När våren nu tvekar, kan jag för första gången så här års komma ner till Säveån. Det brukar vara mer eller mindre översvämmat, men nu sitter man rätt gott där nere i eftermiddagssolen. Jag betalar trots allt skatt för "strandnära tomt", så det är kul att få utnyttja det.
Jag har varit nere varje eftermiddag i två veckor och fotat, och det är intressant att gå tillbaka till ett motiv om och om igen. Man hittar nya vinklar, och man lär sig ändernas ticks, så man kan räkna ut hur man ska få bilderna man vill ha.
Det har också fått mig att fundera på vad som är min stil som fotograf, och vad som är en bra bild. Den här bilden ovan på honan som går in för landning älskar jag. Det är grafiskt rent och ansiktsuttrycket är obetalbart. Tekniskt sett är den misslyckad däremot. Jag älskar kaoselementet i fågelfotografering, men det går så fort att det är svårt eller omöjligt att hinna med. Men det är detta som är spännande när man kommer hem och upptäcker en sån här bild. Om de sitter still och du hinner ställa in allt rätt, så vet du också att du fått bilden du ska ha, inte samma thrill.
Bilden på hanen i flykt la jag upp på Facebook, mest för att berätta att jag skaffat ett nytt objektiv (Panasonics 35 - 100 mm) som var både snabbare och ljusstarkare än min gamla 45 -200 mm. Lovorden haglade in till min förvåning. Visst, bilden är ju tekniskt perfekt (?), men lite trist.
Men det får en att tänka. Efter en konsert i somras stod jag och pratade med en fotograf och han visade mig bilden han var mest nöjd med. Jag kunde inte riktigt se grejen, så jag frågade vad han var nöjd med. Den är helt skarp, svarade han. Jag anser att skarp är en bonus, men om det är det enda, går jag inte ens vidare med bilden. Jag vill ha något mer. Uppenbarligen har jag ju fel, så man kanske borde välja någon tråkbild, bara för att visa att man kan ta skarpa bilder också. Keep the customer satisfied, liksom, även om ingen betalar mig för detta. Tål att tänkas på.
Fler bilder kommer, håll i hatten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar