DJ Sash! - We Love The 90's

När Dj Sash! gick på fick vi fotografer en välbehövlig paus, det är inte lätt att plåta någon som står bakom en köpmansdisk. Men publiken hade kul.

Dygnade igår

Ja, det var en intensiv dag. Jag vaknade klockan tre lätt stressad över alllt som väntade, gick upp fyra och började redigera gårdagens bildskörd. Hann precis klart och fick upp dom på bloggen. Läste sen fel i tidtabellen och fick rusa till bussen, för nu väntade ett av de här stora ögonblicken i livet; äldste sonen flyttade hemifrån. Naturligtvis blandade känslor som man inte landat i än.

Insåg också att när han pluggat klart är jag 50, och då hoppas jag att han skaffat starka kompisar i Skövde trakten, där han ska bo, för detta var tufft. Jag hade gärna lagt mig på soffan och inte rört mig mer efter det.

Istället åkte jag till Electronic Summer på Brewhouse, där vi filmade och fotade Page med Martina Schiptjenko och Eddie Bengtsson. Sen till Sticky Fingers där vi gjorde ett reportage med Sister Sin. Det kommer bilder därifrån med.

Tillbaks till Brewhouse för mer synth med Psyche och Mesh. Bilder kommer. Och till sist tillbaks till Sticky och den energifyllda spelningen med Sister Sin. De bilderna blev riktigt bra, tror jag. Första gången jag fotade på Sticky och det finns ju inget ljus nästan, men man kommer nära. Närgränsen med 20mm linsen är 20 cm och ofta var jag för nära för att kunna fota. Det blir ett "labour of love" att redigera de här bilderna. Det får ta den tid det tar för nu händer inget förrän i slutet av veckan då vi skall träffa Thomas Silver som spelat i Hardcore Superstar och nu kör solo och sen blir det Volvofestivalen på lördag så klart.

Mycket musik den här helgen, men allt bleknar såklart när man lyssnar på de fem spår som läckt från nestor Bob Dylans nya platta Tempest. Värt att leta efter.

Nanne Grönvall i Flunsåsparken

Jag har inte varit i Flunsåsparken sen jag var tonåring. Mina kompisar hade ett band och uppträdde, men det minns jag inte mycket av. Vad jag minns är att ett fyllo steg upp på scenen och sjöng en släpig Gamle Svarten utan att någon tog illa upp eller körde bort honom. Underbart.

Lika lättsam var stämningen igår när det var familjekväll i Flunsan, fullsatt på de hårda bänkarna och konferencier och allsångsledare Hasse Andersson verkar veta vad varenda kotte i publiken heter och vad de jobbar med, och precis som för 25 år sen står det plötsligt två härliga figurer på scenen som värdinnorna varsamt fick leda ner till publikens varma applåder. Mitt i Nannes framträdande går en annan kivinna fram och frågar efter en autograf. Som gammal Hisingsgrabb känns det som man kommit hem. Det är ingen slump att det är samma sköna stämning fortfarande i Flunsan, samma eldsjälar har skött Flunsan i trettio år, att de som jobbar med detta trivs märks verkligen!

Först ut på scen är Hans Majestät Konungen i form av Jan Wolfhagen som kommer tilbaka flera gånger som Carl Bildt eller, allra roligast, i en imitation av Mr Bean, som han sätter perfekt.

Kvällens huvudattraktion är så klart Nanne Grönvall och på ca 45 minuter så blir det full fart och bara hits.Hon har hur mycket energi som helst och ger allt. Efter showen har hon bråttom för att komma ut till fansen och skriva autografer, men ger mig ändå 20 sekunder till en bild i logen, och lyckas med konststycket att slappna av och le naturligt innan hon springer vidare. Imponerande.

Detta var Nannes sista spelning på ett tag, nu ska hon ägna sig åt att göra världen till ett bättre ställe. Jag trodde det var det hon gjort hela tiden. 

 

RixFM galan på Götaplatsen

Det roligaste den här veckan har varit att få träffa mina idoler, alltså de andra konsertfotograferna. En del nya vänner har det blivit; igår skrev jag i ett mail till en av dom att jag hoppades att vi skulle ses igen i ett dike framöver. (Fotodike.) Den meningen trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Inte heller trodde jag att jag skulle skriva att Darin gör mig alldeles varm i kroppen. Men så är det.

Igår när jag satt backstage och käkade min BLT, kom Darin in och frågade efter vatten. Efter jag ätit klart satte jag på porträttlinsen, ställde in kameran och frågade om det var okej att ta några bilder. Javisst, sa han. Slappna av, uppmanade jag och tog två snabba. Fem sekunder, klart. Han såg lite förvånad ut, men jag satte ju dom direkt. När det var hans tur att uppträda upplevde jag att han kände igen mig och pekade rakt på mig, och jag satte den med. Gav han mig extra tid? Det kändes som tiden stod stilla i varje fall. Och för er som fortfarande inte fattat; jag är inte kär i Darin, jag är kär i fotot jag tog. 

Gårdagen började med mulet väder, men sen kom solen. Jag vet inte hur tidigt de första tjejerna i kön kom, men vid tolv var de redan där, två släpptes de fram till scenkanten och klockan fyra började konserten. De som glömt vattenflaskan hemma i augustivärmen svimmade på löpande band.

Artistskaran vi bjöds på gick inte av för hackor, men varför dra ut på det i två och en halv timme och fylla ut med en timme karaoke? Loreen kunde gjort mer än låt t ex, även om det var skönt att hon toppade alltihop med Euphoria och gick av, så man fick åka hem. Visst var det kul, men man var rejält trött sen, och värre måste det varit för publiken