Kristofer Åström på Taubescenen, Liseberg

Jag vet inte när eller hur jag upptäckte Kristofer Åström, men hans låtar har smugit sig in i mina blandband länge. Det är gråta-i-ölen-rock, med drag av country. Om de här grabbarna hade stått på en bar i Texas och spelat hade de passat in perfekt och ingen hade dristat sig till att börja slänga ölflaskor på dom. Inte för att jag varit i Texas, men det skulle inte förvåna mig om Kristofer är BIG utomlands. Spelningen var kanon, riktigt bra band och bra låtar. Jag fick mina favoriter snabbt, How can you live with yourself och All lovers hell, sen var det bara att njuta. Videor kommer. 

Bandet: Per-Jonas Kjennel på klaviatur, Fredrik Moberg på bas, Per “Flamman” Westling på gitarr, trummisen missade jag namnet på.

Pernilla Andersson - Dekadans, Liseberg, 2012

Precis när jag skulle börja filma kom solen fram mellan molnen, så med två kameror och en mick att sköta, blev inte inställningarna optimala. Men musiken är bra. Två videor till blev det, finns på youtube 3, länk i marginalen.

Pernilla Andersson på Taubescenen, Liseberg

För en gångs skull hade vi en perfekt kväll på Liseberg, nästan. Perfekt ljus, en sommarkväll med tunna moln som lättade upp, en perfekt modell i sångerskan Pernilla Andersson. Jag har aldrig fotat nån innan som lyser så på bilderna, med undantag för min särbo då. Smolket då; att Pernilla gömde sig bakom flygeln mest hela tiden. Kanske tur det, man behöver ju inte hur många bilder som helst ändå och nu kunde man njuta av konserten istället.

För det var bra, Pernilla är supermusikalisk och genomcharmig. Hon har kul på scen och vi med. Låtarna räcker hela vägen, lyssna på spellistan jag laddat med innan konserten på Spotify. Gitarren skötte Fredrik Rönnqvist och bakom kontrabasen fanns Dan Berglund.

Jakob Hellman & Nerverna - Stora Havet, Liseberg, 2012

Fyra videos blev det från igår, bra ös i Stora Havet, tycker jag. Övriga hittar ni här.

Jakob Hellman på Taubescenen, Liseberg

1989 släpptes en av de bästa svenska plattorna någonsin; Jakob Hellmans ...och stora havet. Att följa upp den plattan blev för stor press för Jakob verkar det som, för sen hände inget, och inget, och inget. Ibland kom nån med ett scoop att han skrivit nya låtar och snart skulle in i studion. Plötsligt var rubrikerna och förväntningarna där igen och som en skygg fågel drog sig Jakob undan. Det han skulle ha gjort, (förutsatt att han vill släppa en skiva någon gång igen, det finns ju en skönhet i att brinna kort och intensivt också), är att ha släppt en snabbt ihophafsad platta, dödat alla förväntningar, och sen kunnat lägga mer tid på en comeback.

Vi är många som skulle vilja ha en platta till i varje fall, det är rejält mycket folk på plats ikväll. Solen ligger på stenhårt som vanligt, och Jakob gömmer sig först bakom ett par enorma solbrillor. Han verkar lite tafatt, och presenterar sig två gånger. Lite Ted Gärdestad vibbar, men det lossnar snabbt i Vintern Dör. Det kommer överraskande många nya, bra låtar (jag har filmat en del), men det är i de gamla låtarna han verkar tryggast. Allt som allt var det mycket bättre än väntat, det blir en del nostalgi, jag har lyssnat väldigt mycket på de här låtarna, men också nerv och närvaro. Tjejen på bilderna är Jakobs flickvän Carolina Svensson.

Herb Alpert & Tijuana Brass - Without Her, 1969

Om man gillar att rota runt i vinylbackarna på loppis, och det gör man även om man allt mer sällan faktiskt köper något, har man stött på plattorna med Herb Alpert. Kanske har man pausat för att njuta av de töntiga men ändå stiliga omslagen. Faktiskt är musiken inte heller så dum, om man gillar lounge och easy listening vill säga. Det finns ju en anledning till att de här skivorna är bland de mest sålda någonsin.

Igår kväll tänkte jag köra en temakväll och se Jess Francos Venus in furs från 1969 och sen Luis Buñuels Belle de jour från 1967. Den senare är en helt okej film, när jag såg den som sjuttonåring tyckte jag den var fantastisk, men nu var det mest Catherine Deneuve som bär filmen. Hon är sagolikt vacker.

Venus in Furs har ju sina fans, men jag tyckte den var för långsam och ledsnade snabbt. Cinematografin däremot, wow, underbar sextiotalskänsla och James Darren som går runt med en trumpet är ganska lik Herb Alpert. Dessa kanske man kunde para ihop, tänkte jag. Min kopia var i NTSC så jag var tvungen att lära mig Adobe Premiere Pro för att kunna klippa ihop en musikvideo. Det var inte alls som Pinnacle som jag brukar använda, men uppenbarligen är man inte en komplett idiot, för till slut hade jag fått ihop det. Tidigare har folk blivit lurade av mina videos och trott att de varit officiella. Den här gången tror jag väldigt många kommer att tro att det är herr Alpert som spelar i videon. Helt perfekt blev det inte, men jag skyller lite på konverteringen som youtube gör.

Good news everyone!

Så här på sommaren när alla tvserier tar en paus, kanske man undrar vad man ska se på nu i regnet, men då är det så finurligt att det börjar en sommarsäsong med helt nya serier, som Futurama t ex, som nu är inne på sin sjunde säsong, efter ett långt uppehåll mellan fjärde och femte säsongen tror jag. Det är ju fördelen med tecknat att det kan hålla på hur länge som helst. Simpson är inne på sin 23:e säsong, det måste ju vara något slags rekord. Futurama är lite nördigare än Bart och gänget. Och lite roligare.

Ännu mer skruvad är Wilfred, som handlar om Elijah Wood som snackar med sin hund och hunden snackar tillbaka, eller gör han det? När säsong två drar igång vet man inte vad som är verklighet eller drömmar. Man kanske inte skrattar ihjäl sig men tiden går fort när man kollar på detta. Serien har en filmisk kvalitet med sitt korta skärpedjup, det kan vara svårt att vänja sig vid, men det hjälper också att skapa den surrealistiska känslan.

En serie ni inte behöver se är Baby Daddy. Vi skulle ju se en tvinspelning när vi var i Los Angeles i mars, men kom en minut för sent och fick inte plats. På Warner bros VIP tour fick vi sen veta att en inspelning av ett 20 minuters avsnitt kan ta ett par timmar och är det en helt ny serie är fyra timmar inte ovanligt. Om publiken inte skrattar samlas författarna och skriver snabbt en ny punch line, och så håller man på tills publiken gillar det. Något säger mig att man för modligen höll kvar publiken till dan därpå när man spelade in detta, vilken dynga! Tre killar får en baby på halsen, som tur är har de en tjejkompis som kan visa de hur man byter en blöja. Det är "jättekul" flera gånger att de använder silvertejp för att fästa ihop blöjan. Detta var ganska kul för 20 år sen när det var tre gamla gubbar som fick ungen. Tre unga killar 2012 borde vara mer jämställda eller skämmas. Det var 20 lååånga minuter. Att se inspelningen måste ha varit en plåga, tur man slapp.

Team Charlie Sheen eller team Chuck Lorre? Team Charlie så klart! Världens mest kända människa i två veckor. Och även om Lorre hade en poäng i att Charlie var helt väck ibland i 2 och ½ män den sista säsongen, tyckte man ju synd om honom; hur skulle han nu klara sig? Nytt jobb fick han ju i varje fall snabbt i den här komedin som bygger på filmen Anger Management. Eftersom det är Charlie Sheen kanske man väntar sig något edgy och galet, men den perioden är över. Det är en väldigt traditionell sit com och inget fel i det. Småkul. 

Internethjälten Louie CK är också tillbaka med tredje säsongen av Loiue. Varför internethjälte? Jo han utmanar etablissemanget genom att sälja sina dvder själv genom sin hemsida utan att blanda in storbolagen. Laddar man ner showen på Pirate Bay kan betala vad man tycker den är värd, om så bara några dollar. Han drog in en miljon dollar på det. Nu skall han börja sälja sina biljetter själv till sina ståuppshower. Det är ju detta skivbolagsbossarna är skraja för, inte att tonåringarna laddar ner, utan att artisterna laddar upp.

Tvserien är sig lik för den som har hängt med. Louie är lika socialt handikappad, och vet lika lite vart han är på väg i livet som i New York. Det finns nog ingen annan serie som Louie, men den är riktigt rolig.

En serie som inte har börjat precis, utan kommit halvvägs är Episodes. Joey från Vänner har en av huvudrollerna i den här dramakomedin från BBC, om ett äkta par som skrivit en succékomedi för brittisk tv och sen får chansen att ta serien över Atlanten och skapa en amerikansk version. Naturligtvis blir det precis ingenting kvar av det som var bra när alla studiomännsiskor och publikundersökningar sagt sitt. Det här är satir, komedi och såpa i ett. Fastän det inte är en vanlig sitcom med pålagda skratt och övertydliga punch lines, är det denna jag skrattat mest åt det senaste. Min favorit är tjejen med de taskiga tänderna, hon behöver bara visa sig för att jag ska skratta. (Alltså inte lyteskomik, hon är rolig.) Lycka till när ni ska googla fram denna online, dock. Ni lär få ett antal träffar på "Episodes".

Ett sista tips; tvserien Eighties som går på svt. Rappt berättad med massa klipp från Måndagsbörsen och de musikprogram som gick på tv på åttiotalet. Mycket nostalgi!