Visar inlägg med etikett pernilla andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pernilla andersson. Visa alla inlägg

måndag 31 mars 2014

Slutträning innan säsongen börjar








Det är väldigt roligt att redigera bilder, men min inställning nu är helt olik den jag hade 2012 när jag tog dessa bilder. Då satt jag länge och experimenterade. Drog i alla rattar jag hittade, mycket klonande och finputs. Och det var ju helt rätt. Då. Det är så man lär sig vad man kan göra.

Nu vill jag att det ska gå fort, och ändå bli bra så klart. Som ett experiment tog jag ett antal bilder från 2012 och redigerade så som jag gör nu och jämförde med hur det blev då. Ibland blev resultatet lite överraskande. Bilderna på Ebbot hade ett blåstick som jag visserligen gillar. Det fick honom att se ut som en urman från tundran, men att konvertera till svartvitt eller styra upp sticket funkade bättre, så som jag ser det nu.

Samma med bilden på Lenny Kravitz; ett blåstick som var så lätt att korrigera och bilden på Amii i Parralox som var röd, också det snyggt, men när det blir rätt får bilden ett annat djup.

Bilderna på Pernilla Andersson och Daniel Gilbert tillhör fortfarande mina favoriter, där ville jag egentligen bara uppdatera dom till att vara allt de kan vara.

söndag 3 mars 2013

Pernilla Andersson Revisited





En bra låt är en bra låt oavsett hur den framförs, brukar det heta. Den första bilden här är bra oavsett vad man gör med den. Det var en sån där fullträff som man kanske aldrig kommer att få till igen. Perfekt ljus och en mycket vacker kvinna.

torsdag 3 januari 2013

Sammanfattning av 2012

Så här års är det ju brukligt att man sammanfattar året som gått, så varför inte. Jag tänkte välja ut mina tio favoritbilder från i år. Inte helt lätt, många bra konserter har det blivit, men lite lättare blir det ju av att jag började fotosäsongen 2012 med att inte veta vad jag sysslade med.

Det var autoinställningar i kameran som gällde även när 2011 gick över i 2012, men en tanke hade börjat gro att man kanske kunde åstadkomma mer. Jag skriver kanske för jag var mycket osäker på om min relativt billiga kamera överhuvudtaget kunde konkurrera med tio gånger så dyra kameror som jag såg andra fota med.

Hur som helst ville jag pressa min kamera till det yttersta och så mycket förstod jag att det gjorde jag inte med autoinställningar.

Efter mycket huvudbry, ändrade inställningar och joxande med diverse programvaror, knäckte jag till slut nöten och började få de bilder jag hela tiden missade när jag inte visste vad jag gjorde och kvalitetén höjdes ett par snäpp. Det är ganska talande att nio av tio bilder kommer från årets senare hälft. Så i kronologisk ordning mina tio favoriter från 2012.


Pernilla Andersson på Taubescenen. När det gäller Lisebergs lilla scen brukar jag vara där tidigt så jag kan välja en bra plats längst fram, det hjälpte inte här, en timme innan hade redan mycket folk samlats framför scenen, så jag fick ta den plats som fanns kvar.

Pernilla satt bakom sitt piano mest hela tiden och jag hade två mikrofoner i skottvinkeln. Den här bilden tog jag när hon gick in på scenen, typ första bilden på "rullen". Jag visste direkt att jag hade en bra bild, slappnade av och lät inte mickarna störa mig.


Darin fotade jag först bakom scenen på RixFM galan på Götaplatsen, det skrev jag mer om här.


Shirley Clamp fotade jag ute på Hisingen i Flunsåsparken i regnet. Bitvis satt jag på scen och fotade, (med arrangörens goda minne, så klart) för att försöka rädda kameran. Vid det här laget hade jag som synes lärt mig bemästra kameran och kunde fota rätt in i strålkastarna och ändå få en korrekt exponering. Regnet sätter pricken över i.



Årets absolut roligaste spelning måste ha varit Sister Sin på Sticky Fingers. Jag gick loss helt, fotade som en galning och headbangade däremellan. Ljuset var blått LED-ljus, men i svartvitt blev det helt ok, och att man kom så extremt nära lyfte bilderna till reportagekänsla.


Den Svenska Björnstammen begriper jag mig inte på rent musikaliskt, men jag visste att det skulle hoppas och skuttas på scen, så jag satte på min vidaste lins och det gav resultat. Kanske min första lyckade hoppbild. Utöver att jag fotat med för långsamma slutartider har jag i och med micro43-systemet nackdelen att jag ofta kommer för nära och tajt inpå. Jag har fortfarande inget riktigt bra objektiv för det här. Från Volvofestivalen i Bältesspännarparken.


Detta är förmodligen inte ens min bästa bild på Timbuktu, men den är rolig, så jag vill ändå ha med den här. Det blev fyra konserter med Timbuktu för min del i år.

Invigningen av Clarion Post där mörker och okunskap gav mig helt misslyckade bilder.

Lisebergs stora scen, där jag försökte tänka till angående inställningarna, men tänkte fel och fick inte en enda bra bild. En blind höna som gick hem tomhänt.

Götaplatsen på Kulturkalastet var tredje försöket och nu tänkte jag nästan rätt, min ljusstarkaste lins, men jag borde mixtrat med ISO-inställningarna för slutartiderna räckte inte till.

Volvofestivalen i Trädgårdsföreningen till sist då och nu visste jag att jag hade kunskapen med mig. Kameran dog minuterna innan det skulle börja, men efter att ha plockat ur batteriet och satt in det igen, funkade allt som det skulle.


We Love The 90's galan gav mig galet många bra bilder, men den här bilden på Haddaways körsångerska toppade allt. En sexig pose i ett spännande ljus och i princip helt oredigerad, lättat upp ljuset lite bara.


Streetsmartfestivalen på Grönsakstorget direkt dan därpå var också mycket lyckad ur fotosynpunkt. Dagsljus och ett bra molntäcke som jämnade ut ljuset. I en paus satt Daniel Gilbert längst bak på scenen och pustade ut. Jag brände av fem snabba och fångade den här intima bilden, man kan inte tro att han var drygt tio meter bort.


På Streetsmart fångade jag också Ebbot från The Soundtrack of our Lives i en klassisk Jesus-pose. Han höll den i flera sekunder så den var svår att missa, men det krävdes en del redigering för att få den ödesmättade stämningen som jag gillar i bilden.


Chris Isaak på Trädgår'n var ju också stort att få fota, eller få och få, jag var tvungen att köpa biljett. Men jag fick valuta för pengarna, tre första låtarna, riktigt bra ljus. Kanske kunde herr Isaak bjudit på mer show när kameran var framme istället för att vänta tills jag var tvungen att ta ner den. Petitesser.

Ett fantastiskt fotoår, många härliga nya vänner som delat med sig av sina kunskaper och utmanat mig och tvingat mig att tänka till. Det gav ju resultat, eller?

fredag 3 augusti 2012

Om en bild (eller flera) del 5

De sista dagarna har jag suttit och gått igenom alla konsertbilder och rensat ut de dåliga. Jag hade fått för mig att mitt problem var fokus, men det visade sig vara ett ganska normalt antal suddiga bilder, Det stora problemet var exponeringen, under eller oftast överexponerat. Ständigt skiftande scenljus men framförallt den starka kvällsolen på Liseberg spökade. Undrar om min utveckling speedats upp lite om jag hade ägnat mig mer att verkligen titta tillbaka på de gamla bilderna...

När jag började fota väntade jag mig hela tiden att bli utkastad av vakterna och få kameran beslagtagen, så gick det ju till nar man var tonåring, även om man hade en pocketkamera av tveksam kvalitet.

När artisten på scen tittade åt mitt håll tog jag därför genast ner kameran, vilket ledde till en lite förvånad min från min "modell". Det är nämligen just det ögonblicket de flesta fotografer väntar på hela konserten. Även hemma framför datorn tyckte jag att det var lite jobbigt med bilderna där nån tittade rakt in i kameran och rensade oftast bort dom, uppenbarligen. Nu vet jag bättre; här är några jag hittade när jag städade.

Bilden på The Tallest Mn on Earth är den udda fågeln i den här samlingen, i inlägget från förra året valde jag faktiskt en bild där han tittade in i kameran, men en suddig bild. Kanske kändes det lite tryggare just därför.




torsdag 5 juli 2012

Pernilla Andersson - Dekadans, Liseberg, 2012

Precis när jag skulle börja filma kom solen fram mellan molnen, så med två kameror och en mick att sköta, blev inte inställningarna optimala. Men musiken är bra. Två videor till blev det, finns på youtube 3, länk i marginalen.



Pernilla Andersson på Taubescenen, Liseberg

För en gångs skull hade vi en perfekt kväll på Liseberg, nästan. Perfekt ljus, en sommarkväll med tunna moln som lättade upp, en perfekt modell i sångerskan Pernilla Andersson. Jag har aldrig fotat nån innan som lyser så på bilderna, med undantag för min särbo då. Smolket då; att Pernilla gömde sig bakom flygeln mest hela tiden. Kanske tur det, man behöver ju inte hur många bilder som helst ändå och nu kunde man njuta av konserten istället.

För det var bra, Pernilla är supermusikalisk och genomcharmig. Hon har kul på scen och vi med. Låtarna räcker hela vägen, lyssna på spellistan jag laddat med innan konserten på Spotify. Gitarren skötte Fredrik Rönnqvist och bakom kontrabasen fanns Dan Berglund.