Kretaresan

Det är sällan den här bloggen blir riktigt personlig, men det tar jag igen nu med den här semestervideon från vår resa till Kreta och Hotell Okeanis i Agii Apostoli. Fjorton minuter lång blev den, men jag resonerade som så att är det något man tycker är trist i den här videon, så tycker man förmodligen att alltihop är trist. Sen har jag naturligtvis klippt och trimmat så mycket jag kan, fjorton minuter är länge för att hålla intresset för en semestervideo. Skriv gärna i kommentarsfältet om ni orkade se hela, eller om det var något parti ni tyckte var svagt. Jag tål och uppskattar kritik, det är enda sättet att utvecklas.

Street photography, San Francisco

Om en bild (eller flera) del 5

De sista dagarna har jag suttit och gått igenom alla konsertbilder och rensat ut de dåliga. Jag hade fått för mig att mitt problem var fokus, men det visade sig vara ett ganska normalt antal suddiga bilder, Det stora problemet var exponeringen, under eller oftast överexponerat. Ständigt skiftande scenljus men framförallt den starka kvällsolen på Liseberg spökade. Undrar om min utveckling speedats upp lite om jag hade ägnat mig mer att verkligen titta tillbaka på de gamla bilderna...

När jag började fota väntade jag mig hela tiden att bli utkastad av vakterna och få kameran beslagtagen, så gick det ju till nar man var tonåring, även om man hade en pocketkamera av tveksam kvalitet.

När artisten på scen tittade åt mitt håll tog jag därför genast ner kameran, vilket ledde till en lite förvånad min från min "modell". Det är nämligen just det ögonblicket de flesta fotografer väntar på hela konserten. Även hemma framför datorn tyckte jag att det var lite jobbigt med bilderna där nån tittade rakt in i kameran och rensade oftast bort dom, uppenbarligen. Nu vet jag bättre; här är några jag hittade när jag städade.

Bilden på The Tallest Mn on Earth är den udda fågeln i den här samlingen, i inlägget från förra året valde jag faktiskt en bild där han tittade in i kameran, men en suddig bild. Kanske kändes det lite tryggare just därför.

Augustifamiljen på Liseberg

Strax efter klockan sju börjar det regna, men det gör inte mycket. Augustifamiljen börjar inte spela förrän klockan åtta. Trots regnet är vi många som redan bänkat oss. Vi vet alla något och det är att det här gänget är mer än Håkan Hellströms kompand. Augustifamiljen är inte en orkester, de är en organism. De är så satans samspelta att man inte vet var augusti börjar och juli slutar. 

När det börjar ösa ner tar några skydd under scenen medan andra härdar ut i sina Lisebergregnrockar och går till en "happy place". Själv kurar jag under mitt paraply och lyssnar på stand up med Nick Swardson i lurarna. Strax före åtta kommer äldste sonen som får hålla paraplyet så jag kan plåta.

När Augustifamiljen går på är det tjockt med folk, kapellmästare Sporsén är mäkta imponerad, men lite regn stoppar inte längre en Göteborgare. Det är bara en tidsfråga innan vi utvecklat gälar här på västkusten.

Först ut på plan är Weeping Willows Magnus Carlson, som får sjunga Morrisseys Everyday is like Sunday. Det blir ju allsång direkt, i varje fall från mig och mina grannar.

Edith Backlund är nästa gäst och hon är så söt att jag glömt vad hon sjöng, men jag tror det var från hennes egen platta, (den är vansinnigt bra, lyssna!) innan hon kom tillbaka och sjöng Joni Mitchells Both Sides Now.

Näst ut är Love Antell från bandet Florence Valentin, som avslutar sitt set med röjiga Pokerkväll i Vårby gård, som jag hade turen att filma.

Youtube: Magnus Carlson sjunger Smokey Robinsons The Tracks of my Tears och sin egen Jag ber dig. Love Antell sjunger Thåströms (Imperiets) Kriget med mig själv.



När gänget går av efter ett två timmar långt set är man lycklig och tacksam, vilken fantastisk avslutning på den här konsertveckan, nu blir det inga konserter för min del förrän Kulturkalaset.

Augustifamiljen består av:
Stefan Sporsén, trumpet, keyboard och sång
Oscar Wallblom, bas och sång
Daniel Gilbert, gitarr och sång
Simon Ljungman, gitarr och sång
Labbe Grimelund, trummor och sång
Björn Almgren, saxofon

Klicka upp bilderna så blir det lättare att bläddra.

Mattias Hellberg & Fur Heads på Liseberg

Det som är så kul med foto är att man hela tiden lär sig nya grejer, jag läste igår att man kan fortsätta lära sig nytt hela livet. Det är ju lovande, jag brukar tröttna när jag blir bra på något. De senaste dagarna har jag gjort ett jättekliv i min utveckling och fått en större förståelse för hur min kamera fungerar. Jag har haft en föreställning am att den fungerar lite annorlunda eftersom den är spegellös, men det är samma som alla andra givetvis, skillnaden kan vara att den inte hänger med lika bra i mörkret. Det får vi se ikväll när Augustifamiljen kommer tillbaka med gäster till Taubescenen. De går på en timme senare och mot slutet kan det vara ganska mörkt tror jag.

Igår stod Mattias Hellberg med förflutet i bl a Hellacopters på scenen. Musiken påminner om Bob Dylan med inslag av jazz, röjig, svängig jazz då. Det började bra och slutade bättre, men jag var ganska fokuserad på kameran och provade lite olika inställningar. Hann inte med att filma något.

Mattias band består av medlemmarna:

Mattias Hellberg Sång, Elgitarr (Nationalteaterns Rockorkester)

Nikke Ström Bas (Nationalteaterns Rockorkester)

Johan Håkansson Trummor,Sång (Timo Räisänen)

Jonas Kernell Keyboards, Sång (Her Majesty)

Love i Las Vegas

Tomas Andersson Wij på Liseberg

Precis innan konserten skall börja kommer regnet. Om det är för att det varit helt okej väder fram tills dess eller för att TAW:s fans är så trogna, så blir det fullsatta bänkarna framför Taubescenen ett hav av paraplyer. Själv försöker jag plåta med en hand under mitt, tur att man har en liten kamera.

Tomas Anndersson Wijs musik är blues på svenska med ett starkt vemod, när man försöker ta sig in i musiken på skiva är vemodet tungt och det bjuds sällan eller aldrig upp till en yvig dans som i Winnerbäcks musik. Live blir känslan en helt annan, kanske är det de humoristiska mellansnacken som lättar upp, eller så är det bara styrkan i musiken som besegrar både regnet och melankolin.

Med på scen fanns Gustaf Spetz, Per Eklund och Johan Berthling.

Här är en spellista med många av låtarna han spelade och det är den jag använt för att lyssna in mig på hans musik, det tar ett tag att komma in i det, men det blir nästan hypnotiskt efter ett tag.

Jag filmade tre låtar, Sanningen om dig, Landet Vi Föddes I och Ett Slag För Dig.



Klicka upp första bilden så blir det smidigare att bläddra.