Ännu ett filmtips

Det har blivit mycket bra film det sista, och inte så mycket foto faktiskt. Jag har inte tagit en bild på hela året. Men allt har sin tid.

Igår såg vi två filmer med flera beröringspunkter, men också stora skillnader. Martin Scorceses The Wolf on Wall Street och Woody Allens Blue Jasmine. Två regissörer jag följt så länge jag kan minnas, två små gubbar med stora glasögon, men filmerna har mer gemensamt än så. Båda handlar om en aktiemäklare som lurar folk, hamnar i fängelse och människorna runt omkring dom.

Scorcese har en sann historia att bygga sitt manus på, vi vet att det kommer att sluta illa för DiCaprio, att han kommer att hamna i fängelse. Per definition är filmen alltså en tragedi, men Scorcese överraskar och bjuder på en mycket underhållande film som visar alla excesser man kan unna sig när man tjänar en miljon i veckan och helt saknar spärrar och han kryddar filmen med humor.

Han har Jonah Hill som spelar Leos högra hand, och han är ju alltid rolig. Dessutom finns det en hel del slap stick, som när Leo skall ta sig hem från en golfklubb hög som ett hus, i en scen som är väldigt lång men fick folk att skratta på spridda ställen i biosalongen hela tiden.

Woody Allen gör en film om året och skriver manus själv, det säger sig självt att det sällan blir särskilt genomtänkt, men skådiseliten i Hollywood gillar att få en halvfärdig karaktär de själva kan mejsla ut, så numera vill alla jobba med Woody. Blue Jasmine har blivit kritikerhyllad och har många fans, men till dem hör inte jag.

Det är inte så att man från start vet hur handlingen i Blue Jasmine skall utvecklas, men det är förutsägbart, man ligger alltid ett par steg före, vilket gör att alla scener skall spelas ut pliktskyldigt, helt utan överraskningar, inklusive slutet.

De som gillar den här filmen är de som kan se bort från det usla manuset och fokusera på skådespelarprestationerna, där speciellt Cate Blanchett i huvudrollen har hyllats för sin skildring av en helt osympatisk människa som sakta bryts ner. Kanske hade jag blivit mer imponerad om hon lyckats göra karaktären sympatisk också, om inte allt var så svartvitt.

Problemet jag har med Woody Allens senare filmer (med något enstaka undantag) är att hans slarviga manus inte har realistiska dialoger, det låter som skådespelarna läser scenanvisningar. Finns det verkligen människor som pratar så här? De enda gångerna jag skrattar åt filmen är när replikerna är så konstiga att jag inser ingen i världshistorien sagt så märkliga saker tidigare.

Det underligaste av allt är att Marty och Woody har gjort film av samma grundidé och att det är Scorcese som lyckats göra en film som faktiskt är rolig. Oväntat. The Wolf on Wall Street (8/10) Blue Jasmine (5/10)