Det skulle vara lätt att avfärda Ringos nya platta i några svepande rader. Första intrycket är naturligtvis att Ringos röst kämpar hårt för att hitta några rätta toner, att omslaget är bland de fulaste man sett och att titeln måste vara ironisk, den här platta kunde lika gärna kommit 1992!
Men precis som Paul McCartney behöver inte vår favorittrummis släppa några fler skivor eller åka på fler turnéer heller för den delen. De har pengar så de klarar sig, de gör det för att det är kul och för att det är en del av vilka de är.
Och som i somras när han besökte Liseberg har han gott sällskap i studion. Dave Stewart, Don Was och Edgar Winter för att nämna några. Egentligen låter det mest som den senaste skivan med The Rutles, fast utan alla roliga texter. Det kanske inte är en nödvändig skiva, men i bilen funkar den bra, och med 29 minuters speltid hinner man inte tröttna. McCartney, Cohen och nu Starr. Gubben är det nya svarta.
