting more time down for this.

Gatufoto vid Röda sten

Två bilder från tidigare i veckan. Vissa purister skulle kanske inte kalla detta gatufoto eftersom jag bryter mot två regler. En del anser att gatufoto måste vara i svartvitt. Jag anser att det är att göra det lätt för sig, det är svårare att få till det färgmässigt.

Dessutom har jag fotat med tele, och det är ju så klart lättare än att stå och fota rakt i ansiktet på någon, men det är också telet som är idén bakom den här bilden, att trycka ihop avstånden mellan människorna och kranarna.

Two pictures from earlier this week. Some purists would perhaps not call this street photography since I'm breaking two rules. Some say it has to be in black and white, I say that is making it easy for yourself. It's more difficult to get nice colors that connect.

Also I used a tele lens, and that is of course easier then being right up in someones face, but the tele is the idea behind this image, to pull the cranes closer to the people.

Soluppgång över Göteborg

För ett tag sen var jag på stadsupptäcksfärd med särbon och besökte Sjöbergen. Även om man levt snart femtio år i Göteborg finns det fortfarande fina ställen man aldrig hittat till. Väl där såg jag den här vyn över Älvsborgsbron och tänkte att jag skulle vilja fota soluppgången där.

Men det brann lite i knutarna. Jag har bara bil fram till sommaren. Man kan cykla i och för sig, men man är ju lat också, och solen går ju upp tidigare och tidigare ju längre man väntar. Idag vaknade jag halv fem och molnen var lovande, så jag stack iväg.

Vissa morgnar är soluppgången som en tvåstegsraket. Först blir molnen djupröda om det är ett tjockare molntäcke och ljusare om det är tunnare. Sen kommer solen och himlen blir orange.

Jag var framme strax efter fem och hann precis rigga när himlen blev röd, sen klingade det av lite innan det startade igen. Då var det frestande att hitta ett annat motiv, men jag stod ståndaktigt kvar. Det var ju den här bilden jag ville ha, och jag kommer nog aldrig att göra om just detta igen. På vägen hem stannade jag till på ett par ställen till och fotade Sjömanshustrun och Damen.

A while ago me and my partner was on a city safari in our own hometown Gothenburg and discovered Sjöbergen. I have lived here almost fifty years and there are still magical places I've never been to. Going there I saw this view of Älvsborgsbron and decided that I wanted to shoot it while the sun was rising.

But I had to hurry. I'll only have access to a car until summer. I could ride a bike of course, but I am lazy, and the sun will rise earlier and earlier the longer I wait. Today I woke up early and the clouds looked promising, so off I went.

Some mornings the sunset is like a two step rocket. First the clouds turn deep red if they are thick and lighter red if they are thin, then sun rises and they turn bright orange..

I arrived around five o'clock, and I was just about ready when the sky turned red, then it declined a bit until it started again. It was tempting to go and look for another view, but I stuck it out, thinking I probably never do this again. On my way home I stopped taking shots at the Sea mans wife and the floating dock Damen.

Solnedgång på Bunkeberget

Efter att ha varit ute och farit två kvällar i sträck ville jag inte åka lika långt igår så jag valde att fota från Bunkeberget i Gamlestan.

När man fotar landskap är det lätt gjort att man bara tänker vidvinkel i alla lägen, så jag ville visa här hur det blir om man tänker lite utanför boxen och hakar på ett tele istället.

Nedersta bilden är motsvarande 14 mm och översta är 90 mm. På nedersta bilden är det (för) mycket blå himmel, medan telet krymper ihop avstånden så att molnen täcker mer bildyta. Just igår blev detta en intressantare bild, tycker jag. Men det beror ju på hur mycket vackra moln man har att jobba med.

After being out two evenings in a row, I didn't want to go that far away yesterday, so I went to Bunkeberget in Gamlestan, here in Gothenburg.

When you're shooting landscapes it's easy to just use your wide angle lens out of old habit. I wanted to show you here what happens when you think out of the box and use a tele lens instead.

The last picture here is shot with the equivalent of 14 mm and the top one 90 mm. On the last picture there is too much blue sky for my liking, while the tele brings the background in closer and fills the frame with clouds. Yesterday this was the better choice, but it depends of course with how the sky looks.

Solnedgång vid Klippan

Molnen var lovande igår, så jag åkte ut på fotosafari till bergen i Klippan. Det var egentligen en annan bild jag hade tänkt ta, men man kan ju inte bestämma var på himlen man vill ha molnen, så då får man tänka om.

Medan jag fotade hade jag pumpande dansmusik i bakgrunden, mycket trevligt. Det var ett gäng som körde ett minirave där medan solen gick ner.

The clouds looked promising yesterday, so I took a photo safari in the hills at Klippan, here in Gothenburg. It was another picture I had mind than the ones I took, since the clouds didn't really blew my way.

While I was shooting I had som nice dance beats in the background. Some guys had a mini rave there while the sun was setting.

Säveån

Man kunde ha varit ute i natt och jagat norrsken, i varje fall enligt GP, men jag behöver min skönhetssömn. Däremot har jag inga problem med att stå med vatten till anklarna och vänta på att solen skall nå de dansande älvorna på Säveån. Det är magiskt.

Last night you could be out chasing the aurora borealis, at least according to the local newspaper. I, however, need my beauty sleep. I don't mind rising early though, so I spent this morning with my feet in the river waiting for the sun to reach the fog on Säveån. Absolutely magical.

Zombie-vetenskapsfestivalen

Visst, jag tog farväl av den här bloggen i förra inlägget, men den nya hemsidan är ju inte klar på ett tag och jag kan ju inte sluta fota bara för det. Igår tog jag med mig kameran till Bältesspännareparken där Vetenskapsfestivalen hade dragit igång med fokus på Zombies. Föredrag, sminkning och teater. Senare skulle det bli filmvisning och paneldebatt också.

Sure, I took farewell of this blog lats time I wrote, but the new homepage is not ready yet, and I can't just stop taking pictures, can I? Yesterday I brought the camera with me to Bältesspännareparken where the science fair had started with a zombie evening. Lectures, make up and theatre. Later on there would movie and a discussion.

Att vara fotograf

Det är få förunnat att vara fotograf. I varje fall om man läser valfritt fotoforum där frågan diskuteras med jämna mellanrum. Och jag kan förstå tanken. Efter tio år som säljare är det först nu jag kallar mig själv just säljare, och det står inte fotograf på mitt visitkort, det står att jag sysslar med foto och film. Titlar har aldrig intresserat mig. Status och like-kulturen vi lever i är heller inte intressant i sig. (Däremot kan likes vara en intressant värdemätare på vilka bilder folk tycker om.)

Samtidigt blir det lätt absurt om man tänker sig frågeställningen; fin bild, vem är fotografen? Och svaret då skulle bli, ingen, för att hen inte hade tillräckligt dyr kamera eller f-skattsedel eller vilka kriterier man nu satt upp för att få kalla sig fotograf.

Att vara fotograf kan ju faktiskt innebära lite vad som helst, även för en professionell fotograf. Det finns fotojournalister, polisfotografer, bröllopsfotografer, naturfotografer, etc.

Att vara fotograf innebär ju inte att man behärskar alla de här områdena. Det vanligaste är att man lär sig behärska en eller ett par områden. Skall man bli riktigt bra, skall man förmodligen bara syssla med ett litet smalt område.

Det allra bästa är att fota det man själv tycker om och älskar. Jag älskar musik, människor, djur, solnedgångar och fyrverkerier. Jag kanske inte vill kalla mig fotograf än, men nog kan jag känna en viss trygghet om jag åker iväg för att fota det jag älskar. Jag vet att jag kommer att få till åtminstone några lyckade bilder. Och ju längre tid jag får på mig, desto säkrare kan jag vara på att jag kommer att få bra bilder med mig hem.

Om man går tillbaka till början på den här bloggen kan man följa hela min utveckling till att bli den fotograf jag är. I början var jag en kille som köpt en systemkamera för att filma med den. En kille som fotade på auto och som sakta började lära sig hur kameran fungerade. Jag lärde mig lite hela tiden, ibland lärde jag mig så mycket på kort tid att jag blev helt yr.

För ett år sen drygt tog jag ett stort steg och blev med F-skattsedel. Det är inget jag kunnat leva på naturligtvis, men jag har kunnat investera i fina objektiv och mer utrustning, som i sin tur lett till att det blivit ännu roligare att fota.

Nu tar jag ett stort steg till och skaffar mig en riktig hemsida. Kanske är det kriteriet för att få kalla sig fotograf. Det är egentligen ointressant, det viktiga är bilderna jag tagit. Och nu blir det lite lättare för dig att köpa dom och hänga dom på din vägg där dom hör hemma.

I samband med det avslutar jag den här bloggen och fortsätter på min egen sida. Den här bloggen får ligga kvar som ett arkiv och som ett dokument över min utveckling från novis till någon som folk är beredda att betala för att anlita.

Few are allowed to call themselves photographers, at least if you are to believe any random photography forum on the internet. And I can understand where people are coming from. After working for ten years in sales, I only recently started to call myself a salesman, and my business card does not say photographer, it says that I do photo and film. Titles have never interested me, nor status and likes. (Although likes can be a good instrument to learn the value of your work.)

At the same time it can be slightly absurd, if you ponder the question; nice picture, who's the photographer? Well, no one, because he/ she didn't have a nice enough camera to call themselves a photographer, or whatever the criteria may be according to the internet mob.

To be a photographer can be so many things even for a proffesional photographer. There's photo journalists, police photographers, wedding photographers, nature photographers, and so on.

No photographer can grasp all these areas, you'll probably learn and enjoy a few of them. To be really good you'll need to specialise in a very narrow field.

The best thing to do is to shoot the things you really love. I love music, people, animals, sunsets and fireworks. I may not be ready to call myself a photographer yet, but when I'm about to shoot the things I love, I'm not that worried. I know I'm most likely to get a couple of good shots. Give me more time and I'll do even better.

If you go back to the beginning of this blog, you can see how I have developed as a photographer. You'll find a guy who bought a camera to film with, who took some pictures using the auto setting, and then slowly started to learn how to use the camera to get the shots he wanted. I kept learning all the time, sometimes baby steps and sometimes steps so big that I got dizzy.

A year ago I took a big step and got my company registered. I can't live off this obviously, but it allowed me to buy new and better gear, which in turn allowed me to take better photos.

Now I'm taking another big step and will be getting a new and improved home page. One step closer to be a real photographer maybe. Well, that is of no importance, what is important are the images. And now it will be even easier for you to purchase them and hang them on your wall where they belong.

I'm also terminating this blog to continue on my own page. This blog will still be here though as an archive of the work I've done, and as a record of my development from a mere novice to someone people actually are willing to pay for services rendered.

Delsjön

Dagbilden är från i påskas och kvällsbilden är från igår kväll.

The daytime picture is from easter and the night one is from yesterday.

Påskbrasa vid Bertils Stuga

Bertils stuga vet väl varenda göteborgare var den ligger. Jag med, jag har varit där och fikat några gånger under årens lopp. Fast nu idag när det var lite viktigare att vi faktiskt var på rätt sida Delsjön visade det sig att det heter Café Lyckan och att Bertils stuga låg på andra sidan sjön.

Nåja, vi var ute i god tid och hann köra runt till rätt sida. Påskbrasan var inte helt torr efter regnskurarna och vätan underifrån, så den fick ett dieseltillskott som inte gjorde mer än fotograferna glada. Till slut fick brandkåren rycka in och visa hur man tänder en eld. Det började sakta ta sig, men solen hade gått i moln och vinden var kall, så jag gjorde som de flesta andra och drog mig tillbaka.

In the south of Sweden at easter we gather old christmas trees and whatever we can get our hands on that will burn, and light a big bonfire. This particular bonfire was a bit wet and despite dousings of diesel, the fire just didn't start. 

In the end the firemen had to step in and take over. Dry wood was gathered and splintered. It may have finally been ok, I don't know, the wind was cold and the sun was gone. So like most of us I headed back.

Maritiman

Det blev en fin solnedgång igår lite överraskande. Eftermiddagens kompakta molntäcke löstes upp och det blev istället för få moln. Jag satte mig i bilen utan att egentligen veta vart jag skulle åka och hamnade vid Maritiman på Packhusplatsen.

Solen gick ner bakom en kran så jag hittade min bild ganska omgående. Lite längre bort satt ett gäng tiggare och söp och skrålade, så jag valde att inte utforska motivmöjligheterna åt det hållet. Men det kom ett större moln som gled in i position så jag kunde använda vidvinkeln också.

I redigeringen är det mer kontrast och ljus jag jobbat med än att bara dra på färgerna. Att bara dra på färgmättnad gör att mycket detaljer försvinner, medan kontrastreglagen gör precis tvärtom.

It turned out to be a rather nice sunset yesterday after all. Almost too few clouds. I took a drive without really knowing where I'd end up and found myself by Maritman (Gothenburg's warship museum) at Packhuspiatsen.

The sun was setting behind one of the cranes, so I found my picture straight away. Further down some romaninan beggars were boozing and making a racket, so I chose not to explore the photo opportunities there. Later on one big cloud came sailing my way so I could use the wide angle zoom also.

In the editing process I used the contrast tools more than just saturation. Just pushing the colors makes you lose details, while contrast is just the opposite.

How low can you go?

Hur lågt kan man gå? Den här gången handlar det inte om hur lågt basen kan nå i en house-låt eller hur billigt ett telefonabbonemang kan bli, utan hur nära marken man kan hålla kameran.

Den första bilden är från Partille Centrum. Kameran är i marknivå och jag hade ju gärna sett att folk snubblade över mig om det inneburit att jag fångat dom mer centrerat i bilden. Men den enda som var i närheten var en mopedist som kom bakifrån och strök förbi mig.

Den andra bilden är från Fiskebäck, det är säkert många som fotat det här trädet, eftersom det står precis vid parkeringen. Med kameran i marknivå blir himlen bakgrund istället för ängarna, vilket skapar mer dramatik i bilden. I svartvitt känner man mer av trädets strävsamma vilja att överleva i de hårda vindarna från havet. Kan tänka mig att de kala grenarna förstärker den känslan ytterligare. Lite Bergman känsla i den.

How low can you go? This time I won't write about how low the bass can go in a house tune or how cheap your phone bills can get, but how close to the ground you can hold your camera.

The first picture is from Partille Centrum, just outside of Gothenburg. The Camera is on ground level and I had been happy if people had tripped over me if it had meant that I had caught them more in the centre. But the only one who got close was a teenager on a moped that came from behind and brushed past me.

The second picture is from Fiskebäck, I guess loads of people have photographed this tree as it's just by the parking lot. With the camera at ground level the sky becomes the backdrop instead of the fields, which creates more drama in the picture. In black and white this diligent tree's will to survive the cumbersome winds from the sea becomes more apparent. The naked branches probably enhances this as well. Very Bergman-esque.

Fiskebäck, bättre än verkligheten?

"Men du photoshoppar väl bilderna?" Jag vet inte om den frågan har ersatt, "fin bild, du måste ha en bra kamera", eller om det bara är jag som råkar ut för det eftersom folk utgår från att jag inte skulle ha råd att köpa en dyr kamera.

Jo, jag "photoshoppar" bilderna. Arbetsordningen just nu är att fota i RAW, importera till Lightroom och justera vitbalans, färger (dra ner blått och rött som ofta blir för starka och saknar detaljer), högdagrar och skuggor. Sen exportera bilden som TIFF och jobba vidare med den i Photoshop Elements, först i plug in:et Nik Colour Efex, där jag normalt nöjer mig med att justera kontrast, ljus och färg.

Det där kunde man lika gärna gjort direkt i Lightroom, men jag tycker att det är både lättare och snabbare att jobba så här och jag gillar möjligheten att jobba i lager. Har man tagit i för mycket, kan man enkelt backa effekten genom att dra ner på opaciteten. Är man nöjd med effekten på delar av bilden, men inte allt kan man enkelt sudda bort den delen man inte är nöjd med och så syns lagret under igenom.

Därefter är det brusreducering med Dfine, också ett Nik plugin, och till sist lokal skärpa med ett high pass filter.

Som sagt är detta en metod jag jobbat fram för att redigeringen skall gå så snabbt som möjligt. Bilden ovan tog tre minuter att redigera. Tiden har egentligen inget med resonemanget att göra, man kan redigera sönder en bild på tio sekunder och det finns säkert purister som anser att alla mina bilder är sönderredigerade, men ändå.

Det tog mig en halvtimme att åka ut till Fiskebäck. Jag gick runt där i två timmar och letade vinklar och motiv. Provade olika objektiv för att testa vad som fungerade bäst. Hur stor skillnaden kan bli mellan två olika objektiv illustreras bäst i det här inlägget.

Var himlen så vacker som jag visade den i förra inlägget? På mittenbilden kan man tydligt se att det där röda i himlen bara är strax ovanför horisonten. Jag använde ett objektiv som motsvarar 24mm, en iPhone t ex har en lins som motsvarar 4,28mm. Det innebär att mobilkameran får med mycket mer av den "trista" delen av  himlen där det redan blivit kväll och grått. Jag har dessutom ett kraftigt gråfilter på som gjorde att jag kunde låta slutartiden bli 25 sekunder, vilket fick vattnet att bli spegelblankt. (På bilden ovan är det 15 sekunder.)

På första bilden i förra inlägget, så använde jag motsvarande 70mm, då hade solen gått ner och bara en liten del av himlen var röd, från den platsen jag till slut valde att fota solnedgången ifrån var skådespelet redan över, men från den här positionen med en tydligare förgrund och starkare tele, kunde jag skära ut en väldigt liten del av himlen och ge en illusion av att hela himlen var röd.

Min konklusion är alltså att det är inte huvudsakligen photoshoppandet som gör en bild, den förstärker den bara. Det är valet av teknik, utrustning och framför allt kompositionen som är avgörande. Bara genom att höja och sänka kameran ändrar man totalt bildens uttryck. Bilden ovan är tagen en halvmeter ovanför marken. Tar man alltid bilder i sin egen ögonhöjd går man miste om många bra bilder.

"Surely you photoshop your pictures?" I don't know if that question has replaced; "nice picture, you must have a good camera" or if people just don't think I could afford an expensive camera.

Well, I do "photoshop" my pictures. At the moment my modus operandi is that I shoot in RAW, import the pictures into Lightroom, where I adjust the white balance, colors, (reduce blue and red that often are too strong and lack details), highlights and shadows. Then I export as TIFF and open in Photoshop Elements where I start the plug in Nik Colour Efex. Usually I just correct contrast, light and colors.

I could have done all that in Lightroom as well, but for me it's quicker and easier this way, and I like the ability to work in layers. If I find that if I overdid it, I can back up a bit by adjusting the opacity, and if just a part of the picture is overdone I can erase it and let the layer below shine through.

Then it's noise reduction with Dfine, also a Nik plug in and finally local sharpness with a high pass filter.

This is a method I have fine tuned to edit as fast as possible. The image above took three minutes to finish. Time isn't important, as you can destroy a picture with ten seconds of bad editing and I'm sure that there are purists that consider all my pictures to be badly edited, but still.

It took half an hour for me to travel out to Fiskebäck. I spent two hours there looking for angles and motifs. I tried different lenses to see what worked best. The difference two lenses can make are best illustrated here.

So was the sky really as beautiful as I showed it in the last post? Look at the picture in the middle and it's clear that the red part of the sky is just above the horizon. I used a lens that is the equivalent of 24mm, an iPhone for instance has an equivalence of 4,28mm. So a cellphone camera will capture a lot more of the "boring" part of the sky where it's already night and grey clouds. On top of that I also used a grey filter that allowed me to get an exposure time at 25 seconds, that made the water completely still. (On the picture in this post it's 15 seconds.)

On the first picture in the last post, I used the equivalent of 70mm, the sun had completely set and only a small part of the sky was red. From the position where I finally had decided to capture the sunset it was already over, but here with a more defined foreground and a bigger tele, I managed to slice out a this part of the sky and give the illusion that all the sky was red.

My conclusion is that it isn't the photoshopping that makes a good picture, it will merely enhance it. It's the choice of technique, equipment and most of all composition that makes the difference. Just changing the altitude of the camera will dramatically change the feel of the picture. The image above is taken half a meter above the ground. If you always take pictures with the camera in your own eye level, you're missing out on a lot of good pictures.

Fiskebäck

Den här solnedgången väntade jag mig inte mycket av egentligen, men jag ville passa på att sticka ut till havet medan jag fortfarande har en bil. Mycket folk ute vid promenadstråken där och alla hade sina mobiler ute och fotade solen medan den sakta sjönk ner i havet. Inte lika många hade tålamod att vänta tills solen gått under horisonten dock, för det var då det faktiskt blev något av det, lite oväntat.

Den första bilden här var också en av de sista jag tog. En blick över axeln på väg till parkeringen och jag stannade en kvart till och väntade på att folk skulle jogga eller cykla förbi. Man fick vara lite slug så att inte folk som inte ville gå i vägen för det dom trodde var motivet. Det är ju cyklisten som gör bilden här.

I didn't expect too much of this sunset really, but I wanted to go to the ocean while I still have a car. Lots of people out walking their dogs and all of them capturing the setting sun with their cell phones. Few of them had the patience to wait until the sun had finally set though. Because it turned out quite nice actually.

The first picture here was also one of the last I took. A glance over my shoulder while walking to the parking lot, and I had to stay another fifteen minutes waiting for people to jog or ride by. I had to be a bit candid though, to trick people who didn't want to the disturb the photographer, not knowing that the motive was them. The bike rider really makes the shot.