Några solisar

När jag började gå ut på morgonen för att fota solen, var min inställning att detta var väl inget särskilt, klyschigt och gjort. Ändå är det nåt visst med en lågt stående sol. När nån annan lägger upp en bild på Facebook är liketummen där utan att man kan stå emot. Och ju fler mornar jag varit ute, desto mer förstår jag hur unik varje bild är, det är verkligen ögonblicksbilder. Det optimala ljuset varar bara några sekunder, och då måste man vara på plats med kameran rätt inställd, man får inte en adra chans. Och det är ju precis det jag älskar med foto.

Kulturbåtsfestival på Eriksberg (samt Lundby Stadsdelens dag)

Väldigt många hade tagit sig till Hisingen för att få höra dunket av en tändkulemotor. Solen gassade så att man mellan varven kunde trott att det var sommar, om det nu funnits några varv kvar vill säga.

Hasse Andersson från radions P4 guidade besökarna mellan underhållningen som bestod av stjärnskottet Hanna Boquist som kompades av Richard Hauer. Håll ett öga på Hanna, hon kommer att gå långt. Yvette Palm, Kattis Trollregn och Ronny Olsson i trion Chorus ville att vi skulle minnas 80-talet och Rytmgubbarna dansade och showade dom med.

Både Hanna och Chorus har jag fotat innan och får jag skryta lite så var det min bild av Hanna som prydde festivalaffischen.

Fredrik Lindström på Konserthuset

Svenskar är också människor, det är i varje fall vad Fredrik Lindström påstår och det kan ju ligga något i det. Under den nittio minuter långa föreställningen får vi bland mycket annat reda på att vi inte alls är så där lagom som vi tror, utan faktiskt ganska extrema; i ytterkant. Det är många skratt och mycket intressant, ska man klaga på något så är det tempot. Det går undan av bara den och man vill egentligen fundera mer på vad han egentligen säger. Mot slutet ökar tempot ännu mer och det är knappt man hinner med. Förhoppningsvis kommer mycket av det han pratade om att poppa upp igen i skallen, så man kan smälta det.

Kviberg å ena sidan

Kviberg är ett pampigt gammalt regemente som huserar en skola (tror jag), ett antal idrottsföreningar och en bra lunchrestaurang Kvibergs Kantin. Men inte kan det väl ha varit meningen att alla träd framför skulle bli så stora och täta att enda sättet att fota framsidan är med fisheye? På första bilden är det nybyggda Kvibergsstaden.

Senaste nytt, solen uppe igen!

Det har blivit lite av ett gift nu, men när det börjar ljusna kan jag inte hålla mig utan måste ut och se hur himlen skall färgas av de första strålarna. Två grader var det i morse, så jag gissar att det snart blir lättare att ligga kvar i sängen.

Den nedersta bilden åkte upp på 500px och flera av de här har gått riktigt bra där. Som bäst bland de 30 högst placerade. Även om jag förstår att det finns något djupt rotat i oss människor som får oss att trycka på gilla knappen när man ser en solupp- eller nedgång även om man kanske inte tycker fotot i sig är bra eller särskilt unikt, så är det ändå så att utsikten jag har runt hörnet, mäter sig med de fantastiska vyer de duktiga fotograferna på 500px hittat runt om i världen. DET tycker jag är helt fascinerande. Och fantastiskt. Bra för min plånbok också, som inte behöver resa till Maldiverna för att hitta ett bra motiv.

100 Höjdare - Santiago - Jag mår bra, 1995

När folk poserade för fotografen på 1800-talet tog man på sig sin allra bistraste min. Det var viktigt att inte bli ihågkommen som en lallande fåne. Ett leende är oberäkneligt.

Många svenska musiker tycker detta är jätteviktigt. Kent. Hade det inte varit kul att få en hit med Eskilstunagrabbarna där de helt låter masken falla och gör en riktig sommarhit. Gärna mitt i vintern om de nu vill vara motvalls.

Det finns några snubbar, alltid snubbar, som lyckats få till den lätta trallen som ändå funkar; Ted, Per och Thomas t ex.Och Santiago.

Santiago Gil är en Göteborgsgrabb som fick en P3-hit med bl a En Underbar tid på den tiden det bara fanns en popkanal. Lyssnade du på radio 1995 hörde du Santiago. Att köpa cdn med en okänd snubbe med två ganska lättviktiga låtar, var lite av en chansning, men oj vad jag fick valuta för pengarna. Ingen skiva í min samling har jag spelat mer än den här. Gång på gång plockar jag fram den och låter den snurra några varv.

Musiken är bra, men det är naturligtvis texterna som fått mig att komma tillbaka. Vad Santiago vill få sagt är att det är okej att vara lycklig, att må bra. Vårt samhälle går ut på att vi alltid vill ha lite mer, att inte vara nöjda. Att stå på en sten och säga Jag mår bra är nästan lite provocerande. Det här är inte skivan man lyssnar på när man precis köpt en ny fin bil. Det här är musiken när du åker genom ett vackert lansdskap och är tacksam att du har den där bilen, att du bor i det här landet och att den där flickan sitter bredvid.

Santiago ville hellre jobba med film än musik och blev manusförfattre och manusfixare. Senaste inlägget på CVn är bioaktuella Hur många kramar finns det i världen.

Här kan du lyssna på hela cdn.

Santiago - Jag mår bra

1. Människor som lever tills dom dör
2. Ett eget hus vid havet
3. Bronson och jag
4. Lycklig för ingenting
5. Att vara kär
6. Ingen jävel över bron
7. Köpenhamn
8. Jag mår bra
9. Vi kan bo på månen
10. En underbar tid
11. Enkelt liv

Fler Höjdare.

Säveån

Nu har jag skaffat mig en riktigt rolig fotopryl, ett par stövlar. Andra bilden är ett självporträtt från i morse, taget med hjälp av wifi-funktionen i kameran och mobilen. Men är det ett spö jag har i handen?

Peter Netskar på Kulturkalaset

Peter Netskar med sitt band, som består av Jonas Eira (bas), Nils Eriksson (banjo), Hannah Smallbone Tizard (piano), Rassol Raissi (trummor), och Alma Möller (fiol), uppträdde på Göteborgs Kulturkalas i samband med P3 Sommarsession, där de blev intervjuade av Kitty Jutbring..

Studio