Jag får erkänna att jag länge dragits med fördomar om Thåström. Första konserten jag såg var på Liseberg. Ebba Grön hade splittrats, Rymdimperiet var väl nån sorts parentes och Imperiet hade släppt en eller två singlar. Publiken ville så klart höra Ebbalåtar, men Thåström ville bara spela nytt, så konserten blev en tjugo minuter lång urladdning. Ingen kände sig lurad, det var ju Liseberg och gratis och det var ju så bra. På många sätt är Imperiet mitt åttiotal. Åka tåg till Falkenberg för att se en spelning, samla på affischer, skivor. Steget för Imperiet att ta sig an Bellman och Taube var inte stort, men skräcken att bli folkkär och ha förväntningar på hur skivorna skulle låta verkade större. Industrirocken som han ägnade sig åt efter det var inget för mig, och sen dess har jag inte hittat tillbaka igen. Förrän nu.
Och jag upptäcker att Thåströms soloskivor från det senaste decenniet inte är så olika den senaste plattan Beväpna dig med vingar, som stannat kvar i spelaren ett par dagar nu. Kanske är den nya plattan ännu lite mjukare, följsammare än de gamla. Det är vissångaren Thåström som är tillbaka. Femtiofem år gammal kanske han är okej med att ta emot folkets kärlek. Han får min.
