Jag har fotat i nästan samma tempo som när jag bara hade fotandet i somras, men nån gång måste jag ju jobba, så det blir redigerandet och bloggandet som får vänta lite. Fördelen är att det blir mer variation här.
Här är äldste sonen, som hälsade på för ett par veckor sen. Vad säger man om skägget? Visst är det märkligt att cyklerna gjort att man nu är för gammal för skägg! Pipan är så klart photoshoppad in i bilden för att skapa en Karl-Alfred-känsla.
Kviberg ser man ju mest från framsidan, men baksidan bjuder på den här vyn som säkert nån listig arkitekt tänkt ut för länge sen. Hade idén att ta bilden med solen rakt in i kameran, så jag väntade ut en molnfri dag och åkte iväg snabbt mellan sysslorna. Man kan tro att jag stått och väntat in solens perfekt läge, men jag hade tur och stannade mindre än fem minuter.
När solen varit i precis rätt läge en kort stund på dan har jag stått med telet i källarfönstret och spanat på gråsparvar och pilfinkar. De är svåra att fånga, i varje fall om man vill ha en actionbild som är skarp. Den här dan kom en kaja och satte sig på de gamla flaggstångs resterna. Det blev dagens bild.
Många mulna dagar har det varit, ofta har kameran stannat hemma, men den här morgonen var klar och kall och kändes speciell. Jag stannade till nära Gullbergs Kaj och tog några bilder över vattnet precis när solen gick upp.
Solnedgången från Storhöjdstrappan är magisk, så där har jag stått några gånger. Jag gillar kyrkspiran mest.
Här var jag på väg upp på Utbyberget för att fota solnedgången där, men den bästa bilden fick jag på väg upp. Gillar hur solen dubbelspeglas i bäcken.
Den här bilden blev uppskattad på instagram. Jag vet inte ens om jag gillar den själv. Kanske för att just här när skuggorna blev extra långa var det så oerhört mäktigt i verkligheten. Jag känner inte alls att jag gör det rättvisa. Det varade bara några minuter och när solen sjönk bara lite längre ner var allt i skugga.
Dan efter var det helmulet, vilket gjorde att jag kunde ta längre slutartider, denna är på ungefär tio sekunder. (Jag hittade motivet den soliga dan, men det fattades något, kände jag.) Detta är på Hisingssidan, bryggan jag står på är lika röten och det gungade lite grann under fötterna. I redigeringen blev det ett nattfoto nästan, men solen var på väg upp egentligen.
Storhöjdstrappan igen, och här är telet fullt ute. Det blåste så mycket att kameran gungade på stativet, ochdet krävdes flera försök innan jag fick en skarp bild.
Till slut blev det också en magiskt vacker solnedgång. När himlen var orange var det nära att jag åkte hem, för jag tänkte att nu kan det inte bli vackrare, strax därpå brann hela himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar