100 Höjdare - Olle Ljungström, 1993

Har Olle gått och blivit folklig på gamla dar? Ingen risk väl. Men han behöver i varje fall ingen längre presentation numera.

Under en period på 80-talet var Reeperbahn, Lustans och Ratata mina hjältar. När då Olles självbetitlade solodebut släpptes efter ett decennium av tystnad var det en stor händelse för mig.

Åren Olle spenderat som Copywriter på en reklambyrå var inte helt förlorade, texterna är överlag mycket bättre än de dadaistiska texter man kan hitta på gamla Reeperbahn-plattor

Textraden "En vanlig dag med heroin, det räcker för mig" tyckte jag då i min naivitet var stor humor. Lite beskare nu när man fattar att folk faktiskt använder knark, på 90-talet var allt mer oskyldigt. I varje fall i min värld.
 
I musiken hittar man ekon från 70-talet; Television, Stones mm. Det är tung rock emellanåt, men det finns också det där sköra att allt när som helst kan brista. En svensk klassiker.

Olle Ljungström på Spotify

1. "Hur långt kan det gå?" - 4:22
2. "Jag spelar vanlig" - 4:11
3. "Du och jag" - 5:09
4. "Jesus kan" - 4:32
5. "Jorden" - 5:11
6. "Min trädgård" - 4:31
7. "Drömmar" - 6:14
8. "Leka farligt" - 4:26
9. "Tivoli" - 3:52
10. "Tänk om det vore värt nåt" - 5:03
11. "Du gråter" - 5:34
12. "Minns i November" - 3:06

Alla inlägg i serien 100 Höjdare