Christina Gustafsson på Liseberg

Lite skön jazz i sommarkvällen, vad har göteborgarna emot det? Vi var inte så många som slagit oss ner framför Taubescenen. Kanske är det fotboll på gång, vad vet jag. Christina som är syster till något mer kända Rigmor, hade sällskap av trummor, bas och piano, och batterist var Calle Rasmusson. Ståbas trakterade en som heter Kristian, och bakom pianot satt en skäggig herre som jag inte ens minns förnamnet på.

Det vi bjuds på är trivsam oförarglig jazz. Det är långa låtar, med solon i så gott som varje låt, så som jazzspubliken vill ha det. Efter varje solo kommer alltid en applåd. Vi gör så i Sverige. Jag är inte rätt man att avgöra om solona är bra eller dåliga. I min värld behövs det max ett solo per instrument och konsert. I början på nittiotalet tog en tågluff mig och min dåvarande till jazzfestivalen i Juan-les-pins där jag ville se Ray Charles. Som förband spelade Albert King om jag minns rätt. I varje fall en känd bluesartist. Vi hade ju inte de bästa platserna, men det var ett fasligt liv på publiken på läktarna. Jag tyckte det var skittrist och kunde inte begripa hur publiken kunde bli så agiterad av den här sömniga musiken. Efter ett tag förstod jag att fransmännen satt och buade, de var missnöjda och de visade det. Kan ni föreställa er en svensk publik visa sitt missnöje på en konsert överhuvudtaget?   

Men detta är som sagt trivseljazz och Christina sjunger fint och är proffsig i sina mellansnack.

Videos kommer i morgon, samma plats, samma kanal.