Melissa Horn på Götaplatsen

Rent musikaliskt var det givetvis här jag skulle varit, men jag gissade (förmodligen helt rätt) att det skulle vara roligare att fota Raised Fist som spelade samtidigt. Jag hann ändå dit lagom till de sista låtarna., att komma ner framför scen hade dock krävt betydligt vassare armbågar än jag har. När jag tog bilden på Melissa upptäckte jag en fotograf nedanför mig som gav mig onda ögat. "Står jag i vägen", tänkte jag. "Det är en bra bild", väste han fram. Jag misstänker att hans bild blev bättre än min, för all rök gjorde det svårt att fokusera.

Raised Fist på Liseberg

Om någon skulle fråga mig vad jag lyssnar på för musik, skulle jag svara "allt möjligt", precis som alla andra. Men det skulle inte vara mer sant än när nån annan säger det. Jag gillar bra texter och en stark melodi. Det är ett rimligt krav att ställa på nån som har som yrke att skriva låtar kan jag tycka.

Death Metal kanske har en melodi nånstans och det finns ju en text men man bör nog ha den framför sig om den skall gå fram. Jag försökte lyssna in mig på Luleåbandet Raised Fist på förmiddagen igår. I Spotifys onlineläge i iphonelurar lät det som något gått sönder, men vid fjärde genomlyssningen diggade jag plötsligt, lite i varje fall.

Men nu skulle det fotas, fotograferna är så många och peppade att de slussas in i två omgångar. De första sex låtarna blir därför en sån total urladdning att bandet aldrig riktigt hämtar sig. Det är med ett brett leende jag tar så mycket bilder kameran mäktar med. Jag borde väl tänkt till lite och jobbat mer med slutartiderna, men vad tusan, jag är en glad amatör och tänker så förbli. Trots allt lär jag mig lite mer hela tiden, även om det inte är första gången jag gör det här misstaget.

Scenljuset är av stroboskopkaraktär och det blir egentligen ren tur om man får till något. Inte oväntat får ungdomarna i publiken ett anfall av stroboskopen och börjar jogga runt i en cirkel. Dagens ungdom, dom kan ju inte ens dansa pogo riktigt.

Klicka upp bilderna för att lättare bläddra.

 

På väg till Liseberg

Med presskortet runt halsen vågade jag mig också på att ta lite street photography. Först en bild från Fridas kulle och så några Raised Fist fans på Liseberg. Klicka upp bilderna.

Myter om disktrasan

Nå, inte myter egentligen, för det är ju helt sant att din disktrasa innehåller miljarder och åter miljarder bakterier. Och det låter ju inte så kul. Tänk på att inte torka av ungarna i ansiktet med disktrasan alltså. Men visste du hur många bakterier du har på din hand? Miljarder och åter miljarder. Intressant i sammanhanget är att bara en femtedel av dom är gemensamma för vänster och höger hand, och att kvinnors händer är mer nedlusade med bakterier än männens.

Källa

Freddie Wadling på Kungstorget

Med ett laminerat Press-id runt halsen började jag nu känna mig hemma backstage. Däremot hittade jag inte de andra fotograferna. Vet inte var dom gömde sig, men när konserten väl började spatserade de ut på rad från motsatt håll. Det är ju på gott och ont, Jag fick ett snack med Freddie och några sköna scenarbetare istället och tog även några snabba bilder. När spelningen kom igång fick jag snabbt mina bilder, det var låga förväntningar på att det skulle bli några stagedives, så jag började vandra bort mot Liseberg istället. Först på väg därifrån insåg jag att jag kanske borde lyssnat lite också. Är det så här det är att vara konsertfotograf; att man bara ser konserterna?

Med på scen var Sebastian Öberg och Per 'Ruskträsk' Johansson, plus en trummis som jag missade att föreviga.

Nassim Al Fakir på Kungstorget

Jag började min bevakning av Kulturkalaset med en mjukstart. Jag hade koll på att det var Nassim och inte brorsan Salem, men att hans stora publik var betydligt yngre än mig hade jag sämre koll på. Hursomhaver var han kul att fota, stor show och mycket energi. Mer bilder kommer under dagen från övriga konserter jag fotade.

It's Trad, Dad! 1962

Man brukar säga att The Beatles fastnade för regissören Richard Lester efter att ha sett obskyra kortfilmen The Running Jumping & Standing Still Film med Peter Sellers. Filmen ligger som bonus på vissa utgåvor av Help! som ett påskägg, men kan säkert hittas på youtube eller liknande också. Nån sorts Monty Python humor är det väl, men särskilt kul är det inte. Att beatlarna skulle ha sett den filmen känns som att gå över ån efter vatten, för två år senare gjorde Lester långfilmen It's Trad, Dad! (i Amerika; Ring-a-ding Rythm) för att kapitalisera på tradjazz vågen som då hade fångat landets ungdomar, (jag är helt seriös, detta var precis innan Beatles slog igenom).

Filmen känns som en Beatlespopfilm, fast i ett parallellt universum, samma knepiga humor och för mig som sett Help! 40 gånger, är det kul att känna igen trädgårsmästaren i samma roll. Musikvideorna är avancerade för sin tid med olika spännande bildvinklar. I slutändan handlar det som alltid med musikfilmer om man gillar musiken, trots artister som Helen Shapiro, Craig Douglas, Chubby Checker, Del Shannon, Gary US Bonds, Gene Vincent, The Paris Sisters, Gene McDaniels, John Leyton och The Brook Brothers känns det som det är alldeles för mycket tradjazz för min smak i form av Kenny Ball and his Jazzmen, The Temperance Seven, Chris Barber's Jazzband, The Dukes of Dixieland, Acker Bilk och faktiskt några till. Ni kan förstå att det inte ryms mycket handling på 77 minuter i den här filmen, men även om det är exakt samma handling som i alla andra musikfilmer; vi ungar gillar den här nya, farliga musiken och de vuxna förstår inte - vi fixar en popgala, de vuxna vill stoppa den och i slutet så gillar alla musiken, så gör ändå Lester mycket av det lilla som finns med sin visuella humor.

Filmen är mycket sevärd om man gillar tradjazz och den är ganska sevärd om man gillar The Beatles och är nyfiken på pusselbitarna som skapade dom. Jag tappade lite intresse mot slutet och betyget hamnade på 6/10.