Conny Bloom i Electric Boys

Jag hade på känn att det skulle funka att göra om de här bilderna till svartvitt, och det gjorde det väl?

Filmtipset - The Best Offer

I slutet av åttiotalet var Cinema Paradiso en oväntad hit på svenska biografer, vid sekelskiftet kom Malena med vackra Monica Bellucci i huvudrollen, en film jag också sett flera gånger. Det dom har gemensamt är regissören Giuseppe Tornatore. Jag misstänker att hans namn är okänt för de flesta och skall det gå så långt mellan skrällarna är det inte så konstigt, (fast nu när jag kollar på IMDB ser jag att jag satt höga betyg även på Dold Identitet och Pianisten).

Nu är han aktuell igen i varje fall, i filmen The Best Offer spelar Geoffrey Rush en auktionsförrättare på typ Bukowskis. Han är alldeles strålande i sitt kyliga porträtt av en mycket isolerad man. Inte särskilt överraskande om man sett Shine t ex, där har ni ett tips till.

Man kan lätt tro att The Best Offer är en gåta att lösa, ett pussel man som tittare skall lägga. Så är det inte, men Tornatore skapar ett mysterium som griper tag i en från start. Detta är något så ovanligt som en film man vill se och koncentrera sig på. Händerna söker sig inte hela tiden till ipaden, utan jag vill verkligen veta vad som kommer att hända.

Tornatore ägnar sig heller inte åt billiga tricks för att skapa detta, utan alla karaktärer har sin plats att fylla. Filmmusiken är dessutom mästerlig och är skriven av Ennio Morricone, oftast hör man den inte såklart, men ibland ligger den bakom och driver på och gör scenerna extra intensiva.

Det är synd att avslöja för mycket om handlingen, men Rush karaktär får i uppdrag att värdera en samling antikviteter av en mycket oberäknelig kvinna ingen sett på 12 år, vem är hon, hur ser hon ut? Nyfikenheten driver honom vidare in i något som för alltid kommer att förändra hans liv. (8/10)

På gatan där jag bor

Ljuset är fantastiskt nu precis innan läggdags, den första bilden tog 40 sekunder, sen kom en cyklist och då blev det lite kortare slutartid.

Den vägen är det.

En bild från i somras då datorn inte mäktade med svartvitkonvertering utan att stänga ner. Jag fotade ljuset och upptäckte humorn i bilden när jag kom hem.

Vinter

100 Höjdare - John Lennon - Rock 'n' Roll, 1975

Man kan förstå att Lennon fick nog av musikbranschen efter retroplattan Rock 'n' Roll. Historien om inspelningen är minst sagt mustig med inslag av maffia, stöld av mastertejperna och galenskap.

Att skivan överhuvudtaget kom till beror på likheterna mellan Beatleslåten Come Together och Chuck Berry låten You Can't Catch Me. Tveksamt, tycker jag, men Lennon dömdes till att spela in tre låtar där rättigheterna ägdes av Morris Levy, en skum figur med maffiakontakter.

Producent för inspelningarna var Phil Spector, ljudgeniet som nu kanske är mest känd för sin burriga frisyr och att han brukade ha pistol med sig till studion.

Kompbandet är en Who's who, den ena kändare än den andra och precis som Exile on Main St som jag skrev om sist är det ett sanslöst sväng på den här skivan. Det hade kanske kunnat bli polerat, men Morris Levy hade inte tålamod att vänta på att skivan skulle bli klar, utan snodde mastertejperna och gav ut sin egen version av skivan, slängde på ett sanslöst fult omslag och sålde den i sin tv-shop.

Lennons skivbolag fick visserligen stopp för det där, men tvingades ändå stressa fram sin egen utgivning och släppte skivan två månader tidigare än det var tänkt. Kanske är det det som gör att det låter så bra.

På Spotify finns inte mycket av Lennon, men på youtube finns det mesta. Här är en bra ripp som finns just nu i varje fall.

John Lennon - Rock 'n' Roll på Youtube.

1. "Be-Bop-A-Lula" (Tex Davis, Gene Vincent) – 2:39
2. "Stand by Me" (Jerry Leiber, Mike Stoller, Ben E. King) – 3:26
3. "Medley: Rip It Up/Ready Teddy" (Robert 'Bumps' Blackwell, John Marascalco) – 1:33
4. "You Can't Catch Me" † (Chuck Berry) – 4:51
5. "Ain't That a Shame" (Fats Domino, Dave Bartholomew) – 2:38
6. "Do You Wanna Dance?" (Bobby Freeman) – 3:15
7. "Sweet Little Sixteen" † (Chuck Berry) – 3:01

8. "Slippin' and Slidin'" (Eddie Bocage, Albert Collins, Richard Wayne Penniman, James H. Smith) – 2:16
9. "Peggy Sue" (Jerry Allison, Norman Petty, Buddy Holly) – 2:06
10. "Medley: Bring It On Home to Me/Send Me Some Lovin'" (Sam Cooke, John Marascalco, Leo Price) – 3:41
11. "Bony Moronie" † (Larry Williams) – 3:47
12. "Ya Ya" (Lee Dorsey, Clarence Lewis, Morgan Robinson) – 2:17
13. "Just Because" † (Lloyd Price) – 4:25

Fler höjdare

Fågelfoto i Slottsskogen

Humboldtpingvinerna i Slottsskogen var riktigt festliga att fota. Tror vi hade lite tur också när vi släntrade in där vid tvåsnåret. Enligt hemsidan är de mest inne i huset och ruvar så här års, men kommer ut lagom tills det är matdags 14.30.

De verkade överlyckliga, simmade och plaskade, men grymt snabba.

Sen skall man väl inte dela med sig av sina misslyckade bilder, men påfågeln och tuppen var ju bara för roliga. Kameran var inställd på landskapsfoto när jag snabbt slängde upp den, så det är lite rörelseoskärpa på påfågeln. Kanske skulle jag lagt skärpan på tuppen istället, men som ni förstår var detta över innan det började.

Jessica Andersson Revisited

Ibland när jag bett om kritik på mina bilder, har jag fått höra att ögat vandrar nånstans dit det inte ska. På den här vandrade ögat tydligen in i strålkastaren. Jag har inget emot att få kritik, jag ber ju faktiskt om att få det. Men jag undrar ändå om man kanske dömer en bild annorlunda när någon vill bli kritiserad.

Just i det här fallet får blicken gärna vandra, de två starka strålkastarna bildar en triangel med Jessicas  ansikte och är i mitt tycke det som gör kompositionen, och bilden. Tar man bort dom, vilket jag fick som förslag, har man bara en vanlig konsertbild, där inte mycket händer. Men det är alltid intressant att höra vad andra tycker. Man snöar gärna in på detaljer ibland som andra kanske inte ens reflekterar över.

100 Höjdare - Rolling Stones - Exile on Main St, 1972

Det blev en lång paus här i serien hundra höjdare; mina mest spelade plattor under snart 50 år. Det är så klart roligast att skriva om de mer udda, oväntade skivorna, men om jag inte också skriver om de mer väntade, saknar de recensionerna all tyngd.

Exile on Main Street finns nog med på de flesta musikälskares topplista. Ingen av Stenarnas största hits finns med här och på vinylens tid ansågs alltid en dubbel-lp som ett vågspel, få band ansågs kunna fylla två skivor med bra musik utan att kvalitén dalade. Men skivan har något större som otaliga band försökt kopiera.

Bandet hade precis kommit ur managern Allen Kleins grepp, Jagger var nygift med Bianca och fick dottern Jade, (vilket på den tiden förmodligen inte innebar någon större distraktion för en far). Richards hade Anita Pallenberg och heroinet. Resultatet blev ett extremt avslappnat sound, en livekänsla, som skulle kunna falla som ett korthus när som helst, men bara tuffar på. Allt är löst, ledigt, samtidigt intensivt och sanslöst svängigt. Det här är en skiva man aldrig tröttnar på.

The Rolling Stones - Exile on Main St på Spotify

1.   Rocks Off        
2.   Rip This Joint        
3.   Shake Your Hips        
4.   Casino Boogie        
5.   Tumbling Dice        
6.   Sweet Virginia        
7.   Torn And Frayed        
8.   Sweet Black Angel        
9.   Loving Cup        
10.  Happy        
11.  Turd On The Run        
12.  Ventilator Blues        
13.  I Just Want To See His Face        
14.  Let It Loose        
15.  All Down The Line        
16.  Stop Breaking Down        
17.  Shine A Light        
18.  Soul Survivor

Fler höjdare

Så här års

Så här års kan man se dom i klungor, håglöst ta sig runt och leta efter något matnyttigt. Oftast får de besviket återvända hem till sitt bo, utan att ha fått något med sig.

Jag talar om hobbyfotograferna, mig själv inräknad. Ljuset är grått och trist, snötäcket är inte ens en filt, mer ett trasigt lakan. Man kan lika gärna lämna kameran hemma.

Istället har jag gått igenom RAW-filerna från förra året och hittat ett par hundra bilder som hamnade mellan stolarna, eller bilder som jag egentligen ville konvertera till svartvitt, men inte kunde eftersom datorn var emot mig hela sensommaren och hösten. Eller bara experimentera med. Några av dom kommer säkert att hamna här och på instagram.

Svanen ovan fotade jag i Slottskogen med min nyinköpta kamera i mars förra året, då var jag mer förtjust i den här bilden, men nu är jag inte lika säker.

D-A-D Revisited

Danska Disneyland After Dark fotade jag på Holmens Rock i somras. När jag gick igenom bilderna då fokuserade jag på att få med bilder på Stig Pedersens alla basgitarrer, men det coolaste var så klart när han i slutet sprang in på scenen med en fyrverkerihjälm på skallen. Tror jag sållade bort dessa sist för att det blir helt överexponerat på själva fyrverkerierna. Jag körde på 1/320 dels sekund vilket var lite med tanke på hur mörkt det var innan på scen, men fick jag chansen att göra om det skulle jag kanske försökt med 1/640 dels, just den minuten.

Ännu ett filmtips

Det har blivit mycket bra film det sista, och inte så mycket foto faktiskt. Jag har inte tagit en bild på hela året. Men allt har sin tid.

Igår såg vi två filmer med flera beröringspunkter, men också stora skillnader. Martin Scorceses The Wolf on Wall Street och Woody Allens Blue Jasmine. Två regissörer jag följt så länge jag kan minnas, två små gubbar med stora glasögon, men filmerna har mer gemensamt än så. Båda handlar om en aktiemäklare som lurar folk, hamnar i fängelse och människorna runt omkring dom.

Scorcese har en sann historia att bygga sitt manus på, vi vet att det kommer att sluta illa för DiCaprio, att han kommer att hamna i fängelse. Per definition är filmen alltså en tragedi, men Scorcese överraskar och bjuder på en mycket underhållande film som visar alla excesser man kan unna sig när man tjänar en miljon i veckan och helt saknar spärrar och han kryddar filmen med humor.

Han har Jonah Hill som spelar Leos högra hand, och han är ju alltid rolig. Dessutom finns det en hel del slap stick, som när Leo skall ta sig hem från en golfklubb hög som ett hus, i en scen som är väldigt lång men fick folk att skratta på spridda ställen i biosalongen hela tiden.

Woody Allen gör en film om året och skriver manus själv, det säger sig självt att det sällan blir särskilt genomtänkt, men skådiseliten i Hollywood gillar att få en halvfärdig karaktär de själva kan mejsla ut, så numera vill alla jobba med Woody. Blue Jasmine har blivit kritikerhyllad och har många fans, men till dem hör inte jag.

Det är inte så att man från start vet hur handlingen i Blue Jasmine skall utvecklas, men det är förutsägbart, man ligger alltid ett par steg före, vilket gör att alla scener skall spelas ut pliktskyldigt, helt utan överraskningar, inklusive slutet.

De som gillar den här filmen är de som kan se bort från det usla manuset och fokusera på skådespelarprestationerna, där speciellt Cate Blanchett i huvudrollen har hyllats för sin skildring av en helt osympatisk människa som sakta bryts ner. Kanske hade jag blivit mer imponerad om hon lyckats göra karaktären sympatisk också, om inte allt var så svartvitt.

Problemet jag har med Woody Allens senare filmer (med något enstaka undantag) är att hans slarviga manus inte har realistiska dialoger, det låter som skådespelarna läser scenanvisningar. Finns det verkligen människor som pratar så här? De enda gångerna jag skrattar åt filmen är när replikerna är så konstiga att jag inser ingen i världshistorien sagt så märkliga saker tidigare.

Det underligaste av allt är att Marty och Woody har gjort film av samma grundidé och att det är Scorcese som lyckats göra en film som faktiskt är rolig. Oväntat. The Wolf on Wall Street (8/10) Blue Jasmine (5/10)

Filmtipset - Instructions Not Included

Ett tag såg jag så mycket dåliga filmer att jag hade lust att ge upp, varför ens lägga tiden? Jo men, för att när det är bra, är det ju så himla mycket bättre än allt annat.

I mexikanska filmen Instructions not included möter vi Valentin, Acapulcos främste Playboy. Han lever ett bekymmerslöst liv, förutom att han är rädd för allt. Under hans uppväxt utsatte hans pappa honom för alla faror han kunde tänka ut för att Valentin aldrig mer skulle känna rädsla. Det gick så där.

Men en dag förändras allt, en amerikanska han haft en fling med lämnar en bebis hos honom och åker tillbaka till Los Angeles. Han åker efter, hittar henne inte, men börjar jobba som stuntman.

Naturligtvis blir han också en fantastisk pappa, om än udda, till sin dotter.

Det är lite av en skröna med ett otroligt och överdrivet händelseförlopp. En färgstark historia, även bildligt. Det seglar upp en del mörka moln i manuset, men de löser snabbt upp sig, och man undrar för sig själv hur sockersött det kan bli. Alla filmer har ju en konflikt, som skall lösas, men det här manuset är smartare än så. Stäng inte av filmen innan den är slut, den levererar, det lovar jag.

Bra skådisar, inte minst dottern, spelad av Loreto Peralta, som vi säkert kommer att få se mer av, ett mustigt manus, humor och starka känslor. Det blev en åtta i betyg till slut. (8/10)

Carl-Einar Häckner Revisited

De foton jag tog och la upp i somras från Carl-Einars varieté, kan vara den bästa bildserie jag lagt upp här, i varje fall den jag är mest nöjd med själv. Men det blev mycket bilder över, så här är några till.

Sen lär jag mig nya tricks hela tiden, t o m så sent som igår när jag satte mig med den första bilden här, så kom jag på ett helt nytt sätt att ta mig an den. Så nu är jag lite rädd att jag överdrivit effekten åt det hållet (innan var det för mycket åt ett annat håll).

Redigeringsprogrammen är en leksakslåda där det är lätt att överdriva i början innan man lär sig att det blir bäst när det är mer subtilt, men just nu är jag väldigt nöjd med den. Den är helt obeskuren, tagen med supertelet, från bänkplats. En sån där ögonblicksbild, där man knappt hann uppfatta att det hände och blev chockad när man såg på skärmen vad man fångat.

Apropå Liseberg, har jag inlett ett spännande samarbete med dom, exakt vart det leder är inte klart än, men till att börja med finns flera av mina bilder på deras museisida Lisepedia,. Det är jag oerhört stolt över.