Inscannade diabilder

Inför mina föräldrars guldbröllop nu i november roade jag mig med att restaurera ett antal diabilder de scannat in och satte ihop dom till en liten fotobok. Klickar ni upp bilderna och bläddrar så ser ni vilket jobb det innebar. Förutom att jag justerat kontrast, ljus och färg, har jag fått jobba med kloningsverktyget, plåstret och även penseln.

Någon purist kanske anser att jag förvanskat originalfotot, eftersom jag skapat illusionen av ett kortare skärpedjup än fotografen ville ha. På just den här bilden tyckte jag att det funkade och det gjorde också att det gick betydligt snabbare att få bort allt damm och alla repor. Men på en annan bild kanske det hade varit bakgrunden som varit mest intressant. Tidsmarkörerna är ofta de där små detaljerna som hyllbårder, dörrhandtag eller en tavla.

När man köper sin diabildscanner tror jag få tänker på att det är en liten kamera man köper. Om man bara tänkt titta på bilderna på datorn, lägga upp de på webben eller printa ut bilder i normalstorlek, så klarar man sig med det mesta. Men skall man göra förstoringar av någon bild får man ta sig en funderare.

Den här bilden är i original 0,5 megapixel. Finns det någon som skulle tänka sig att köpa en kamera med 0,5 megapixel, eller ens en mobilkamera? Mitt tips är att köpa en scanner av bättre kvalitet på blocket och när projektet är klart, sälja den på blocket. I bästa fall har det inte kostat dig en spänn.

Mitt andra tips är att skaffa tryckluft på burk och blåsa bort dammet. Jag använder den till att blåsa bort damm från sensorerna i mina kameror och det är naturligtvis något man gör på eget bevåg, men det har funkat bra för mig hittills. Finns hos välsorterade pappershandlare.

Bilden är från början av 60-talet och naturligtvis nostalgimumma för mig. Att titta på diabilder var det närmaste vi kom filmvisning när jag var liten och kanske låg jag just på den ryamattan när vi gjorde det.

100 Höjdare - Small Faces - The Autumn Stone, 1969

Om du är tillräckligt musikintresserad för att ha letat upp de här inläggen i serien om mina mest spelade plattor, är du säkert medveten om att vissa skivor gör dig lite coolare. Visserligen har ingen blivit cool av att köpa en cd sen början på 90-talet, men har du en packe vinyler under armen, se då till att Small Faces ligger ytterst.

Och varför inte samlingsdubbeln The Autumn Stone? Släppt när gruppen precis upplösts, med alla hitsen och även låtar från den sista skivan som aldrig gavs ut. Dessutom i en ordning som ängsliga skivbolagssnubbar aldrig gått med på idag när de kändaste låtarna måste ligga först.

En kort period i mina tonår var jag mods med parkas och kollade på Quadrophenia varje vecka. Small Faces var redan då ett av favoritbanden. Hade det bara varit för de stora hitsen, som Itchycoo Park och Here Comes the Nice hade jag säkert tröttnat, men det är de melankoliska mellanspåren som får mig att komma tillbaka gång efter gång. Titelspåret, My Mind's Eye och Just Passing t ex. Eller live versionen av Rollin' Over, vilket ös!

Skivan finns inte på Spotify, men låtarna gör det, så som den servicemänniska jag är har jag paketerat en spellista till er här.

Record One

1. "Here Come the Nice"
2. "The Autumn Stone" 
3. "Collibosher" 
4. "All or Nothing" (live)
5. "Red Balloon" 
6. "Lazy Sunday"
7. "Call It Something Nice" 
8. "I Can't Make It"
9. "Afterglow (Of Your Love)" (alternate version)
10. "Sha-La-La-La-Lee"
11. "The Universal"

Record Two

1. "Rollin' Over" (live)
2. "If I Were A Carpenter" (live)
3. "Every Little Bit Hurts" (live)
4. "My Mind's Eye"
5. "Tin Soldier" (live)
6. "Just Passing"
7. "Itchycoo Park"
8. "Hey Girl"
9. "Wide Eyed Girl On The Wall" 
10. "Whatcha Gonna Do About It"
11. "Wham Bam Thank You Mam" (Alternate Mix) 

Fler Höjdare

100 Höjdare - Jan Johansson - Jazz på Svenska, 1964

Kriteriet för att en skiva skall platsa på den här listan är att varje ton är bekant. Överraskande ofta har skivor som jag trott att jag lyssnat på mycket, haft låtar som det känns som jag aldrig hört uppblandat med hitsen.

Efter det kriteriet är Jazz på svenska självklar på min lista och förmodligen också på din, även fast du kanske aldrig hört talas om den här skivan och än mindre har den i din samling.

Det bästa spåret Visa från Utanmyra var signaturmelodi till TV-serien Hem till byn och har sen använts som bakgrundsmusik till otaliga dokumentärer, filmer och nyhetsinslag. Vilket också gäller samtliga låtar på den här plattan. Någonting i tonen träffar det ursvenska svårmodet, samtidigt som det är lätt som en sommarnatt. Låt inte genren jazz skrämma bort dig, det här är musik som det är enkelt att tycka om.

Jazz på svenska på Spotify.

1. "Visa från Utanmyra" – 4:30
2. "Gånglek från Älvdalen" – 1:56
3. "Polska från Medelpad" – 2:27
4. "Visa från Rättvik" – 3:18
5. "Brudmarsch efter Larshöga Jonke" – 2:00
6. "Vallåt från Jämtland" – 1:51
7. "Emigrantvisa" – 3:25
8. "Berg-Kirstis polska" – 3:25
9. "Leksands skänklåt" – 2:56
10. "Gammal bröllopsmarsch" – 3:41
11. "Visa från Järna" – 1:18
12. "Polska efter Höök Olle" – 2:24

Fler Höjdare.

100 Höjdare - Simon & Garfunkel - Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, 1966

Det är inte jättelätt att välja vilken som är favoritplattan med Simon and Garfunkel, jag köpte en box med flera lp i när jag var tonåring och jag har lyssnat mycket på alla skivorna. Alla har dom defekter, experiment som spretar iväg åt ett annat håll. På denna är det Silent Night, som förvisso är fin och en bra idé, men ändå inget man vill höra mer än några gånger i december. Den kommer ju sist, så det är lätt att byta sida igen. Trots allt är det inga långa låtar, Art Grfunkels Voices of old people maler på i 2 minuter på Bookends, Baby Driver är tre minuter på Bridge over troubled waters, men sen finns det inga fler plumpar i protokollet. En snudd på perfekt karriär. Lyssna på hela boxen på Spotify med fem plattor och bonuslåtar istället för att välja bara en.

Simon & Garfunkel - Parsley, Sage, Rosemary and Thyme

Side one

1. "Scarborough Fair/Canticle" (Traditional, arranged by Paul Simon, Art Garfunkel) – 6:22
   
2. "Patterns" – 2:42
   
3. "Cloudy" (Paul Simon, Bruce Woodley) – 2:10
   
4. "Homeward Bound" – 2:30
   
5. "The Big Bright Green Pleasure Machine" – 2:44
   
6. "The 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy)" – 1:43
   

Side two

1. "The Dangling Conversation" – 2:37
   
2. "Flowers Never Bend with the Rainfall" – 2:10
   
3. "A Simple Desultory Philippic (or How I Was Robert McNamara'd into Submission)" – 2:12
   
4. "For Emily, Whenever I May Find Her" – 2:04
   
5. "A Poem on the Underground Wall" – 1:52
   
6. "7 O'Clock News/Silent Night" (Josef Mohr, Franz Gruber) – 2:01

Fler höjdare.

100 Höjdare - Bob Dylan - Blonde on Blonde, 1966

När jag köpte Blonde on Blonde på Cd i början på 90-talet var det som en flod bröt igenom sina vallar. Plötsligt förstod jag allt, jag hade hittat källan till allt det jag gillade, där alla mina hjältar gått med skopan och druckit sig otörstiga. Här finns blues, pop och rock, här finns snärtiga hits som I want you och långa låtar att dechiffrera som elva minuter långa Sad Eyed Lady of the Lowlands. Här finns textrader som blivit ikoniska; The ghost of 'lectricity howls in the bones of her face, vad det nu betyder, men som jag skivit tidigare, det spelar ingen roll, det enda som spelar roll är att man får ståpäls när man hör det. När man lyssnar på Blonde on Blonde blir man en lite bättre människa, kan man begära mer av ett konstverk?

Blonde On Blonde på Spotify

	Rainy Day Women #12 & 35	4:35
	Pledging My Time	3:55
	Visions Of Johanna	7:30
	One Of Us Must Know	4:57
	I Want You	3:10
	Memphis Blues Again	7:07
	Leopard-Skin Pill-Box Hat	3:50
	Just Like A Woman	4:52
	Most Likely You Go Your Way And I'll Go Mine	3:30
	Temporary Like Achilles	5:07
	Absolutely Sweet Marie	4:57
	4th Time Around	4:37
	Obviously 5 Believers	3:37
	Sad Eyed Lady Of The Lowlands	11:20

Fler Höjdare

100 Höjdare - The Beatles - Revolver, 1966

Mitt intresse för 60-talsmusiken hade nog bubblat ett tag, men den 8:e december 1980 exploderade det. Plötsligt var Beatles överallt och jag tog mig an musiken väldigt kronologiskt. Fjorton år gammal kan man nog säga att jag blev vuxen med den här musiken. (Om det nu är så att man är vuxen, ibland kan man ju undra...)

Revolver köpte jag under en sommarsemester i Italien, vilket innebar att jag satt och tittade på omslaget i flera veckor innan jag faktiskt fick lyssna på skivan. Jag undrar hur mycket ett omslag kan färga musiken; trots att skivan är sprängfylld med experimentlusta, så är den väldigt svartvit för mig. Det är märkligt, det finns låtar här som borde vara rena färgkaskader, Good Day Sunshine, Yellow Submarine, Got To Get You Into My Life... Men skuggan från Lennon i högform på de båda avslutande spåren She Said She Said och Tomorrow Never Knows kan ingen låt ta sig ur.

Förmodligen blev balansen mellan all genialitet från samtliga inblandade som allra bäst på uppföljaren Sgt Pepper, men för en deppig tonåring var det Revolver som snurrade mest på skivtallriken. 

Hela plattan på Youtube

Sida A

1. "Taxman" (George Harrison) – 2:39
2. "Eleanor Rigby" – 2:07
3. "I'm Only Sleeping" – 3:01
4. "Love You To" (George Harrison) – 3:01
5. "Here, There and Everywhere" – 2:25
6. "Yellow Submarine" – 2:40
7. "She Said She Said" – 2:37

Sida B

1. "Good Day Sunshine" – 2:09
2. "And Your Bird Can Sing" – 2:01
3. "For No One" – 2:01
4. "Doctor Robert" – 2:15
5. "I Want to Tell You" (George Harrison) – 2:29
6. "Got to Get You into My Life" – 2:30
7. "Tomorrow Never Knows" – 2:57

Fler Höjdare

100 Höjdare - Lill Lindfors - Du Är Den Ende, 1967

När jag jobbade i restaurangbranschen kom jag i kontakt med en lång rad artister under årens lopp. Ibland var det extra kul när det var någon man gillade. Redan från start serverade jag artister som Glenn Frey och Kim Wilde, så oftast var det inte mycket mer med det. Men när Lill kom till Trädgår'n ville jag gärna berätta för henne hur mycket det här albumet betytt för mig, men jag klarade inte det. Man vill inte störa, men jag ångrar det nu, även om det kanske varit svårt att förklara.

Jag upptäckte den här skivan efter en period i min ungdom när jag lyssnat på den svenska synthmusikvågen. Bra grejer som jag fortfarande gillar, men när man bara lyssnar på det blir man till slut helt deprimerad. Det finns gott om låtar i moll här, men det är inte på samma blodiga allvar. Om Lill sjunger om en man som står och väntar på sin käraste som aldrig kommer, puttrar en sambarytm i bakgrunden. Lill förstår precis hur man mår när man står där i kölden, men hon får en också att förstå att det kommer att komma fler kärlekar. Allt kommer att ordna sig. Balsam för hjärtat.

Det finns inga dåliga låtar här, men den som drog mig in i skivan var Jag tycker inte om dig i sitt återhållsamma arrangemang, inga onödiga toner och Lills försiktiga sång. Fantastiskt.

CDn har fått en massa bonuslåtar, men så här såg det ut på LPn.

Sida A

1. Du är den ende (3.41)
2. Fri som en vind (2.46)
3. Din skugga stannar kvar (1.53)
4. En sån karl (2.44)
5. Än en gång (2.51)
6. Ingen kom (2.15)
7. Flickan i Havanna (3.28)

Sida B

1. Hör min samba (3.04)
2. Så skimrande var aldrig havet (2.33)
3. Jag tycker inte om dig (4.00)
4. Du för mej (2.19)
5. Alltid nåt som får mig att minnas (2.51)
6. Låt mej va'-de' e' bra (3.28)
7. Amanda Lundbom (2.46)

Sweden: Heaven and hell (1968)

Otroligt nog är detta den tredje italienska filmen jag sett som försöker beskriva Sverige för den italienska publiken. Läs om de andra två här och här.

Till skillnad från de andra två är det omöjligt att samannfatta Svezia, inferno e paradiso i ett kort youtubeklipp. Detta är guld från start och nästan hela vägen. Det finns en engelskdubbad version, men den ni skall se är den itailenska med genialsk svensk text. Engelsmannen har en helt okej ton, men den kan inte mäta sig med det uppgivna, nedlåtande anslaget hos sin italienska kollega.

Här är det uppenbart att alla svenska ungdomar är fördärvade och den äldre generationen bara väntar på att få dö, om de inte själva tar livet av sig förstås. Sällan har väl en kuturkrock skildrats tydligare än så här.

Filmen gick aldrig upp på bio i Sverige, men visades på tv i en klippt version, där man skonat de som påstods tycka och göra saker som de aldrig vetat om, 1971. Naturligtvis blev det folkstorm dagen därpå.

Lyssna bara på hur man beskriver en överklassfamilj där dottern Ulla har sin pojkvän på besök. "Fadern är en gammal mumie och modern har redan gett upp allt hopp. Ulla är en söt och rättfram 17-åring som är frigjord på alla sätt. Hon tjänar egna pengar som kassörska på ett varuhus. Just nu är det här Ullas pojkvän men han kanske byts ut. Modern gör allt för att hennes lilla prinsessa skall vara nöjd. Inte heller fadern lägger sig i, han tänker redan på livet efter detta. Om Ulla tappar humöret kanske hon och pojkvännen gifter sig. Det skulle tvinga gamlingarna att flytta till ett hem för ensamma åldringar, den så kallade "elefantkyrkogården"."

Naturligtvis är klipporna i skärgården fyllda av unga, nakna flickor. Det är oklart varför alla ändå har tydliga linjer efter bikinin de aldrig använder. Men man gör klart att italienska män behöver inte göra sig besvär, sk latino-lovers är hopplöst ute, svenska flickor går bara i säng med färgade herrar numera.
 
Filmen är också känd för att ha med orginalversionen av mupp-låten Mah-na Mah-na.

Ola & The Janglers - Let's Dance (1968)

Jag har gjort två försök innan på den här låten, men jag har inte varit nöjd. Nu valde jag en helt ny approach istället och Började med filmen Dr. Goldfoot and the Bikini Machine (1965) som bas, otroligt nog passade den perfekt till musiken precis som den var! Det hade varit lite väl enkelt (och trist) så jag lade till de franska filmerna Pasha (1968), Les Aventuriers (1967) och Pierrot le fou (1965) och som grädde på moset Psycho a go-go (1965).

It's Trad, Dad! 1962

Man brukar säga att The Beatles fastnade för regissören Richard Lester efter att ha sett obskyra kortfilmen The Running Jumping & Standing Still Film med Peter Sellers. Filmen ligger som bonus på vissa utgåvor av Help! som ett påskägg, men kan säkert hittas på youtube eller liknande också. Nån sorts Monty Python humor är det väl, men särskilt kul är det inte. Att beatlarna skulle ha sett den filmen känns som att gå över ån efter vatten, för två år senare gjorde Lester långfilmen It's Trad, Dad! (i Amerika; Ring-a-ding Rythm) för att kapitalisera på tradjazz vågen som då hade fångat landets ungdomar, (jag är helt seriös, detta var precis innan Beatles slog igenom).

Filmen känns som en Beatlespopfilm, fast i ett parallellt universum, samma knepiga humor och för mig som sett Help! 40 gånger, är det kul att känna igen trädgårsmästaren i samma roll. Musikvideorna är avancerade för sin tid med olika spännande bildvinklar. I slutändan handlar det som alltid med musikfilmer om man gillar musiken, trots artister som Helen Shapiro, Craig Douglas, Chubby Checker, Del Shannon, Gary US Bonds, Gene Vincent, The Paris Sisters, Gene McDaniels, John Leyton och The Brook Brothers känns det som det är alldeles för mycket tradjazz för min smak i form av Kenny Ball and his Jazzmen, The Temperance Seven, Chris Barber's Jazzband, The Dukes of Dixieland, Acker Bilk och faktiskt några till. Ni kan förstå att det inte ryms mycket handling på 77 minuter i den här filmen, men även om det är exakt samma handling som i alla andra musikfilmer; vi ungar gillar den här nya, farliga musiken och de vuxna förstår inte - vi fixar en popgala, de vuxna vill stoppa den och i slutet så gillar alla musiken, så gör ändå Lester mycket av det lilla som finns med sin visuella humor.

Filmen är mycket sevärd om man gillar tradjazz och den är ganska sevärd om man gillar The Beatles och är nyfiken på pusselbitarna som skapade dom. Jag tappade lite intresse mot slutet och betyget hamnade på 6/10.

Herb Alpert & Tijuana Brass - Without Her, 1969

Om man gillar att rota runt i vinylbackarna på loppis, och det gör man även om man allt mer sällan faktiskt köper något, har man stött på plattorna med Herb Alpert. Kanske har man pausat för att njuta av de töntiga men ändå stiliga omslagen. Faktiskt är musiken inte heller så dum, om man gillar lounge och easy listening vill säga. Det finns ju en anledning till att de här skivorna är bland de mest sålda någonsin.

Igår kväll tänkte jag köra en temakväll och se Jess Francos Venus in furs från 1969 och sen Luis Buñuels Belle de jour från 1967. Den senare är en helt okej film, när jag såg den som sjuttonåring tyckte jag den var fantastisk, men nu var det mest Catherine Deneuve som bär filmen. Hon är sagolikt vacker.

Venus in Furs har ju sina fans, men jag tyckte den var för långsam och ledsnade snabbt. Cinematografin däremot, wow, underbar sextiotalskänsla och James Darren som går runt med en trumpet är ganska lik Herb Alpert. Dessa kanske man kunde para ihop, tänkte jag. Min kopia var i NTSC så jag var tvungen att lära mig Adobe Premiere Pro för att kunna klippa ihop en musikvideo. Det var inte alls som Pinnacle som jag brukar använda, men uppenbarligen är man inte en komplett idiot, för till slut hade jag fått ihop det. Tidigare har folk blivit lurade av mina videos och trott att de varit officiella. Den här gången tror jag väldigt många kommer att tro att det är herr Alpert som spelar i videon. Helt perfekt blev det inte, men jag skyller lite på konverteringen som youtube gör.

The Autocollection i Las Vegas

Pris 85.000$ Info här

"The MGA Mk II was the last of the MGA series; assembly started in April 1961 and ceased in June 1962 with a total production of 8,719 units in both roadster and fixed head coupe configuration. Visually, the Mk II was distinguishable from previous MGA models by various body detail changes. The vertical bars in the front grille assembly were recessed at the bottom, adding much depth to the grille, and a new taillight cluster, borrowed from the Mini, was fitted to comply with new lighting regulations. The most noteworthy change was the installation of BMC's 1,622-cc inline 4-cylinder engine. This cast iron-block engine offered an increase in horsepower of 13% over previous MGA models, as well as a 12% gain in torque. All this was achieved by a displacement increase of only 34 cc. The MGA's restoration was completed only a short time ago, and accordingly, it has logged only break-in miles. This 1962 MGA MK II represents one of the most desired and sought after MGA models, as it was one of the last cars made in 1962. This car is ready for street use and/or show!"

Info här

"This car was the idea of Alan Selborne who wanted to market a Delahaye which was a cross between a racing car and a road car. He asked Guy Jason Henry to design and build a car along these lines for him and the I35 chassis was delivered to Guy's workshop in 1949. The design for this car was conceived before the war but was not completed until 1950! The engine is similar to those installed in the factory 135MS race cars and is fitted with triple Solex siamese carburetors. The body is lightweight aluminum alloy. Selborne wanted to build another two seater prototype but no others are known to be constructed. After completion the car was exhibited on the Delahaye stand at the Earls Court Motor Show before going to its first owner Alex Korda, a famous Hollywood producer. English actor Hubert Reese purchased the car in the late 1950's. Carlton Coolidge purchased the car in 1972 and Delahaye expert Richard Adatto owned the car from 1979 until 2001. The car was
restored by Richard Adatto in 1980 before he raced it on many different vintage circuits with great success. The car was also shown at the Pebble Beach Concours in 1982 where it placed second in the Delahaye class. This car was cosmetically freshened up recently before completing the Colorado Grand flawlessly (1,000 miles). The engine, transmission, body and chassis are all original. The car has been successfully vintage raced in Monterey in 1981 and 1982 where the car took a second and a fourth place."

Pris 105000$ Info här

"Powered by the original 400 4-barrel engine with a 4-speed, center console, Rally I wheels and red line tires. The car still retains its original paint and is so nice. It looks restored. The chrome and stainless are also perfect. The interior is impeccable and pristine. The undercarriage has been detailed and is spotless. It has a new Gardner exhaust system, the original ball joints, and 4 original dated spiral shocks. The trunk is 100% original, un-restored and perfect. The spatter paint is flawless, along with the original mat, jack, tools and original red line spare. Everything works on this car including the windshield wiper squirters, all lights and gauges, and even the optional reverb radio. This car has all the PHS documentation and owner's manual, the original dealer invoice, copy of the cancelled check, 1976 dated title when owner transferred the title from his father's name for insurance purposes, and a signed affidavit from the original owner telling the story of the car from brand new. This car was just Concours Gold Certified at the 2008 GTO nationals losing only 15 points. Judging sheets, certificate and award go with the car. An original car of this caliber is so hard to find and they are very rarely available for sale. Please take the time to look at this car and truly appreciate how nice it really is. The engine was re-painted once; the original dated spark plug wires and fan belt go with the car. This car drives better than a new car."

Pris 185.000$ Info här

"Built by noted customizer Rick Dore and featured on the cover of Rod and Custom magazine.
This 1950 Cadillac is a recent creation of Rick Dore and certainly one of his finest. Free of many of the clichés of modern customs, this car is pure and elegant. No billet aluminum or Corvette drive trains, this car keeps true to its tradition and the result is stunning. The 1950 Cadillac has been lengthened and converted into a roadster. The three position top is reminiscent of custom Derham coachwork. The tail lights and tonneau cover are all hand fabricated. The look is more concept car than custom. Thankfully the car has been left with its stock drive train and rolls on Cadillac spoked wire wheels. Everything done to the car is respectful of the original Cadillac that he began with, an automotive icon itself. The automotive community has rewarded Dore's latest creation with the highest respect, including the coveted cover car position on Rod and Custom magazine with a six page spread inside. The Caddy has been featured on four magazine covers since its completion both here and abroad and it has dominated the competition and show circuit. In addition to being a striking and sophisticated custom it remains a usable car. Fitted with air bag suspension, the ride can be adjusted for comfortable road use. The superb Cadillac drivetrain is unmodified and should prove powerful and reliable. There are no heavy mechanical modifications that would make this car temperamental and difficult. This is truly one of the most striking customs we have seen and one that appeals to a different sensibility. A study of the design and its influences and inspiration are apparent. This is a car that could be at home in any collection of fine American or European classics."

Pris 75.000$ Info här

"This beautifully restored Ermine White Corvette Convertible was the last of the straight axle cars and the last to have a rear trunk until 1998. It was the first year for the 327 engine, coves painted to match the body color without cove trim, and the last year for exposed headlights until 2005. This Corvette is equipped with a 340 horsepower engine, 4-speed manual transmission and soft top only. Corvettes are still Americas Favorite sports car!"

Kvinnorna på sjätte våningen

Att göra en feel good film är en balansgång, lyckas man har man hela publiken med sig, men tar man i för mycket eller undviker alla konflikter blir det för sockrigt och smetigt och ingen orkar bry sig. Om man gillar fransk film, så är det kanske så att man inte kommer att gilla Les Femmes du 6e étage från 2010. Den här filmen är ganska lätt att begripa, man behöver inte fokusera hela tiden fast det är på franska, det går att hänga med än då. Folk som inte gillar den upplever den nog som för lättsmält och Hollywoodsk. Själv uppskattade jag att man t ex inte kunde se Eiffeltornet genom alla fönster oavsett var man är eller att man inte öser på med övertydliga tidsmarkörer. Det tog faktiskt en stund för mig att fatta att det utspelades 1962 och att alla inte bara var sagoaktigt gammalmodiga.

Ändå är det lite av en saga över berättelsen om aktiemäklaren Jean-Louis Joubert som bor med sin hustru, två barn på internat och ett dominerande franskt hembiträde i samma våning som Jean-Louis levt i hela sitt liv. När hembiträdet inte får bestämma över familjens liv, går hon på stört och ersätts av spanska Maria. En ung vacker kvinna som är street smart och full av liv. Om det nu är någon som inte kan räkna ut vad som kommer att hända i den här filmen, så är det dags för skamvrån. Har man problem med att det är lite förutsägbart, så finns det inte många filmer kvar att se, men själv tyckte jag filmen var underbar. Man blir lite lycklig emellanåt och mycket mer begär inte jag av en film. 9/10 faktiskt eftersom jag blev berörd och hade så trevligt.

Filmtipset, en Steve McQueen rulle från 1961

 

Jag gillar gamla filmer, speciellt om de är i Technicolor och är från 60-talet, men faktum är att man oftast ändå blir lite besviken. Tempot är ju sällan högt och det som var så himla nytt och bra då, är inte lika fräscht längre. (Diskbänksrealim någon...) Men ibland hittar man en pärla, som Flottans gullgossar från 1961 med Steve McQueen i huvudrollen. Själv hatade han den och han gjorde heller aldrig någon mer komedi. Ja, du läste rätt; komedi. Steve spelar med överdrivna gester och är faktiskt riktigt rolig. Precis som flera andra av skådisarna, som en mycket närsynt Paula Prentiss och en Jack Weston som är svag för flaskan t ex. Jack och Steve spelade ju ihop igen i The Thomas Crown Affair 1968, en av mina absoluta favoritrullar.

Filmen kräver ju så klart att man inte ifrågasätter handlingen, men varför skall man hålla på med sånt när det finns så mycket kul att titta på. Jag var till och med tvungen att lägga ifrån mig Angry Birds och det är ett gott tecken. Det är ingen stor film på något sätt, men jag skrattade högt flera gånger och det är riktigt kul att se Steve McQueen spela på det här sättet. Håll utkik efter denna om den kommer er väg.

Niceville / The Help

Den här filmen blev jag nyfiken på tack vare det höga betyget på IMDB, att det sen utspelas på sextiotalet i sann Mad Men anda gör ju inte saken sämre. Egentligen är det väl en film för tjejer, de män som finns i filmen drar snabbt vidare och kan inte fort nog springa ur bild. Istället får vi ett antal starka kvinnoporträtt. Ibland blir såna filmer dödligt tråkiga med långa utläggningar och ibland måste man faktiskt vara kvinna för att ens förstå vad som händer. Men The Help är spännande och intressant och till och med rolig ibland.

Filmen handlar om rasism och de steg som togs för åstadkomma en förändring. Som vit svensk upplever man detta som en viktig film (och bok), något som t ex Oprah Winfrey skulle lyft fram i sin show om den fortfarande hade gått. Men icke, de svarta i USA upplever att den här filmen är rasistisk, vilket bara befäster min tes att vi aldrig kan förstå vad rasism är egentligen utan bara lära oss som Pavlovs hundar vad som är okej eller inte. Vissa situationer i filmen ger upphov till diskussioner i soffan, Är det rasism eller bara folkvett? I en scen t ex går två svarta kvinnor med sina kundvagnar i bredd i en gång i snabbköpet. De möter en vit kvinna som prompt ställer sig och väntar tills en av de svarta kvinnorna har flyttat på sig. Är det meningen att vi skall se tanten som rasistisk i den scenen? För vad är alternativet? Skall de svarta madammerna bokstavligen köra över henne? Att en film ger upphov till diskussioner är ju ett tecken på att den engagerar, Conan i fredags gav inte upphov till mycket snack. Jag rekommenderar The Help starkt.

Flamingokvintetten - Lazy River, 1964

Sista videon på ett tag i varje fall, Kaktusblomman, Harper och Guide för gifta män fick släppa till för att det skulle bli en video.

The Mascots - Words Enough To Tell You, 1965

Det roligaste med att klippa film, eller att skapa något överhuvudtaget, är när något växer fram som man aldrig kunnat planera. Det bara blir. Som den här videon. Jag hittade dokumentären London in the raw och misstänkte att det skulle finnas en del coola klipp i den. Provade lite med dansscenerna, passade inte, lite för hysteriskt. Men scenen med tjejen som köper bh tyckte jag var söt och Pet Shop Boys har någon video med galanta damer i full krigsmundering och något i Mascots framförande påminner faktiskt om PSB. Det lite avmätta, inte riktigt där, men det svänger ju bra ändå. De scenerna fick gifta sig och voila!

The Shakers - All I Want Is My Baby, 1965

Dagens video blir med Göteborgsbandet The Shakers med Tommy Rander i spetsen. Första versionen av All I Want is my Baby, som jag föredrar över version 2 som kom något år senare. Bilderna är från En man och en kvinna från 1966. En av de där filmerna som har en handling som får plats på baksidan av en tändsticksask, men som ändå är helt underbar. 

Fabulous Four - Rotten Rats, 1966

En fantastisk fuzz-klassiker från 1966. Här ser vi Jack Nicholson i rollen som Lalla Hansson. Också detta klipp från Psych-Out.

Tages - She's Having a Baby Now, 1967

Inspirationen flödar och här har jag parat ihop Tages med filmen som startade diskbänksrealismen inom brittisk film, Georgy Girl med Lynn Redgrave. Vet inte hur glada vi skall vara för just det där med diskbänkarna, tycker inte just den genren står sig i dagsläget. Det är ju sånt vi har dokusåpor till. Men en video blev det.