100 Höjdare - Olle Ljungström, 1993

Har Olle gått och blivit folklig på gamla dar? Ingen risk väl. Men han behöver i varje fall ingen längre presentation numera.

Under en period på 80-talet var Reeperbahn, Lustans och Ratata mina hjältar. När då Olles självbetitlade solodebut släpptes efter ett decennium av tystnad var det en stor händelse för mig.

Åren Olle spenderat som Copywriter på en reklambyrå var inte helt förlorade, texterna är överlag mycket bättre än de dadaistiska texter man kan hitta på gamla Reeperbahn-plattor

Textraden "En vanlig dag med heroin, det räcker för mig" tyckte jag då i min naivitet var stor humor. Lite beskare nu när man fattar att folk faktiskt använder knark, på 90-talet var allt mer oskyldigt. I varje fall i min värld.
 
I musiken hittar man ekon från 70-talet; Television, Stones mm. Det är tung rock emellanåt, men det finns också det där sköra att allt när som helst kan brista. En svensk klassiker.

Olle Ljungström på Spotify

1. "Hur långt kan det gå?" - 4:22
2. "Jag spelar vanlig" - 4:11
3. "Du och jag" - 5:09
4. "Jesus kan" - 4:32
5. "Jorden" - 5:11
6. "Min trädgård" - 4:31
7. "Drömmar" - 6:14
8. "Leka farligt" - 4:26
9. "Tivoli" - 3:52
10. "Tänk om det vore värt nåt" - 5:03
11. "Du gråter" - 5:34
12. "Minns i November" - 3:06

Alla inlägg i serien 100 Höjdare

Filmtipset - Searching For Sugar Man

Jag tror att jag tidigare skrivit vad jag tycker om svenska dokumentärer; att man alltid skall redogöra varje detalj i hur man försöker komma i kontakt med sina intervjuoffer, hur svårt det är och sen dessa eviga kameratagningar genom bilrutan. I amerikanska dokumentärer har man sällan tid med det utan låter folk berätta sin historia istället.

Searching For Sugar Man börjar med en bilresa och jag anar oråd, men resan går på vad som måste vara en av världens vackraste vägar. Den påminner om Highway 1 i Kalifornien, men visar sig vara en kustväg i Sydafrika.

Det svenska greppet fortsätter med sökandet efter filmens huvudperson Sixto Rodriguez, men till skillnad från de flesta svenska dokumentärer så är det själva sökandet som är den intressanta delen av historien. Och när man fyller ut mellan intervjuerna med olika naturbilder, låter man Rodriguez musik tala, en minst lika viktig del av historien, så greppet jag vanligtvis avskyr fungerar perfekt här.

En sak stör mig, kanske var det jag som missade den här informationen, kanske var det allt jag redan läst innan som fick mig att tro att den svenske regissören Malik Bendjelloul var en del av letandet, när han egentligen bara återger en historia som utspelar sig i mitten på 90-talet. För mig blev det ett stort hack i historien när jag plötsligt rycktes från nutid till 90-tal. Det finns ingen vettig anledning till att vara oklar med detta.

Kort om historien: Rodriguez släppte två album i Amerika i början av 70-talet som ingen köpte, trots all talang och ett sound som låter som en mix av Nina Simone och Bob Dylan.

Skivorna letade sig fram till Sydafrika där han blev större än Elvis trots att de sydafrikanska fansen inte visste mer om honom än att han skulle ha tagit livet av sig på scenen. Han sålde en halv miljon plattor och var en röst för en generation. Alla sydafrikaner kunde alla hans låtar och var övertygade om att han var lika stor över hela världen. Musiken är helt fantastisk och överraskande lätt att ta till sig.

Igår såg jag tredje delen i ABBA-dokumentärserien. Andy Scott i Sweet sa att det slår bara på riktigt när musik och image funkar ihop. Rodriguez musik är självsäker och politisk, men han själv var blyg på scenen och spelade med ryggen mot publiken. Mytbilden som filmen bygger upp passar bättre och kommer leda till att hans publik mångdubblas, kanske till och med ger honom en plats i rockhistorien.

Jag blev riktigt rörd av filmen och trots att jag är medveten om manipulationen tvekar jag inte att sätta en tia i betyg.

100 Höjdare - U2 - Achtung Baby, 1991

Jag blev ett frälst U2-fan redan i början på 80-talet. Den första konserten i Scandinavium hade vi bra sittplatser på parkett. Det tog inte många minuter innan de oranga plastsolarna var mosade och folk stod och dansade precis som det ska vara på en U2-konsert.

När The Joshua Tree kom hade min förälskelse gått över och jag hade börjat få de där tveksamma känslorna inför Bono som aldrig riktigt försvunnit. Han är lite töntig helt enkelt. Men i takt med att man själv blivit allt töntigare, har jag lärt mig att acceptera det.

När Achtung Baby! kom fyra år senare var det en rejäl nystart och förälskelsen blossade upp igen. Killarna i bandet hade tagit en tripp till Berlin och upptäckt dansrytmer och dekadens. Själva inspelningarna ägde dock rum hemma i Dublin. Resultatet blev en skiva proppfull med hits och One, en av världens bästa låtar.

Konserten som följde plattan, igen i Scandinavium, liknade inget annat, tv-apparater på scen som spottade ut olika budskap i ett högt tempo och framför scen en svettig hög med kroppar. Egentligen hade det nog varit läge att backa lite där för jag hade fullt sjå med att bara hålla mig vertikal. Trots det en av de bästa konserter jag sett.

Achtung Baby! på Spotify

1. "Zoo Station" - 4:36
2. "Even Better Than the Real Thing" - 3:41
3. "One" - 4:36
4. "Until the End of the World" - 4:39
5. "Who's Gonna Ride Your Wild Horses" - 5:16
6. "So Cruel" - 5:49
7. "The Fly" - 4:29
8. "Mysterious Ways" - 4:04
9. "Tryin' to Throw Your Arms Around the World" - 3:53
10. "Ultraviolet (Light My Way)" - 5:31
11. "Acrobat" - 4:30
12. "Love Is Blindness" - 4:23

Fler inlägg i serien 100 Höjdare.

Twist and Shoot

Musiktipset - Jake Bugg

Jag har inte längre koll på ny musik som kommer, och jag känner inte heller att det är något jag måste ha. Det är okej att bara lyssna på gamla grejer man gillat i tjugo år, vad spelar det för roll? Men ibland dyker det upp något som griper tag, och det är alltid lika kul.

Artonårige Jake Bugg låter som en ung Bob Dylan, och det räcker ju en liten bit. Det finns också spår av energin från Oasis, och som väl är håller låtmaterialet längre än att det bara blir en pastisch. Jake har skrivit låtarna själv och det finns inte ett dåligt spår på hela skivan. Det lovar gott för framtiden.

Första spåret Lightning Bolt har gått en del på radion och är ett härligt eko från Bob Dylans bästa bootleginspelningar och Seen It All sjuder av det självförtroende och insikt om att veta och sett allt bara en tonåring kan ha. Det här är definitivt en kille att hålla ögonen på. Han kommer till Sverige framåt våren, kan faktiskt vara värt en tripp till Stockholm till och med.

Hela skivan på spotify.

Sammanfattning av 2012

Så här års är det ju brukligt att man sammanfattar året som gått, så varför inte. Jag tänkte välja ut mina tio favoritbilder från i år. Inte helt lätt, många bra konserter har det blivit, men lite lättare blir det ju av att jag började fotosäsongen 2012 med att inte veta vad jag sysslade med.

Det var autoinställningar i kameran som gällde även när 2011 gick över i 2012, men en tanke hade börjat gro att man kanske kunde åstadkomma mer. Jag skriver kanske för jag var mycket osäker på om min relativt billiga kamera överhuvudtaget kunde konkurrera med tio gånger så dyra kameror som jag såg andra fota med.

Hur som helst ville jag pressa min kamera till det yttersta och så mycket förstod jag att det gjorde jag inte med autoinställningar.

Efter mycket huvudbry, ändrade inställningar och joxande med diverse programvaror, knäckte jag till slut nöten och började få de bilder jag hela tiden missade när jag inte visste vad jag gjorde och kvalitetén höjdes ett par snäpp. Det är ganska talande att nio av tio bilder kommer från årets senare hälft. Så i kronologisk ordning mina tio favoriter från 2012.

Pernilla Andersson på Taubescenen. När det gäller Lisebergs lilla scen brukar jag vara där tidigt så jag kan välja en bra plats längst fram, det hjälpte inte här, en timme innan hade redan mycket folk samlats framför scenen, så jag fick ta den plats som fanns kvar.

Pernilla satt bakom sitt piano mest hela tiden och jag hade två mikrofoner i skottvinkeln. Den här bilden tog jag när hon gick in på scenen, typ första bilden på "rullen". Jag visste direkt att jag hade en bra bild, slappnade av och lät inte mickarna störa mig.

Darin fotade jag först bakom scenen på RixFM galan på Götaplatsen, det skrev jag mer om här.

Shirley Clamp fotade jag ute på Hisingen i Flunsåsparken i regnet. Bitvis satt jag på scen och fotade, (med arrangörens goda minne, så klart) för att försöka rädda kameran. Vid det här laget hade jag som synes lärt mig bemästra kameran och kunde fota rätt in i strålkastarna och ändå få en korrekt exponering. Regnet sätter pricken över i.

Årets absolut roligaste spelning måste ha varit Sister Sin på Sticky Fingers. Jag gick loss helt, fotade som en galning och headbangade däremellan. Ljuset var blått LED-ljus, men i svartvitt blev det helt ok, och att man kom så extremt nära lyfte bilderna till reportagekänsla.

Den Svenska Björnstammen begriper jag mig inte på rent musikaliskt, men jag visste att det skulle hoppas och skuttas på scen, så jag satte på min vidaste lins och det gav resultat. Kanske min första lyckade hoppbild. Utöver att jag fotat med för långsamma slutartider har jag i och med micro43-systemet nackdelen att jag ofta kommer för nära och tajt inpå. Jag har fortfarande inget riktigt bra objektiv för det här. Från Volvofestivalen i Bältesspännarparken.

Detta är förmodligen inte ens min bästa bild på Timbuktu, men den är rolig, så jag vill ändå ha med den här. Det blev fyra konserter med Timbuktu för min del i år.

Invigningen av Clarion Post där mörker och okunskap gav mig helt misslyckade bilder.

Lisebergs stora scen, där jag försökte tänka till angående inställningarna, men tänkte fel och fick inte en enda bra bild. En blind höna som gick hem tomhänt.

Götaplatsen på Kulturkalastet var tredje försöket och nu tänkte jag nästan rätt, min ljusstarkaste lins, men jag borde mixtrat med ISO-inställningarna för slutartiderna räckte inte till.

Volvofestivalen i Trädgårdsföreningen till sist då och nu visste jag att jag hade kunskapen med mig. Kameran dog minuterna innan det skulle börja, men efter att ha plockat ur batteriet och satt in det igen, funkade allt som det skulle.

We Love The 90's galan gav mig galet många bra bilder, men den här bilden på Haddaways körsångerska toppade allt. En sexig pose i ett spännande ljus och i princip helt oredigerad, lättat upp ljuset lite bara.

Streetsmartfestivalen på Grönsakstorget direkt dan därpå var också mycket lyckad ur fotosynpunkt. Dagsljus och ett bra molntäcke som jämnade ut ljuset. I en paus satt Daniel Gilbert längst bak på scenen och pustade ut. Jag brände av fem snabba och fångade den här intima bilden, man kan inte tro att han var drygt tio meter bort.

På Streetsmart fångade jag också Ebbot från The Soundtrack of our Lives i en klassisk Jesus-pose. Han höll den i flera sekunder så den var svår att missa, men det krävdes en del redigering för att få den ödesmättade stämningen som jag gillar i bilden.

Chris Isaak på Trädgår'n var ju också stort att få fota, eller få och få, jag var tvungen att köpa biljett. Men jag fick valuta för pengarna, tre första låtarna, riktigt bra ljus. Kanske kunde herr Isaak bjudit på mer show när kameran var framme istället för att vänta tills jag var tvungen att ta ner den. Petitesser.

Ett fantastiskt fotoår, många härliga nya vänner som delat med sig av sina kunskaper och utmanat mig och tvingat mig att tänka till. Det gav ju resultat, eller?

Trängselskatt

Idag var det då första dagen med trängselskatt i Göteborg. Någon större trängsel har det aldrig funnits här. Om inte en olycka inträffat, då det kan bli helt stopp, men det kommer inte den här skatten att råda bot på. Inte heller kommer det att bli färre bilar som åker genom stan, gissar jag. Helt enkelt för att det inte finns några alternativa vägar. I Stockholm minskade biltrafiken, men där fanns det andra vägar att ta. Det skall till väldigt mycket för att få folk att ändra sina vanor.

Blir det som jag tror kommer politikerna här i Göteborg att bli överlyckliga över detta, eftersom de inte ens själva orkar hyckla om att det inte är en trängselskatt, utan en skatt, helt enkelt. Om folk slutar köra bil och skonar miljön, måste avgifterna höjas, för degen måste in.

Man kan ju (och bör ju) tycka att de redan höga skatter vi betalar borde täcka allt; skolor, sjukvård, infrastruktur… Problemet är att det gör den inte. En apa kan fatta att ekonomin i kommunen kunde skötas bättre. Mutkolvar, svågerpolitik och goa gubbar. Göteborgsandan där var och en tänker på sig själv och sina närmaste, men handen på hjärtat; gör vi inte det allihop? Så länge vi har politiker av kött och blod får vi lära oss leva med att det inte blir perfekt. Vi kan hoppas att det blir bättre än det har varit, men det kommer inte att ske över en natt.

För dryga tio år sen jobbade jag på en kommunal konferens under ledning av min idol Erik Haag, (som jag då hade följt slaviskt i Knesset). När jag fick några minuter över stod jag och lyssnade och fick bl a höra dilemmat Göteborgs kommun hade. Att vi kommuninvånare kostade mer än vi smakade, så att säga. Under vår livstid är vi en belastning när vi går på dagis, och sen skola. Vi behöver sjukvård ibland, arbetslöshetsunderstöd ibland. Vi jobbar och betalar skatt och sen går vi i pension. Den tuffa arbetsmarknaden gör att folk pluggar allt längre, börjar jobba senare, går i pension allt tidigare och dessutom lever vi längre. Den tiden vi jobbar och betalar skatt, räcker alltså inte till för att betala vad vi faktiskt kostar. 

Och det hjälper inte om vi Göteborgare ökar på ljudet av små framtida skattebetalares fötter. Då blir det bara ännu dyrare för kommunen. Något som faktiskt plussar på i rätt riktning hade varit invandring av arbetsföra personer, som snabbt integreras i samhället, får jobb och kan börja betala skatt. Som Boråsare t ex.

Därför är trängselskatten en genialisk idé för Göteborg och faktiskt också för Göteborgarna. Det är väl rimligt att vi betalar vad vi kostar kommunen, men nu blev det så att även kranskommunerna åkte på att betala till Göteborg. Med vilken annan lösning hade man fixat det?

Till sist, ibland får man höra att trängselskatten drabbar de fattiga. Men det är inte sant. De fattiga har inte råd med bil och har inte haft det på många år.

GP