Gatufoto porträtt

Som fotograf ser man inte på människor som alla andra. Man tänker inte i termen vacker eller ful, utan bara mer eller mindre intressant. Amir som jag fotade på Eldfesten har ett mycket intressant ansikte. När jag fotade honom var det i blå timmen, det vill säga precis efter solen gått ner, så i förra posten lät jag den vara svagt blåaktig, eftersom jag såg mig själv mer som en fotojournalist i det sammanhanget.

Jag ville pröva att redigera den som ett konventionellt porträtt också, så jag fixade till vitbalansen, korrigerade ljussättningen och så vidare. Åldersrynkorna är ju det i hans ansikte som framför allt berättar hans livs historia, och det är ju underbart. Det är lätt att ryckas med här och förstärka dom. Det har jag själv gjort mig skyldig till, se till exempel mina bilder på Iggy Pop.

Men om jag tittar mig själv i spegeln, så är det ju knappast rynkorna under ögonen jag gillar mest med mig själv. Därför har jag varsamt lättat upp dom här. Att ta bort dom helt hade ju varit fånigt, men jag har tänkt utifrån vad Amir skulle tycka om han ser detta. Jag tror och hoppas att han gillar det.

As a photographer you don't look at people the way other people do. You don't think in terms of ugly or beautiful, just more or less interesting. Amir, who's portrait I took at Eldfesten has a very interesting face. When I took the photo it was in the blue hour, i.e. just after sunset, so in the last post I kept the blue colors as I saw myself as a photojournalist that day.

I wanted to edit the picture as a conventional portrait also, so I set the white balance straight, corrected the light, and so on. The wrinkles in his face is hat really tells his life story, and I love it. So it's easy to get carried away and enhance them. I've done that in the past, see my pictures of Iggy Pop for instance.

But when I look at myself in the mirror, it's hardly the lines under my eyes that I appreciate the most. So I kept them back here ever so slightly. To remove them would have been silly, but I have edited with Amir's perspective in mind, what he would think about it if he saw it. I believe and hope he likes it.

Eldfesten på Heden

Det här var tredje året jag åkte in och fotade Eldfesten på Heden, det persiska nyårsfirandet. Första gången var det minus 20 grader, så gårdagens väder var i jämförelse nästan tropiskt. Elva plusgrader när jag åkte hemifrån.

Det känns lite fuskigt nästan att börja fota innan det blivit mörkt, men jag kunde inte låta bli att ta ett porträtt på Amir. Jag ser fram mot när jag med ålderns rätt kan bära en sån mustasch utan att vara hipster.

Medan mörkret föll fotade jag artisterna på scenen, bäst av alla var konferenciern Mahan som också sjöng sina egna låtar. Roligast att fota var elddansarna i Act of Emotion. Även Paris Dance var bra, men det var svårt att få till något från publikplats. Tog några bilder också på Hamid Rasti (tror jag) innan jag gick runt och fotade lite folkliv innan det var dags för fyrverkeriet, som så klart var dragplåstret för mig. Alltid nyttigt att öva på.

This was the third time I took my cameras and visited Chahar Shanbehsouri at Heden in Gothenburg, the Persian celebration of the new year. The first time it was 20 degrees below zero, so yesterday it was almost tropical by comparison. 11° C when I left home.

It's almost like cheating to start shooting before it's dark, but I had to take a portrait of Amir. I look forward to when I by the right of old age can wear a mustache like that without being labeled a hipster.

While the dark fell I shot the artists on the stage. Best of all was the host Mahan, who sang her own song between acts. Most fun to shoot were the fire dancers in Act of Emotion. Paris Dance was also good, but it was hard to find good angles from my place in the audience. Then I took a couple of pics of Hamid rats (I think), before I wandered around and captured the people attending. and then it was time for the fireworks, the main attraction for me. I always need more practice on that.

Eldfesten i Göteborg

Trots regnet är det en uppsluppen stämning på Heden när iranierna firar starten på sitt nyår. Det ryker ymnigt från alla tält där kebabspetten grillas och det doftar god mat överallt.

Det jag glömt sen förra året är hur mörkt det är när man ska försöka fota folklivet, trots ljusstarka linser, får jag nog säga att det ligger en del tur bakom en del av de här bilderna. Regnet gjorde också att jag fick vänta till slutet innan jag kunde plocka fram de bästa objektiven. Fick hålla mig till den uppsättning som är vädertätad.

Eldfesten på Heden

Persiskt nyårsfirande på Heden, eldfest. Fotade med GH3:an och 12-35 linsen med fast 2,8. Skulle behövt en längre lins också egentligen, så jag får väl sätta det på inköpslistan. I det här mörkret är 2,8 minimum.

Mest imponerande var den lilla flickan som dansade barfota och halvnaken på scenen i tio minus. Själv klarade jag bara två timmar med långkalsonger och mössa innan jag var stelfrusen och åkte hem.

Dansgrupperna heter Setin och Parya.