När folk velat beskriva mig med ett ord, har det ofta blivit
”lojal”, och visst, jag har bara ett fåtal långa förhållanden på mitt CV och jag
har stått ut på arbetsplatser betydligt längre än vad som varit
nödvändigt.
Popgruppen Sparks började jag digga 1976 när jag var tio år.
Trettiosju år senare är det (än så länge) bara Sparks och Beatles jag följer på
mitt twitterflöde. Förtjänar de min lojalitet? Egentligen inte, men även om
bröderna Mael har en del lågvattenmärken bland alla skivor de släppt, har de
mellan varven också överraskat med att studsa tillbaka och leverera igen. Senast
någon brydde sig var dock mitten på 90-talet när de slog med ”When do I get to sing my way” som blev en top 40 hit i England åtminstone.
Höjdpunkten i karriären kom dock redan 1974. Kimono My House hade den vilt skjutande This Town Ain’t Big Enough
For The Both Of Us som inledningsspår. Textrader som You hear the
thunder of stampeding
rhinos Elephants and tacky tigers för att beskriva en killes känslor
inför kvällens date signalerade att detta var inget dussinband och var dessutom
något som även en tioåring kunde relatera till.
Musiken hämtade inspiration från alla möjliga håll, först
några år senare förstod de att deras musik inte gick att dansa till och började
samarbeta med Giorgio Moroder, men innan dess skapade de en fantastisk trilogi
med de efterföljande plattorna Propaganda och Indiscreet. Singlar och
singelbaksidor höll lika hög kvalitet och lade grunden till mitt maniska
samlande. Nu ligger dessa spår som bonus på återutgivningarna, mellanplattan
Propaganda kanske är mindre lättillgänglig än de båda andra, men är lika bra som
de andra två.
- "This Town Ain't Big Enough for Both of Us" - 3:05
- "Amateur Hour" - 3:37
- "Falling In Love With Myself Again" - 3:03
- "Here In Heaven" - 2:48
- "Thank God It's Not Christmas" - 5:07
- "Hasta Mañana, Monsieur" - 3:52
- "Talent Is An Asset" - 3:21
- "Complaints" - 2:50
- "In My Family" - 3:48
- "Equator" - 4:42
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar