Jag har försökt se den igen och känna samma känsla, men jag tycker inte nutidshistorien håller riktigt för att se om och om igen. Den blir lite lång, helt enkelt.
Men om man bara är ute efter den där känslan skall man leta upp filmen Somewhere in time med "Stålmannen" Christopher Reeves och vackra Jane Seymour.
Chris spelar en pjäsförfattare som på en tillställning blir uppsökt av en äldre kvinna som ger honom ett fickur och uppmanar honom att söka upp henne igen.
Det visar sig att hon har varit skådespelerska och Chris måste ta sig tillbaka till 1912 för att få träffa henne.
Filmen har inga specialeffekter, man kan fundera lite på själva tidsreseaspekten om man vill, men det är inte så himla komplicerat om man är uppmärksam. Vad filmen har däremot är att den är vansinnigt romantisk. Det känns onekligen som om Cameron har studerat den här filmen ingående innan han skrev manuset till Titanic. Och han fick till det bättre, det är klart, men så hade han lite mer pengar att leka med. Somewhere in time gick i mål med en budget på 4 miljoner dollar. Lägg till Christopher Plummer i rollistan, musik av John Barry och du har egentligen en omöjlig ekvation. Lösningen är att folk jobbade långt under sina ordinarie löner för att de älskade manuset.
Kanske är filmen lite rumphuggen, man vill veta mer, men det är förmodligen därför filmen byggt en så stor fanbase med åren. Det finns till och med en egen fanclub på nätet. Jag gillade den lite mer än jag trodde jag skulle göra och sätter betyget 8/10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar