Christoffer Lundquist - Through the window 2011

Christoffer Lundquist - Through the window 2011

Christoffer Lundquist känner vi som Per Gessles producent och vapendragare. Och från 90-talsbandet Brainpool givetvis. Precis som Anders Glenmark på sin tid är han lite för smart för sitt eget bästa. Jag brukar tänka att har man tio bra idéer till en låt så har man tio låtar. Det blir överlastat och krångligt till glädje för ingen, undantaget navelskådande studenter.

Christoffers första egna soloplatta doftar sextiotal. Min äldste son frågar upprepande om det är The Mamas and The Papas när han passerar min dator, själv tycker jag mer det låter som Arthur Lees Love. Det finns en fantastisk liten platta här när man skalar bort dödvikten. Och det är det jag gjort åt er; femton låtar har blivit sju. Fyrtio minuter har blivit arton. Följ spotify länken eller om ni har plattan redan, programmera spår 1,2,3,4,6,11,12.

Thåström - Beväpna dig med vingar

Jag får erkänna att jag länge dragits med fördomar om Thåström. Första konserten jag såg var på Liseberg. Ebba Grön hade splittrats, Rymdimperiet var väl nån sorts parentes och Imperiet hade släppt en eller två singlar. Publiken ville så klart höra Ebbalåtar, men Thåström ville bara spela nytt, så konserten blev en tjugo minuter lång urladdning. Ingen kände sig lurad, det var ju Liseberg och gratis och det var ju så bra. På många sätt är Imperiet mitt åttiotal. Åka tåg till Falkenberg för att se en spelning, samla på affischer, skivor. Steget för Imperiet att ta sig an Bellman och Taube var inte stort, men skräcken att bli folkkär och ha förväntningar på hur skivorna skulle låta verkade större. Industrirocken som han ägnade sig åt efter det var inget för mig, och sen dess har jag inte hittat tillbaka igen. Förrän nu.

Och jag upptäcker att Thåströms soloskivor från det senaste decenniet inte är så olika den senaste plattan Beväpna dig med vingar, som stannat kvar i spelaren ett par dagar nu. Kanske är den nya plattan ännu lite mjukare, följsammare än de gamla. Det är vissångaren Thåström som är tillbaka. Femtiofem år gammal kanske han är okej med att ta emot folkets kärlek. Han får min.

Filmtipset - Judy Holliday

Judy Holliday; ringer det en klocka? Förmodligen inte. Och ändå skall jag nu hävda att Judy är den roligaste kvinna som funnits. Du har förmodligen sett henne utan att tänka på det, hon slog igenom på Broadway i komedin Born Yesterday, men när det skulle bli film av den, ville studion ha ett större namn i huvudrollen. Judy hade vänner som ville hjälpa henne, vänner som George Cukor, Spencer Tracy, och Katharine Hepburn. Sämre kan man ju ha det. Dessa tre, tillsammans med manusförfattaren Garson Kanin, såg till att Judy fick en nyckelroll i filmen Adams revben (Adam's Rib, 1949), (och den har du väl sett?). En del menar att hon nästan stal filmen, men det man minns bäst av den är väl ändå kemin mellan Tracy och Hepburn, men ett namn blev hon i varje fall, Judy Holliday och sen fick hon huvudrollen i Born Yesterday, och en Oscar. Och en Golden Globe, så det var väl ingen som ångrade det på studion sen.

Judy spelar den traditionella korkade blondinen, men då de flesta andra aktriser går på sexig eller söt, går Judy direkt på humorn. För att spela korkad på ett bra sätt måste man vara smart och Judy hade som barn en IQ på 172! Att se Judy använda sin komiska timing och vrida och vända på orden är som att se Miles Davis eller Fred Astaire, det är en njutning att se någon använda sin talang på det sättet och göra det perfekt.

Born Yesterday såg jag för ett halvår sen, den är riktigt rolig. Judy spelar flickvän till en maffiaboss, som inte vill gifta sig med henne, tills han inser att om dom är gifta kan inte hon vittna mot honom i en eventuell rättegång. William Holden spelar en journalist som anställs av bossen för att utbilda Judy. Hon lär sig lite mer än planerat.

Sånt händer med flickor, 1954 (It should happen to you) såg jag nu ikväll. Judy spelar samma sorts tjej, och det är som sagt en ren fröjd att se henne. Det är också Jack Lemmons första film, han är ju hur bra som helst, men han hittade sin grej snabbt om man säger så, så man har sett det förut. Till skillnad från biopubliken 1954 givetvis, men jag har sett väldigt många filmer med Jack, inte minst alla med favoriten Walter Matthau.

Här spelar hon en tjej som blivit av med jobbet, men har stora drömmar. Hon vill bli känd. Känd för vad, inte så noga, bara känd. Den här historien känns ju så aktuell att man inte kan förstå varför det inte finns flera nyinspelningar på den. Judy får en idé. Hon vill ha sitt namn på en reklamtavla vid Columbus Circle i New York. Hon tar sin sparpengar och sen rullar det på. Ungefär som för en viss Angelyne ca 30 år senare.

Judy Holliday hade lite problem med anklagelser om kommunism under McCarthyeran, en hel av det hon gjorde var ju på scenen och hon dog bara 43 år gammal, 1965, i cancer. Men det förklarar ändå inte hur hon kan vara så bortglömd. Det finns många komedienner som byggt en legend kring en bra film, utan att åstadkomma så mycket mer av värde. Gör dig själv en tjänst och upptäck Judy Holliday.

Tågkväll

Ungarna skulle på Lan hela natten, så jag fick en kväll att ägna mig åt nittonhundratalsfilm. Jag tänkte mig ett tågtema och missade ironiskt nog På spåret i bara farten. Först ut var På andra sidan bron (The Cassandra Crossing), från 1976. IMDB betyget var visserligen inte så högt men folk var lyriska och skådespelarlistan var späckad. Burt Lancaster, Sophia Loren, Ava Gardner, Martin Sheen etc. Precis som det skall vara i en katastroffilm. Några onda svenskar försöker spränga ett hälsocenter i Genève och råkar sprida ett farligt virus. Den överlevande svensken hamnar på ett tåg till Stockholm, och frågan blir om militären skall lyckas stoppa honom innan hela tåget insjuknat. Ja, det hade ju gått snabbare om man letat igenom tillhörigheterna till den svensk som blev kvar med en gång istället för att vänta tills viruset tagit livet av honom. Men det är okej att en film är idiotisk, jag har inga större problem med det egentligen, att jag inte gillade den här filmen berodde på det sinnessjukt långsamma tempot. Och när man tror att klockan stannat slänger de in ett sångnummer från Richard Harris flickvän. Den nivån är det på. Jag tror man kan gilla den här filmen om man sett den när man var liten, för även om det ser superfånigt ut när modelltåget kraschar i slutet av filmen, är det en del spektakulära våldsscener i samband med den som måste etsat sig in i näthinnan på varje tioåring som såg denna på nån tv matiné. Betyget för mig blev underkänt.

Nu började man ju ångra tågtemat, men Tåget (The Train) 1964 var betydligt bättre. En tolv år yngre och piggare Burt Lancaster jobbar som tågmästare under slutet av andra världskriget. (Perra får korrigera mig om hans titel inte stämmer.) Men han är inte bara tågmästare, han är motståndsman också. En konstälskande tysk vill flytta de bästa tavlorna från ett museum i Paris till Berlin innan staden faller i de allierades händer. Motståndsmännen vill stoppa tåget av olika skäl, en del för kärleken till landet, en del för konsten, för att vara hjältar eller bara för att hindra tyskarna. Filmen är mycket spännande och välgjord och den bygger på en sann om än mindre spektakulär historia. Här är det heller inte några modelltåg som kraschar utan the real thing. Rekommenderas.

Gullbergs kaj

Möt mig där båtarna rullar ut
senare idag,
bland rostiga cyklar,
gummidäck och fabriksfasader,
krossat glas och avloppsrören

Håkan Hellstöm

Gullbergs kaj är en anakronism mitt i Göteborg. Där andra städer slåss för att bebygga allt som kan skymta ett stråk av vatten, fyller Göteborg den med skrot, Stena båtar och oljecisterner. Kanske är det därför man älskar stan, för att allt är så kaotiskt och ogenomtänkt.

Ringo - 2012

Det skulle vara lätt att avfärda Ringos nya platta i några svepande rader. Första intrycket är naturligtvis att Ringos röst kämpar hårt för att hitta några rätta toner, att omslaget är bland de fulaste man sett och att titeln måste vara ironisk, den här platta kunde lika gärna kommit 1992!

Men precis som Paul McCartney behöver inte vår favorittrummis släppa några fler skivor eller åka på fler turnéer heller för den delen. De har pengar så de klarar sig, de gör det för att det är kul och för att det är en del av vilka de är.

Och som i somras när han besökte Liseberg har han gott sällskap i studion. Dave Stewart, Don Was och Edgar Winter för att nämna några. Egentligen låter det mest som den senaste skivan med The Rutles, fast utan alla roliga texter. Det kanske inte är en nödvändig skiva, men i bilen funkar den bra, och med 29 minuters speltid hinner man inte tröttna. McCartney, Cohen och nu Starr. Gubben är det nya svarta.

Leonard Cohen - Old Ideas

En ny platta med Leonard Cohen, ser vi inte varje dag. I varje fall inte med nya låtar. De senaste åren har det kommit ett antal live-plattor och Leonard har även tvingats ut på turné, då hans pensionsförsäkring på 75 miljoner tömts av en finansiell rådgivare. Han verkar vilja unna sig ett ett gott liv, trots allt, Cohen var ju asketisk munk i några år på nittiotalet. Kanske har behovet av att jobba för brödfödan gett honom en hunger, titeln antyder att han samlat ihop gamla låtar och idéer, men skivan är allt annat än en sömnig cash in. I anslag påminner den mest om Cohens mest lättillgängliga skiva "I'm your man", från 1988. Senaste skivan "Dear Heather" kom 2004, men är den Cohen skiva jag lyssnat minst på. Ten new songs från 2001 tyckte jag om, men det tog tid för de långa och långsamma låtarna att komma under huden, och så är det med "Old ideas" också, det tar tid innan låtarna särskiljer sig från varandra. Sista låten "Different sides" är den som först sticker ut och när den slutar känner man sig hungrig på mer, vilket gör att man omedelbart kör den ett varv till. Instrumenteringen är minimalistisk, en gitarr här, en hammondorgel där och hela tiden ett drivande trumspel. Skivan har ett hypnotiskt gung som suger in en som lyssnare, och som gammalt fan känner man sig mer hemma för varje lyssning. Rekommenderas.