Gatufoto vid Röda sten

Två bilder från tidigare i veckan. Vissa purister skulle kanske inte kalla detta gatufoto eftersom jag bryter mot två regler. En del anser att gatufoto måste vara i svartvitt. Jag anser att det är att göra det lätt för sig, det är svårare att få till det färgmässigt.

Dessutom har jag fotat med tele, och det är ju så klart lättare än att stå och fota rakt i ansiktet på någon, men det är också telet som är idén bakom den här bilden, att trycka ihop avstånden mellan människorna och kranarna.

Two pictures from earlier this week. Some purists would perhaps not call this street photography since I'm breaking two rules. Some say it has to be in black and white, I say that is making it easy for yourself. It's more difficult to get nice colors that connect.

Also I used a tele lens, and that is of course easier then being right up in someones face, but the tele is the idea behind this image, to pull the cranes closer to the people.

Soluppgång över Göteborg

För ett tag sen var jag på stadsupptäcksfärd med särbon och besökte Sjöbergen. Även om man levt snart femtio år i Göteborg finns det fortfarande fina ställen man aldrig hittat till. Väl där såg jag den här vyn över Älvsborgsbron och tänkte att jag skulle vilja fota soluppgången där.

Men det brann lite i knutarna. Jag har bara bil fram till sommaren. Man kan cykla i och för sig, men man är ju lat också, och solen går ju upp tidigare och tidigare ju längre man väntar. Idag vaknade jag halv fem och molnen var lovande, så jag stack iväg.

Vissa morgnar är soluppgången som en tvåstegsraket. Först blir molnen djupröda om det är ett tjockare molntäcke och ljusare om det är tunnare. Sen kommer solen och himlen blir orange.

Jag var framme strax efter fem och hann precis rigga när himlen blev röd, sen klingade det av lite innan det startade igen. Då var det frestande att hitta ett annat motiv, men jag stod ståndaktigt kvar. Det var ju den här bilden jag ville ha, och jag kommer nog aldrig att göra om just detta igen. På vägen hem stannade jag till på ett par ställen till och fotade Sjömanshustrun och Damen.

A while ago me and my partner was on a city safari in our own hometown Gothenburg and discovered Sjöbergen. I have lived here almost fifty years and there are still magical places I've never been to. Going there I saw this view of Älvsborgsbron and decided that I wanted to shoot it while the sun was rising.

But I had to hurry. I'll only have access to a car until summer. I could ride a bike of course, but I am lazy, and the sun will rise earlier and earlier the longer I wait. Today I woke up early and the clouds looked promising, so off I went.

Some mornings the sunset is like a two step rocket. First the clouds turn deep red if they are thick and lighter red if they are thin, then sun rises and they turn bright orange..

I arrived around five o'clock, and I was just about ready when the sky turned red, then it declined a bit until it started again. It was tempting to go and look for another view, but I stuck it out, thinking I probably never do this again. On my way home I stopped taking shots at the Sea mans wife and the floating dock Damen.

Solnedgång vid Klippan

Molnen var lovande igår, så jag åkte ut på fotosafari till bergen i Klippan. Det var egentligen en annan bild jag hade tänkt ta, men man kan ju inte bestämma var på himlen man vill ha molnen, så då får man tänka om.

Medan jag fotade hade jag pumpande dansmusik i bakgrunden, mycket trevligt. Det var ett gäng som körde ett minirave där medan solen gick ner.

The clouds looked promising yesterday, so I took a photo safari in the hills at Klippan, here in Gothenburg. It was another picture I had mind than the ones I took, since the clouds didn't really blew my way.

While I was shooting I had som nice dance beats in the background. Some guys had a mini rave there while the sun was setting.

Klippans Kulturreservat

Älvsborgsbron var Sveriges längsta bro när den invigdes 1966 med sina 900 m. Här är några bilder till från förra veckans fina solnedgång.


Älvsborgs bridge was the longest bridge in Sweden when it was opened in 1966, being 900 m long. Here's a few more pictures from last week's lovely sunset.

Greetings from Gothenburg

Ibland måste man ha lite tur. Solnedgången igår såg riktigt lovande ut, så jag åkte ut till Klippan. Precis när jag kom fram stävade en Stenabåt ut till havs och jag tänkte där var en bild.

Solen sjönk sakta men molnen var inte där jag ville ha dom och flygplan lämnade fula vita streck mot himlen precis överallt. När solen började naggas i kanten kommer en båt långt därute, men de kör ju så långsamt sista biten, skulle den hinna fram? Jo, när den gått under bron ligger molnen rätt och de flesta flygplansspåren har suddats ut. Tur.


You gotta have a little luck sometimes. Yesterday's sunset looked real promising so I went to Klippan in Gothenburg. Just as I arrived a big Stena boat left for the open sea and I thought to myself, there's a picture.

The sun set slowly, but the clouds wasn't where I wanted them and loads of planes left ugly white stripes across the sky everywhere. When the sun touched the horizon a boat appeared, but they drive real slow the last stretch, would it make it in time? Well, when the boat reaches the bridge, the clouds have moved in position and most of the airplane tracks have been erased. Luck.