Det var autoinställningar i kameran som gällde även när 2011 gick över i 2012, men en tanke hade börjat gro att man kanske kunde åstadkomma mer. Jag skriver kanske för jag var mycket osäker på om min relativt billiga kamera överhuvudtaget kunde konkurrera med tio gånger så dyra kameror som jag såg andra fota med.
Hur som helst ville jag pressa min kamera till det yttersta och så mycket förstod jag att det gjorde jag inte med autoinställningar.
Efter mycket huvudbry, ändrade inställningar och joxande med diverse programvaror, knäckte jag till slut nöten och började få de bilder jag hela tiden missade när jag inte visste vad jag gjorde och kvalitetén höjdes ett par snäpp. Det är ganska talande att nio av tio bilder kommer från årets senare hälft. Så i kronologisk ordning mina tio favoriter från 2012.
Pernilla Andersson på Taubescenen. När det gäller Lisebergs lilla scen brukar jag vara där tidigt så jag kan välja en bra plats längst fram, det hjälpte inte här, en timme innan hade redan mycket folk samlats framför scenen, så jag fick ta den plats som fanns kvar.
Pernilla satt bakom sitt piano mest hela tiden och jag hade två mikrofoner i skottvinkeln. Den här bilden tog jag när hon gick in på scenen, typ första bilden på "rullen". Jag visste direkt att jag hade en bra bild, slappnade av och lät inte mickarna störa mig.
Darin fotade jag först bakom scenen på RixFM galan på Götaplatsen, det skrev jag mer om här.
Shirley Clamp fotade jag ute på Hisingen i Flunsåsparken i regnet. Bitvis satt jag på scen och fotade, (med arrangörens goda minne, så klart) för att försöka rädda kameran. Vid det här laget hade jag som synes lärt mig bemästra kameran och kunde fota rätt in i strålkastarna och ändå få en korrekt exponering. Regnet sätter pricken över i.
Årets absolut roligaste spelning måste ha varit Sister Sin på Sticky Fingers. Jag gick loss helt, fotade som en galning och headbangade däremellan. Ljuset var blått LED-ljus, men i svartvitt blev det helt ok, och att man kom så extremt nära lyfte bilderna till reportagekänsla.
Den Svenska Björnstammen begriper jag mig inte på rent musikaliskt, men jag visste att det skulle hoppas och skuttas på scen, så jag satte på min vidaste lins och det gav resultat. Kanske min första lyckade hoppbild. Utöver att jag fotat med för långsamma slutartider har jag i och med micro43-systemet nackdelen att jag ofta kommer för nära och tajt inpå. Jag har fortfarande inget riktigt bra objektiv för det här. Från Volvofestivalen i Bältesspännarparken.
Detta är förmodligen inte ens min bästa bild på Timbuktu, men den är rolig, så jag vill ändå ha med den här. Det blev fyra konserter med Timbuktu för min del i år.
Invigningen av Clarion Post där mörker och okunskap gav mig helt misslyckade bilder.
Lisebergs stora scen, där jag försökte tänka till angående inställningarna, men tänkte fel och fick inte en enda bra bild. En blind höna som gick hem tomhänt.
Götaplatsen på Kulturkalastet var tredje försöket och nu tänkte jag nästan rätt, min ljusstarkaste lins, men jag borde mixtrat med ISO-inställningarna för slutartiderna räckte inte till.
Volvofestivalen i Trädgårdsföreningen till sist då och nu visste jag att jag hade kunskapen med mig. Kameran dog minuterna innan det skulle börja, men efter att ha plockat ur batteriet och satt in det igen, funkade allt som det skulle.
We Love The 90's galan gav mig galet många bra bilder, men den här bilden på Haddaways körsångerska toppade allt. En sexig pose i ett spännande ljus och i princip helt oredigerad, lättat upp ljuset lite bara.
Streetsmartfestivalen på Grönsakstorget direkt dan därpå var också mycket lyckad ur fotosynpunkt. Dagsljus och ett bra molntäcke som jämnade ut ljuset. I en paus satt Daniel Gilbert längst bak på scenen och pustade ut. Jag brände av fem snabba och fångade den här intima bilden, man kan inte tro att han var drygt tio meter bort.
På Streetsmart fångade jag också Ebbot från The Soundtrack of our Lives i en klassisk Jesus-pose. Han höll den i flera sekunder så den var svår att missa, men det krävdes en del redigering för att få den ödesmättade stämningen som jag gillar i bilden.
Chris Isaak på Trädgår'n var ju också stort att få fota, eller få och få, jag var tvungen att köpa biljett. Men jag fick valuta för pengarna, tre första låtarna, riktigt bra ljus. Kanske kunde herr Isaak bjudit på mer show när kameran var framme istället för att vänta tills jag var tvungen att ta ner den. Petitesser.
Ett fantastiskt fotoår, många härliga nya vänner som delat med sig av sina kunskaper och utmanat mig och tvingat mig att tänka till. Det gav ju resultat, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar