Försöker hänga med

Hade man rusat ut tjugo över fyra på morgonen för att försöka fånga soluppgången över Säveån om man inte älskat foto? Förmodligen inte. Precis som alla fotodårar är det ljuset man jagar, ofta ljuset mer än motivet. Här har jag tweakat och dragit i reglagen och fått fram en bild med lite mer färg än jag kunde se, men vem vet vad t ex en katt kunde se samma morgon? Färgerna fanns ju uppenbarligen där för kameran att registrera.

Jag läser mer fototidningar än vad som är nyttigt och framförallt i de engelska finns det en debatt, där många har svårt att acceptera digitalt foto överhuvudtaget. De håller kvar vid film, eftersom det känns som det är foto på riktigt. Jag kan förstå var de kommer ifrån, för många i min ålder kan inte ens maila och hela konceptet med datorer är skrämmande och krångligt.

Man har också skaffat sig en djup kunskap som plötsligt är omodern, att fota digitalt idag är nästan som att vända på en hand, du måste lära om helt. Om man sen försöker lägga upp sin allra bästa bild på t ex 500px och blir totalt ignorerad, där alla bilder som är Popular är kraftigt redigerade, kan det vara ett hårt slag för självförtroendet. Det är då en mindre trevlig attityd kommer fram och foto börjar klassas in i bra och dåligt. Bra är alltid att man åstadkommit bilden i kameran och kanske i mörkrummet. Alla hjälpmedel därefter är "dåliga".

Om vi tittar på andra konstarter, så finns det tydliga paralleller, jag är gammal nog att minnas hur man såg ner på synthmusiken i början på åttiotalet. Digitala specialeffekter i film har först nu blivit så bra att ingen utom Christopher Nolan längre bryr sig om det är äkta eller inte. Men jag tror ändå film precis som allt annat analogt kommer att få ett uppsving igen. Stoppar du film i kameran visar du att du har råd att göra det, jag märker redan en viss snobbism runt det där.

Men för gamla gubbar som mig räcker det inte att anamma ny teknik, jag kan ju försöka lura mig själv att jag är "hip" som har både Facebook och en blogg (två till och med). Men det räcker inte, i helgen har jag gjort krafttag och försökt på riktigt börja twittra och instagramma. Jag förmodar att det vad man gör det till, men om man som jag undrat vart alla totalt menlösa inlägg tagit vägen som förut fanns på Facebook, kan jag berätta att de nu finns på twitter.

Jag begriper för lite om det här för att ens kunna länka till mina sidor, men jag heter fotoscenen på båda. Det är när det gäller detta som ungdomarna springer i cirklar runt oss äldre. Inte nog med att de är duktiga fotografer och har en stadig tillgång på unga snygga modeller bland sina klasskamrater, de förstår och tycker om de här nya sätten att kommunicera. Och når ut när de gör det.

Det blev något fel när jag försökte twittra i lördags och varje gång jag uppdaterade sidan, twittrades det ut en kopia på min tweet. OMG jag spammar, tänkte jag, fast jag inte har några följare. Alls. Sen ser man hur ungdomarna lägger ut 30 tweets på en dag i vad som till synes är smskonversationer. Det går mig helt över huvudet att folk kan följa flera hundra människor och sen orka läsa vad de skriver. Lika lite som jag tror att någon har läst ända hit. Jag skulle behöva gå en kurs i det där. Jag tror det skulle hjälpa mitt fotande mer än en fotokurs just nu.