Daniel Gilbert på Liseberg

För ett tag sen hade GP en snyftartikel om Daniel Gilbert där det berättades att han behövde ha tre jobb för att kunna få spela sin musik. Ingen skugga på Daniel, vinklingen var GPs och skyllde så klart på folks ovilja att fylla sina hem med plastbitar (cdskivor). Nu är det ju så att det är ingen rättighet att kunna leva på sin konst. Jag hade ju gärna sett att någon betalade mig för detta t ex, men det lär inte hända. De senaste siffrorna visar dessutom att musikbranschen återigen tjänar pengar, 2011 var bästa året sen rekordåret 2001 och det mesta kommer från Spotify.

Äldste sonen är ett stort Håkan Hellström fan, ändå visste han inte vem Daniel var. (Daniel är Hurricane som Håkan sjunger om och han spelar i Augustifamiljen som kompar Håkan.) Och där är väl problemet, det saknas en stor hit, och den kommer säkert, för Daniel är bra. När han vänjer sig vid att stå i centrum kommer en större scennärvaro, och sen kan han be sina tre chefer fara och flyga.

Daniels enda soloskiva kom 2009, men en ny platta är på gång. Den gamla plattan är skönt vinglig och har flera bra låtar, lyssna på Malestrom t ex eller duetten med Jenny Silver.

Det är alltid lovande när det är trångt på Taubescenen, sex man har Daniel bakom sig, och det låter riktigt bra. Två videos kommer vad det lider, bl a en helt ny låt.

Botaniska trädgården

Samtidigt som Slottskogen var fylld av nationaldagsfirare passade vi på att ta en tur i Botaniska, men det var mycket folk där med. Vi tittade på Näsduksträdet som fortfarande blommar och så fotade jag några krocketspelare, som hade klätt upp sig för detta.

Timbuktu på Liseberg

Det ser ju ut som en tanke att ha Timbuktu uppbackad av ett gäng prydliga gossar i svängiga Damn! på självaste nationaldagen. Tidigare under dagen har nya svenskar välkomnats i Slottskogen och sen står Jason på Lisebergs stora scen och rappar om Jimmie Åkesson.

Det blåser ju märkliga vindar i politiken; SD kommer att bli en utmanare i nästa val. Vi är inte bättre än tidigare generationer. När tiderna blir tuffare vill man alltid ha en syndabock. Jag kanske är väldigt naiv, men jag tror inte Jason Diakité står högt på SDs lista över invandrare man vill ha ut ur landet. Han är artig och proper och framför allt stolt över att vara svensk.

Jag tror missnöjet pyr över invandrare vi välkomnat hit, som sen inte anammar våra lagar, vår kultur och det som sticker ut mest; vår kvinnosyn. Välkommen till Sverige och 2000-talet, liksom.

Men undersökningar visar att invandrare över tiden blir mer svenska istället för exempelvis mer muslimska . Att de behåller sin egen kultur är vare sig konstigt eller fel. Tittar vi på de spännade städer som finns runt om i världen så är de kulturella skillnaderna väldigt tydliga. Vad vore San Fransisco utan sitt Chinatown t ex?

Nog politik, konserten är en svängig historia, med en enorm entusiastisk publik. Det rycker i benen mest hela tiden, man kan inte kalla det annat än en totalseger på knock out.

Regnbågsgalan på Liseberg

En dag på Pridefest, inga konstigheter. Först fick jag för mig att HBTQ stod för Hetro, Bi, Trans och Queer. Alla får vara med liksom. Men det är ju Homo inte Hetro. Vad är skillnaden mellan Queer och Homo undrar man då. Vet dom inte att lyckade förkortningar består av tre bokstäver, inte fyra. Tänk DVD, VHS, USB...

Sånt kan man sitta och fundera på när man väntar på att spårvagnarna skall börja rulla samtidigt som 10 000 paraddeltagare skall gå mot Lisebergsingångarna. Den kön var jag inte sugen på, så jag fortsatte till lilla ingången. Ingen kö alls. Trots dessa 10 000 var det gott om plats framför scen där transan Gretchen och en discjockey på gott humör försökte få igång publiken. Först ut var MaryJet, en artist som idol har spytt ut. Nej, så kanske man inte kan säga längre efter Loreens framgångar. Men lite anonymt tyckte jag att det var.

Icona Pop tyckte jag var mer spännande, två tjejer som mejslar fram dansmusik med hjälp av några lådor elektronik på scenen.

Jenny Silver glittrade i en hyllning till Donna Summer, och killarna i Youngblood möttes av ett överraskande stort jubel.

Sen kom kvällens höjdpunkt; Dead by April. De är ju riktigt coola, jag skulle gärna sett mer av dom. De verkade restan av publiken också tycka, för när Lili och Susie gick på var det tomt framför scenen. Kunde inte låta bli att ta några steg framåt, men då fick jag inte alls samma bra vinklar. Riktigt kul att fota var det på det hela taget. Det gäller att få BILDEN snabbt eftersom varje artist bara kör två-tre låtar. Så här blev det.

Skateboard dagar på Liseberg

Hann med ett snapshot igår innan konserten på en av skatekillarna.

Sator på Liseberg - The movies

Jag är inte helnöjd med min insats här, men jag har åtminstone lärt mig hur den externa micken funkar nu. Det var ju inte så svårt. Tog två sekunder att läsa innantill; inte i bruksanvisningen, utan på micken! Däremot måste jag nog öppna bruksanvisningen till videokameran så jag lär mig hur man bländar ner. Solen var väldigt stark just under de här låtarna. Men det blev helt okej ändå och man kan inte annat än imponeras av spelglädjen och energin. Kolla på When you lie down with dogs t ex!

Sator på Liseberg

Jädrar vad bra dom är. Tajta och samspelta som man blir när man har lirat ihop sen mitten av 80-talet. Jag hoppades på att det skulle vara bra, men detta var bättre än väntat. Och kul att fota också, även om ljuset ändrades precis hela tiden, men det var inget regn i varje fall. Bara isande kallt. Chips Kiesbye och killarna i Sator är dock på mycket gott humör, de joggar runt i publikhavet med jämna mellanrum och ger bort sina instrument, som om de var redo att lägga av när som helst.

Bäst ikväll: We're all gonna die!