Filmtipset - Searching For Sugar Man

Jag tror att jag tidigare skrivit vad jag tycker om svenska dokumentärer; att man alltid skall redogöra varje detalj i hur man försöker komma i kontakt med sina intervjuoffer, hur svårt det är och sen dessa eviga kameratagningar genom bilrutan. I amerikanska dokumentärer har man sällan tid med det utan låter folk berätta sin historia istället.

Searching For Sugar Man börjar med en bilresa och jag anar oråd, men resan går på vad som måste vara en av världens vackraste vägar. Den påminner om Highway 1 i Kalifornien, men visar sig vara en kustväg i Sydafrika.

Det svenska greppet fortsätter med sökandet efter filmens huvudperson Sixto Rodriguez, men till skillnad från de flesta svenska dokumentärer så är det själva sökandet som är den intressanta delen av historien. Och när man fyller ut mellan intervjuerna med olika naturbilder, låter man Rodriguez musik tala, en minst lika viktig del av historien, så greppet jag vanligtvis avskyr fungerar perfekt här.

En sak stör mig, kanske var det jag som missade den här informationen, kanske var det allt jag redan läst innan som fick mig att tro att den svenske regissören Malik Bendjelloul var en del av letandet, när han egentligen bara återger en historia som utspelar sig i mitten på 90-talet. För mig blev det ett stort hack i historien när jag plötsligt rycktes från nutid till 90-tal. Det finns ingen vettig anledning till att vara oklar med detta.

Kort om historien: Rodriguez släppte två album i Amerika i början av 70-talet som ingen köpte, trots all talang och ett sound som låter som en mix av Nina Simone och Bob Dylan.

Skivorna letade sig fram till Sydafrika där han blev större än Elvis trots att de sydafrikanska fansen inte visste mer om honom än att han skulle ha tagit livet av sig på scenen. Han sålde en halv miljon plattor och var en röst för en generation. Alla sydafrikaner kunde alla hans låtar och var övertygade om att han var lika stor över hela världen. Musiken är helt fantastisk och överraskande lätt att ta till sig.

Igår såg jag tredje delen i ABBA-dokumentärserien. Andy Scott i Sweet sa att det slår bara på riktigt när musik och image funkar ihop. Rodriguez musik är självsäker och politisk, men han själv var blyg på scenen och spelade med ryggen mot publiken. Mytbilden som filmen bygger upp passar bättre och kommer leda till att hans publik mångdubblas, kanske till och med ger honom en plats i rockhistorien.

Jag blev riktigt rörd av filmen och trots att jag är medveten om manipulationen tvekar jag inte att sätta en tia i betyg.