Sons of Midnight Revisited

Tog inte många bilder på det här gänget heller, men denna tog jag på 20 meters avstånd och jag har inte beskurit den. 184 mm (motsvarar 368 mm i full frame) och 1/400 sek.

RixFM galan på Götaplatsen

Det roligaste den här veckan har varit att få träffa mina idoler, alltså de andra konsertfotograferna. En del nya vänner har det blivit; igår skrev jag i ett mail till en av dom att jag hoppades att vi skulle ses igen i ett dike framöver. (Fotodike.) Den meningen trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Inte heller trodde jag att jag skulle skriva att Darin gör mig alldeles varm i kroppen. Men så är det.

Igår när jag satt backstage och käkade min BLT, kom Darin in och frågade efter vatten. Efter jag ätit klart satte jag på porträttlinsen, ställde in kameran och frågade om det var okej att ta några bilder. Javisst, sa han. Slappna av, uppmanade jag och tog två snabba. Fem sekunder, klart. Han såg lite förvånad ut, men jag satte ju dom direkt. När det var hans tur att uppträda upplevde jag att han kände igen mig och pekade rakt på mig, och jag satte den med. Gav han mig extra tid? Det kändes som tiden stod stilla i varje fall. Och för er som fortfarande inte fattat; jag är inte kär i Darin, jag är kär i fotot jag tog. 

Gårdagen började med mulet väder, men sen kom solen. Jag vet inte hur tidigt de första tjejerna i kön kom, men vid tolv var de redan där, två släpptes de fram till scenkanten och klockan fyra började konserten. De som glömt vattenflaskan hemma i augustivärmen svimmade på löpande band.

Artistskaran vi bjöds på gick inte av för hackor, men varför dra ut på det i två och en halv timme och fylla ut med en timme karaoke? Loreen kunde gjort mer än låt t ex, även om det var skönt att hon toppade alltihop med Euphoria och gick av, så man fick åka hem. Visst var det kul, men man var rejält trött sen, och värre måste det varit för publiken