Andra gången Mikael Wiehe uppträder på Liseberg i år, den här gången ensam med en akustisk gitarr och en massa historier att berätta. Budskapet är detsamma som på 70-talet, men nu har han lagt in plats för skratt också. Fortsätter det så här kommer han att sluta som stå-uppare.
Men för en som växt upp på 70-talet då proggen låg som en blöt filt över allt som var kul, är det så klart befriande att inte allt måste vara så allvarligt. Tokmycket folk och nästan två timmar lång konsert.
Under sommaren här har jag haft ett behov av att visa att jag kan ta rätt exponerade bilder i färg oavsett ljusförhållanden, nästan som ett gesällprov. Kanske har det varit bra, jag har fått förfrågningar från fotografer som jag ser upp till att rycka in för dom när dom varit dubbelbokade. Sånt blir man oerhört stolt över så klart.
Den här kvällen är det mörkt men scenljuset är ur fotosynpunkt närmast perfekt. Vitt ljus och mycket av det, fast kanske inte så spännande, så nu blev det svartvitt rakt igenom.
