Bröllopsfoto

I helgen fick jag chansen att fota ett brudbar mellan vigseln och maten. Jag tyckte själv att jag var i god tid, men jag hann bara precis rigga lamporna, så kom dom. Sen körde vi tre scener eller vad man ska kalla det, alltså att jag fick flytta lamporna två gånger. Och detta på mindre än tjugo minuter.

Jag var så stressad och nervös att svetten bara rann, men det tror jag inte dom märkte, för det var ju jättekul också, så klart.

Och lärorikt. Jag gillar ju att miljön är med i bilderna, jag gillar arkitekturen och linjerna som blir här, men det hade ju varit lätt att ta nån bild mot en vit vägg också. I redigeringen så är det color replacement verktyget som jag blev tvungen att lära mig. Framförallt i första bilden, där jag lät en röd soffa bli grön.

Väldigt kul, och jag hoppas det blir fler brudpar som vågar höra av sig nu.

Stefan Sundström på Liseberg

Stefan Sundström glider in på Taubescenen till synes oberörd av den jättepublik som har samlat sig, han improviserar, spelar låtar på begäran och lyckas skapa ett rejält sväng trots att han är ensam på scenen med en akustisk gitarr.

Ur en fotografs synvinkel är det väl inte jättespännande att fota en sittande artist. Jag räknade med att det skulle bli fem bilder av det här men det blev tio. Stefan har en stark karisma, och den närhet han skapar med publiken gör att man tänker att det skulle vara kul att hänga med honom efter giget och prata politik, livet, kvinnor...

Augustifamiljen på Liseberg

Snart lyfter det lovar kapellmästare Stefan Sporsén ett antal gånger den här fina septemberkvällen, men det dröjer ända till slutet när Mattias Hellberg tar sig an Stones Shine a Light innan det blir femplus.

Det är naturligtvis kompetent hela tiden, men lite låg energi, tycker jag.  Övriga gäster var Amanda Bergman (Idiot Wind) och Jonas Svennem.

Soluppgång över Säveån

Dimman låg tät i morse och jag trodde inte att jag skulle få några bra bilder, men jag var vaken och det var ett tag sen jag gick ner till Säveån, så varför inte.

Final i Flunsan

Det är tjockt med folk när det är dags för årets sista familjekväll i Flunsan.Men det är faktiskt inte artisterna som lockat mig, inte ens vackra Jane Johnzon, utan fyrverkerierna.

Men först blir det lite allsång med Jane, Niklas Andersson tittar in och sjunger och sen är det Arvingarna som får spela för sittande publik och vad jag gissar är deras kortaste gig på hela sommaren. Dansbanden brukar ju få jobba rätt hårt för sitt gage annars.

För att riktigt ge mig hän i fyrverkerifotandet har jag med mig två stativ, (nästa gång ska jag ta tre). Manuella inställningar på kamerorna, så lågt ISO som möjligt, bländare 6,3 och 10 sekunder. Det smällde rätt rejält, så jag trodde tio sekunder skulle vara för mycket, men det gick bra.

GAS!

GAS eller Gear Assembly Syndrome är när det blir roligare att köpa kameror än att fota, kan man säga. Där är jag väl inte riktigt än, men jag har handlat en hel del i år.

Jag skrev tidigare om att jag beställt den nya Panasonic GH4, men när det väl blev min tur i kön, hade jag hunnit ändra mig och bestämde mig för att lägga pengarna på ett objektiv istället. Det var nog rätt tänkt.

Uppställningen på bilden här är GH3 med batterigrepp från Kina som jag köpt för några hundralappar. Linsen är Nocticron 42,5mm f1.2. Pga den mindre sensorn gångrar man mm med två, alltså är det en 85mm porträttlins. Den är makalöst bra.

Näst på tur är Panasonic G6 med en 25mm f1.4. G6:an är ju en enklare modell, men samtidigt nyare än GH3, vilket innebär att det finns en del finesser i den som inte finns i den större, exempelvis Focus peaking, som hjälper dig att ställa in skärpan när du fotar manuellt, och det finns en funktion för att filma time lapse, som resulterar i en färdig filmsnutt.

Ännu nyare är lilla GM1, som är samma system och tar samma objektiv som de andra. Ändå är den inte så värst mycket större än en mobiltelefon (utan objektiv, då). På den här sitter en 15mm f1.7. Alla tre objektiven har Panasonic utvecklat tillsammans med Leica. De är ljusstarka och har en härlig, krispig skärpa.

Det finns en del missuppfattningar kring micro43 systemet. Det spreds en video i våras från en känd fotograf som fått det mesta om bakfoten. Framför allt rörde han till det om ljusstyrkan. Ljus är ljus, om ett objektiv har f1.2 som största bländare, så har den det. Däremot är skärpedjupet det dubbla, på gott och ont. När jag tar porträtt med Nocticronen har jag svårt att se att ett kortare skärpedjup hade gagnat mig. I testerna har de också påpekat att exempelvis Canons motsvarighet inte är skarp fullt öppen utan ändå måste bländas ner. Då har man samma skärpedjup, men man tappar en del ljus.

Sen har jag ett antal zoomar också; 7-14mm f4, 12-35mm f2.8, 35-100mm f2.8 och 100-300mm f4.0-5.6.

Finns det något kvar att köpa, kan man undra (hoppfullt). Ja, ett macro hade varit kul. Fisheye, kanske. Jag har ju haft ett förut, så jag har nog lekt av mig lite. Den raktecknande vidvinkelzoomen är mer användbar.

Jag är väldigt nöjd med dom här prylarna, och jag får påpeka att jag inte är sponsrad, men jag hade inte haft något emot att bli det.