Winterrun på Liseberg

Så här års jagar man ljuset var man kan hitta det och ett lopp med 400 löpare på ett upplyst Liseberg lät som en som en bra idé, men sport med korta slutartider kan vara svårt även när man har ljus och mitt i natten, blev det en väl stor utmaning. Om jag gör om detta blir det med stativ och längre slutartider för att fånga stämningen.

Eldkonstnärerna, som var de som lockat dit mig egentligen, hann jag bara fota i någon minut, eftersom jag väntade in vinnarbilden på Fredrik Johansson som kom runt på 32 minuter. Jag brukar inte bry mig om vem som vinner, men i o m att jag var ensam fotograf på plats vad jag såg, tyckte jag det kunde vara värt att ta den.


This time of year I chase the light where I can find it and a race with 400 runners in a an well lit amusement park sounded like a good idea, but sports are hard to shoot when you have light, and in the middle of the night it was quite the challenge. If I do this again I'll go for shooting with a tripod and just capture the mood instead.

The fire show was what really made me wanna go but I didn't get more than minute to shoot them since I waited for the winner Fredrik Johansson who ran the race in 32 minutes. I rarely care about who wins, but since I seemed to be the only photographer there, I thought why not.

Vättlefjäll

Om man säger till en Göteborgare att man varit i Vättlefjäll, är risken stor att de frågar om after skin var bra. Kanske har någon paddlat kanot där på sommaren, men jag tror det är få som kan sitt Lövgärdet. Vägen slutar bokstavligen talat där, så man åker till Lövgärdet, adlig igenom.

Igår morse stannade jag bara till som hastigast och tog en kort promenad med kameran i lågskor, men jag kommer definitivt att åka dit igen.

If you tell a citizen of Gothenburg that you've visited Vättlefjäll, they'll probably ask you about the after ski. Perhaps someone been there in the summer canoeing, but few know it's in Lövgärdet. The road literally ends in Lövgärdet, meaning you'll only go there, not through there.

Yesterday morning I made a short stop with my camera, but I will definitely go back.

100 Höjdare - The Doors - L.A. Woman, 1971

När jag var tonåring ville jag vara Jim Morrison, inte den fete, livströtte Jim på L.A. Woman då, utan den unge Jim på första plattan utan ett uns av plufsighet. Nu drygt 35 år senare känner jag mig mer besläktad med denne senare Jim, men ändå har det alltid den här skivan varit min favorit.

Då tyckte jag att den var ojämn, vissa av låtarna var för bluesiga för min smak, men jag har aldrig känt att jag måste hoppa över något och till slut har jag börjat gilla allt.

Skivan är till stor del inspelad live, säkert en eftergift till Jims lynniga humör. Man fick passa på att spela in medan det gick, helt enkelt. Men det gör ju också att musiken svänger som det sällan gör om musik numera. Men medan musiken utstrålar livslust är Morrison så trött på att leva, på fyra år hade han levt mer än de flesta av oss gör på en livstid, och det hörs i rösten. Tre månader efter skivan släppts låg han död i ett badkar i Paris.

Jag undrar om jag som tonåring kunnat föreställa mig att jag skulle lyssna på samma musik då som nu, och tycka att det är lika bra om inte bättre...

When I was a teenager I wanted to be Jim Morrison, not the fat, weary Jim on L.A. Woman of course, but the young and lean Jim on the first album. Now, 35 years later I feel more connected with this later Jim, but this album has always been my favorite.

I used to think it was uneven, some of the songs were to bluesy for my taste, but I never did feel the need to skip a track, and eventually I have grown to like them all.

The album is largely recorded live, probably to better cope with Jim's mood swings. They had to record quickly when they could, I guess. But that gives the music an amazing groove, in a way that music rarely grooves anymore. The music is full of life, but Jim had lived his life in just four years, and he had lived more than most of us do in a lifetime; you can hear it in his voice. Three months after the albums release he lay dead in a bathtub in Paris.

I wonder if I could have guessed as a teenager that I still would listen to this now and still think it is as good or even better.

The Doors - L.A. Woman på Spotify.

1. "The Changeling" - 4:21
2. "Love Her Madly" - 3:20
3. "Been Down So Long" - 4:12
4. "Cars Hiss by My Window" - 4:41
5. "L.A. Woman" - 7:53
6. "L' America" - 4:38
7. "Hyacinth House" - 3:12
8. "Crawling King Snake" (John Lee Hooker) - 5:00
9. "The WASP (Texas Radio and the Big Beat)" - 4:15
10. "Riders on the Storm" - 7:15

Fler höjdare/ more Top 100

Lotta på Liseberg

Det blir en allsångssommar till med Lotta Engberg på Liseberg. Tur det, för det var faktiskt det roligaste att fota förra året. Bra ljus och många bra artister.

Jag kommer lägga upp lite bilder som "blev över" här framöver, och då börjar jag så klart med Lotta. Det brukar bli en massa bilder på henne där hon gör roliga miner, men den första här är nog den där hon blev snyggast. Hade väl varit synd att inte posta den?

There will be yet another sing-a-long summer with Lotta Engberg at Liseberg. And that's good since that was the best evenings of last year. Good light and lots of good artists.

I will post a few "left over" shot here, and of course I'll start with Lotta. I'll usually have loads of pics where she'll make a funny face, but the first one here is probably where she looks her best. It would have benn a pity not to post it, no?

Björktrasten

Tjo vad det blev livat i trädgården så fort snön kom. Den milda vintern har ju inneburit proppmätta småfåglar som är föga intresserade av frön och nötter när det funnits så mycket insekter att smaska på. Men som sagt några flingor snö och så samlas de i äppelträdet igen.

Här var jag ute efter att fånga björktrasten som är notoriskt kameraskygg. Som vanligt fotar jag med kamerans wifi-funktion för att få lite annorlunda vinklar och komma riktigt nära. För att det inte skall bli bara en bild åt gången satte jag dessutom kameran på ljudlöst, dvs electronic shutter. Småfåglarna bryr sig inte, men björktrasten reagerar direkt.

Sen hade jag flax och fick en rödhake på bild som kom och satte sig på rätt gren.


As soon as the snow fell yesterday, there was quite the bird party in my garden. The warm weather we have had also means that the birds have all the food they need naturally and not many of them cares for seeds and nuts.

Here I tried to capture the fieldfare who is notoriously camera shy. As per usual I shoot via wifi to get different angles and get real close, and since I don't want just one shot, I had to set the camera to silent, i.e. electronic shutter. The small birds couldn't care less, but the field fare is spooked as soon as the camera goes off.

Also I got real lucky with a red robin resting on the right branch.

Veronica Maggio på P3 Guld

Det får bli några fler bilder på Veronica Maggio från P3 Guld galan. Det är ca 20 bilder i den här serien, som jag tog under loppet av någon minut. Det säger sig självt att blixten inte hinner med då, men jag gillar Marilyn Monroe-kvalitén som Veronica har. Hon ser verkligen ut som en stjärna och inte en dålig ruta i hela serien.

I have to post a few more pictures of Veronica Maggio from the P3 Gold Awards Show. There's about twenty pics in this series that took a minute to shoot. No wonder the flash couldn't keep up, but I do like the Marilyn Monroe-quality that Veronica possesses. She really does look like a star and there's not a bad frame in the whole series.

Måsen

En mås från i somras...

A seagull from last summer...