Fredsgatan i december

Regn på Fredsgatan i Göteborg.

100 Höjdare - bob hund - Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!, 1998

I slutet på 90-talet var jag egentligen less på musik, som nybliven tvåbarnspappa fanns det inte längre ekonomi för att köpa fler cdskivor och jag hade börjat inse att de flesta förblev ospelade. Speciellt de som hypats i musikpressen, men visat sig vara luftslott.

Jag var beredd att gå all in på min nya hobby som var film och hemmabio istället, men då upptäckte jag mp3 och sidor där man kunde leta upp låt efter låt för att pussla ihop en skiva. Just detta att de inte ens låg i mappar gjorde att man sällan såg ett omslag. Så även om jag känner igen varenda knepigt riff på Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! så har jag aldrig sett omslaget förut.

Jag läste fortfarande allt jag kom över om musik och det var lätt att tro att bob hund var mycket större än de var och är. Inte minst live är det ett helt fantastiskt band, så de hade förtjänat ett bättre öde än att behöva sälja av allt och behöva låna ihop utrustningen när de nu skall spela.

Både text och musik på bob hunds plattor tar sig utanför boxen, här finns få klichéer och lätta lösningar, musiken tar egna vägar och texterna är underfundiga med mycket humor. Skånsk konstrock med hitkänsla.    

bob hund - Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! på Spotify

1. "bob hunds 115:e dröm"
2. "Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss"
3. "Helgen v. 48"
4. "Det är nu det börjar"
5. "Goddag & Adjö"
6. "Nu är det väl revolution på gång?"
7. "Raketmaskinen"
8. "Jag är inte arg"
9. "bob hund: 1999"
10. "Jag rear ut min själ"
11. "bob hunds 115:e sång"

Fler höjdare

Scenkonstgalan på Brewhouse

Så här års har man inte jättemycket att göra med fotandet, mer än att sortera kvitton. Det slog mig igår att nästan alla betalda fotojobb jag fått i år är genom kontakter och framförallt då på rekommendation av andra fotografer som är betydligt duktigare än jag. Och det blir jag naturligtvis väldigt stolt över. Det sociala nätverkandet ser jag inte som en av mina starka sidor, men de här killarna anser tydligen att jag kan leverera.

För novis är jag ju. Igår fick jag prova på en trestegsraket på Scenkonstgalan. Vi var flera fotografer som jobbade i skift, så när jag kom in fick jag mingelfota en stund. Körde med softbox på blixten och kort skärpedjup. Det kanske är att vara onödigt konstnärlig, men det kan ju bli min stil, vem vet.

Man lär sig hela tiden och det jag börjar inse är att folk i vimlet verkligen vill bli fotade. Jag själv skulle ju inte vilja bli det, så det känns lite märkligt. I första hand letade jag efter folk som stack ut med att ha kul. Jag vill fota folk som skrattar, helt enkelt.

Sen började akt två av galan och mitt jobb var att fota vad som hände på scenen. Det var lite försenat och jag anar varför. Det var inga blyga violer som delade ut priserna, utan folk som älskar att stå på scen och tog chansen att visa vad dom går för. Väldigt kul att se och kul att fota också.

Efteråt så var det den biten som jag tror var viktigast nämligen att fota vinnarna mot en fotovägg. Totalt drygt 100 bilder levererade.

Inscannade diabilder

Inför mina föräldrars guldbröllop nu i november roade jag mig med att restaurera ett antal diabilder de scannat in och satte ihop dom till en liten fotobok. Klickar ni upp bilderna och bläddrar så ser ni vilket jobb det innebar. Förutom att jag justerat kontrast, ljus och färg, har jag fått jobba med kloningsverktyget, plåstret och även penseln.

Någon purist kanske anser att jag förvanskat originalfotot, eftersom jag skapat illusionen av ett kortare skärpedjup än fotografen ville ha. På just den här bilden tyckte jag att det funkade och det gjorde också att det gick betydligt snabbare att få bort allt damm och alla repor. Men på en annan bild kanske det hade varit bakgrunden som varit mest intressant. Tidsmarkörerna är ofta de där små detaljerna som hyllbårder, dörrhandtag eller en tavla.

När man köper sin diabildscanner tror jag få tänker på att det är en liten kamera man köper. Om man bara tänkt titta på bilderna på datorn, lägga upp de på webben eller printa ut bilder i normalstorlek, så klarar man sig med det mesta. Men skall man göra förstoringar av någon bild får man ta sig en funderare.

Den här bilden är i original 0,5 megapixel. Finns det någon som skulle tänka sig att köpa en kamera med 0,5 megapixel, eller ens en mobilkamera? Mitt tips är att köpa en scanner av bättre kvalitet på blocket och när projektet är klart, sälja den på blocket. I bästa fall har det inte kostat dig en spänn.

Mitt andra tips är att skaffa tryckluft på burk och blåsa bort dammet. Jag använder den till att blåsa bort damm från sensorerna i mina kameror och det är naturligtvis något man gör på eget bevåg, men det har funkat bra för mig hittills. Finns hos välsorterade pappershandlare.

Bilden är från början av 60-talet och naturligtvis nostalgimumma för mig. Att titta på diabilder var det närmaste vi kom filmvisning när jag var liten och kanske låg jag just på den ryamattan när vi gjorde det.

Så mycket sämre

Så var årets säsong av Så mycket bättre slut, kvar är bara efterfesten med duetter. Och precis som vanligt är proffstyckarna överraskade av att de sämsta ögonblicken ur årets låtskörd inte är lika bra som de bästa ur alla tidigare omgångar.

Jag lyssnar fortfarande på vissa låtar ur alla säsonger, tror jag, men hur många jättehittar har det blivit egentligen? På rak arm kommer jag bara på Mikrofonkåt och Min far och jag. Än så länge vet vi inte om någon av årets låtar kommer att nå dit. Ska jag gissa på någon, tror jag på Carolas tolkning av Love Antells Gatorna tillhör oss.

Carola är så klart årets vinnare, hennes turné blev både utsåld och förlängd och hon har dessutom lyckats ta låtar från samtliga artister och gjort dom till sina. Precis vad programidéen går ut på. Det är ingen kontroversiell åsikt, jag tror de flesta håller med mig.

Årets förlorare tycker jag Orup är, jag hade väntat mig mer. Hans tolkningar är trevliga och som i Främling till och med överraskande, men jag kommer aldrig att lyssna på dom igen.

Det är faktiskt bara Carola och en artist till vars låtar jag favoritmarkerat, och det är Kajsa Grytt. Har man inte hört Tant Strul innan, och kanske inte ens punk så som det lät i slutet på 70-talet, kan jag förstå om det blir obegripligt. Men enligt mig har Kajsa precis som Carola, tagit sig an samtliga låtar hon tolkat med attityden att göra dom till sina, helt kompromisslöst. Och hon har lyckats. Konstnärligt då, inte kommersiellt. Lite nätkärlek till Kajsa.

Lovebilden ovan fotade jag i slutet på sommaren 2012, Kajsa fotade jag i början på samma säsong, men då visste jag inte vad jag sysslade med. Men jag filmade ett par låtar och här i Som änglarna är det ett jäkla driv. Jag älskar alkisen bredvid mig som sjunger med och lever sig in i musiken.


Love filmade jag också och hade turen att filma när han sjöng sin största hit Pokerkväll i Vårby Gård.

Brand på Ringön

Ok, jag vet att man ska hålla sig undan när det brinner, men det här är ju lite för spännande. Jag var i närheten och jag kan de här bakgatorna på Ringön som handen i handsken, så jag lyckades komma ganska nära utan att störa eller korsa polisens avspärrningar.

Röken var giftig, men jag höll mig på rätt sida och kanske som tur var hade jag ett möte direkt på morgonen så jag kom dit när det värsta redan lagt sig.

I redigeringen som fick gå undan har jag jobbat en del med kontraster för att plocka fram detaljer i röken. Erfarenheterna av landskapsfoto kommer till nytta igen.

Bunkeberget i Gamlestan

Igår kväll tänkte jag fota solnedgången från Bunkeberget i Gamlestan. Det blev inte sagolikt, men jag tror ändå att jag gav upp för tidigt, för på vägen hem fick jag stanna bilen och ta några bilder till nedanför berget.

De här sittplatserna på andra bilden verkar spännande för den som inte är höjdrädd. På berget har det bott folk sen stenåldern och det bor fortfarande samlarfolk där.