Brolle på Julgalan

I somras missade jag en konsert med Brolle till förmån för en alldeles fantastisk konsert med Moneybrother. Då kändes det som ett alldeles självklart val. Nu är jag inte lika säker, Brolle blir fantastisk på bild. Flera av de här bilderna är jag riktigt nöjd med.

Jill Johnson på Julgalan

Jill Johnson var först ut på Julgalan och det tog en stund innan man hittat bästa kompromissen med inställningarna på kameran. För det är ju så gott som alltid en kompromiss man gör, sällan har man perfekt ljus att jobba med.

Det var lite kul när jag tog de svartvita bilderna här, jag försökte hitta en snygg komposition med ljuskäglan bakom henne, så började hon gå mot scenen och jag skulle till att vända kameran, när jag upptäcker att hon böjer sig fram mot mig och tittar in i min kamera och ler. Fast jag har ju slutit klicka, men kan inte låta bli att le ändå, sånt där får man ju inte missa!

Agnes på Julgalan

Agnes är helt makalöst kul att fota. Hon är inte bara elegant och vacker, hon bjussar på sig själv och jobbar med fotograferna. Även den här gången fick jag flera bilder där hon tittar in i kameran, men eftersom det var den enda kvalitén på just de bilderna, valde jag bort dom ändå till slut.

Här har jag redigerat om från scratch, så vissa som var svartvita i originalinlägget har blivit färg nu och tvärtom.

Darin på Julgalan

Fjärde gången jag fotar Darin, tror jag. Fler bilder från Julgalan här.

The Dogs D'Amour 1985

Efter gårdagens återblick på 2013, kan vi ju ta en ännu längre blick i backspegeln. Till just det ögonblick när drömmen om att fota konserter föddes, kanske, i varje fall. 28/12 1985 på en pub i London tog jag två bilder på Tyla och Jo Almeida i The Dogs D'Amour, som då var helt okända.

De blev halvstora i slutet på 80-talet och har kultstatus idag, enligt wikipedia.

Minns jag rätt var kameran en gul Konica Pop och enligt mina anteckningar var konserten rätt kass. På samma resa såg vi en av Madness sista konserter där ett alldeles fantastiskt band värmde upp, nämligen The Housemartins som då ännu inte släppt några plattor. Jag minns att publiken obegripligt nog buade igenom hela konserten. Kanske av otålighet, för när Madness äntrade scenen i tågformation lyfte taket.

För mig var det den första av många London resor de kommande tio åren, inklusive ett halvår när jag jobbade och bodde där.