Tanten som inte ville vara stor

Allt handlar om utgångspunkter. Hade Madonna varit man hade hon hyllats för att hon ständigt är aktuell efter en lång och framgångsrik karriär, ungefär som Bob Dylan. Visst det är svårt att jämföra två så olika artister; möjligen har Madonna aldrig berört mig på djupet som Dylan har, men Bob har aldrig fått mig att dansa som en Nurejev på syra i köket medan jag tömmer diskmaskinen.

Jag har inte längre några anspråk på att hänga med i musikens framkant, vilket innebär att Madonna blir den framkanten för mig. Hon är det modernaste jag lyssnar på, och jag älskar det. På Rebel Heart finns texter som kan få en fripastor att sätta hallongrottan i halsen och hastigt kippa efter luft. Och synthbasen som avslutar Bitch I'm Madonna får mig att skrika rakt ut av lycka, det är det coolaste jag hört i år.

Den här skivan är fantastisk rakt igenom och ändå är recensenterna ljumma, hade Bob fått till en så här bra platta igen hade hyllningarna aldrig slutat. (5/5)

It's all about perspective. If Madonna had been a man she would be revered for always being current after a long and succesful career, just like Bob Dylan. Sure it's hard to compare such different artistry; it's possible that Madonna never touched me quite so deep as Dylan has, but Bob never made me dance like Nureyev on acid in the kitchen while tending to the dishwasher.

I no longer claim to keep up with the music scene, which means that Madonna is as hip as it gets, and I love it. There are lyrics on Rebel Heart that would make a priest choke on his eclair. And the synthesizer base that ends Bitch I'm Madonna makes me scream with happiness. It's the coolest sound I've heard this year.

This record is great all the way through and still the papers call it lukewarm, if Bob made an album this good again the accolades would never stop. (5/5)