Dagens medialandskap är inte samma som för ett par år sen. Nu när allting är tillgängligt hela tiden är behovet av program att samlas kring större än någonsin. När dessa program sen inte levererar växer frustrationen exponentialt. Det är inte nödvändigtvis så att Melodifestivalen 2014 är så mycket sämre än årgång 2004, men 2014 innebär 12 timmars tittande på ett Mello som inte riktigt håller, 12 timmar man hellre kunde lagt på en säsong av Breaking Bad istället.
Och detta är man så klart medveten om när man slumrar till för tredje gången under en sändning, men man sitter kvar för att detta är något man kan prata om på måndagen efter. SVT borde inte bry sig så mycket om folks åsikter, men detta är deras flaggskepp, så de oroar sig och vill veta vad vi tycker. Resultatet blir ett varierat men tandlöst startfält. Vassa komiker som läser innantill ur ett torftigt manus, där ingen får bli upprörd. Man vill nå alla men berör ingen.
Årets Oscarsgala nådde rekordpublik i USA, 43 miljoner bänkade sig. Årets värd Ellen DeGeneres anges som orsaken. Jag är väl inte i Ellens målgrupp, men jag tycker det var blekt och den tre timmar långa sändningen (som jag såg i efterhand) snabbspolades i mål.
Århundradets
selfie och ett pizzabud räckte inte hela vägen. Inte heller de tävlande filmerna engagerar, precis som Mellos låtar känns det torftigt.
Hollywood pratar ofta om krisen och svårigheten att satsa på smalare filmer, men Dallas Buyers Club (aids-drama), American Hustler (70-tals kostymdrama) och 12 Years a Slave (slavdrama), måste väl sägas vara smala filmer.
Dallas Buyers Club gav jag en sjua i betyg, men det är ett tag sen jag såg den och jag har inte ägnat den en tanke sen dess. De två senare såg jag i helgen och båda var riktiga sömnpiller. Kläderna i American Hustler är fantastiska. Skådisarna är säkert bra, men som jag skrivit tidigare, den sekund jag tänker vilka bra skådisar, har de misslyckats. Man vill se riktiga människor på duken, inte skådisar som porträtterar riktiga människor. Handlingen var av sekundär betydelse för regissören enligt IMDB, men det är den aldrig för mig, tvärtom.
12 Years a Slave är en viktig film för amerikaner, sägs det. Känner man sig osäker på om slaveri är fel, är den absolut det. Eller om man fått för sig att slaveri var ungefär som att hamna i Fas 3. Man bör veta att det är en väldigt långsam film, om inte ämnet berör dig, kan du gott skippa denna.
Av årets filmer hoppas jag mycket på Her, som jag inte sett än. Rapport kommer...
