Solnedgång i Partille

En alldeles färsk och en som är några dagar gammal.

Studio

Med de här bilderna har jag tagit betydligt större friheter än jag brukar göra, jag har faktiskt inte haft någon respekt alls för orginalbilden, utan bara haft som utgångspunkt att få en så bra slutbild som möjligt. Alltså ungefär så som man jobbar med ett reklamfoto.

Modellen på bilderna ville redigera själv också, vilket får många fotografer att gå i taket, men ett sånt här samarbete går ut på att man ska lära sig och då har jag inga problem med det. Samtidigt ger det mig större frihet att göra precis vad jag vill i min redigering.

Rödhake på besök

Och inte bara rödhaken var på besök, solen tittade också in. Man är ju svältfödd på ljus nu som fotograf. En fin solnedgång blev det också.

Indiapoint Diwalii

igår kväll var Fotoscenen ute på fotojobb. Uppdraget var att bevaka ett event anordnat av Indiapoint för att fira den indiska högtiden Diwali. Jag vet inte om indierna är ironiska när de väljer att hylla ljuset i slutet av oktober, precis när vi går över till vintertid, men trevligt var det.

Ett späckat program, med mycket sång, dans och lekar. Mat och fyrverkerier på det. Mycket att fota, men inte mycket ljus, som det blir i en vanlig festlokal. Jag valde ändå att fota utan blixt och sänkte slutartiden och drog på ISO istället.

Drygt 100 bilder skulle levereras, så det fanns inte riktigt tid att göra mycket mer än snabba justeringar i Lightroom, utöver på fyrverkeribilderna. Såna här bilder skall kunden så klart ha så fort som möjligt medan de är aktuella. Tanken var att jag sen skulle göra lite fix innan jag postade här, men jag lät det vara. Är man nyfiken på hur ett göteborgskt Diwalifirande kan se ut mer i sin helhet kan man se alla bilder här.

Photo Session med Ezatullah och Sadik

Det är till synes stiltje på Fotoscenen, men under ytan bubblar det på. Dagen efter att jag fotat Johanna fick jag besök av Ezatullah Amor och Sadik Amiri, två killar som sysslar med fitness och behövde lite bilder.

Trots att de helt saknade modellvana och först var lite bortkomna framför kameran tycker jag de levererade och bilderna blev väldigt bra.

Photo session med Johanna

Det är lätt att tröttna lite på kameran så här års när dagarna är så grå. Det är alltid ljuset som inspirerar en oavsett vad motivet är. Men man kan ju skapa sitt eget ljus!

I söndags träffade jag Johanna som ville bli plåtad av någon annan än sin fotointresserade sambo, och där kom jag in. Jag vill skicka ett tack till sambon som lät mig låna både Johanna och några av hans lampor.

Men vi började utomhus där jag fick lite extra ljus i form av batteridrivna LED-lampor, och sen fick vi leka i studion i någon timme.

Min tanke med redigeringen den här gången var att gå all in. Jag var lite orolig att Johanna inte skulle känna igen sig, men feedbacken jag fick var snarare att jag skulle ta i ännu mer. Allt som allt väldigt kul och det här är bara första posten, det kommer en till med bilder i helfigur när de är klara.

Möte på Manhattan

En bild från maj förra året. Times Square, New York.

100 Höjdare - Everything But the Girl - Adapt Or Die, 2005

Första gången jag uppmärksammade EBTG var när jag bodde i London i slutet av 80-talet och deras cover av I Don't Want To Talk About It blev en hit. En akustisk och stillsam version av en låt jag bara hört med Rod Stewart innan, men som först spelades in av Crazy Horse, Neil Youngs gamla kompband.

Ben Watt och Tracey Thorn i EBTG tuffade på i samma stil utan att någon direkt brydde sig till 1995 när Todd Terry tog tag i ett år gamla Missing och mixade om den i en betydligt modernare electro-pop kostym. Det hör mötet mellan Traceys melankoliska röst, den sorgsna texten och den dansvänliga, glada popmusiken var oemotståndlig och den blev en stor hit i hela världen.

Normalt så kräver vi inte så mycket kvalitet av sången på den här sortens musik, men plötsligt fanns det en marknad för sångerskor som verkligen kunde sjunga till en bakgrund av trippiga beats.

Under åren har det varit olika samlingsalbum som snurrat mest och nu är det just denna jag helst lyssnar på, ska man tolka den här listan bokstavligt kanske den inte ens platsat på listan över mina mest spelade skivor, men de här låtarna har jag lyssnat på alldeles för mycket för att man ska kunna hoppa över dom.

Everything But the Girl - Adapt Or Die på Spotify

1   Mirrorball (DJ Jazzy Jeff Sole Full Remix) 4:27
2   Before Today (Adam F remix) 4:14
3   Missing (Cl McSpadden Unreleased Powerhouse mix) 6:16
4   Corcovado (Knee Deep Remix/Ben Watt Vocal Re-Edit) 6:19
5   Rollercoaster (King Britt Scuba mix) 5:19
6   Downhill Racer (Kenny Dope Remix) 3:31
7   Single (Brad Wood Memphis remix) 4:43
8   Walking Wounded (Dave Wallace Remix) 8:14
9   Five Fathoms (Kevin Yost Un-Released Groove Mix/Ben Watt Edit) 7:06
10 Lullaby Of Clubland (Jay ‘Sinister’ Sealee Remix) 0:00
11 Temperamental (Pull Timewarp remix) 5:59
12 Blame (Fabio Remix) 6:06
13 Wrong (Todd Terry Un-Released Freeze Mix) 5:38
14 Driving (Accoustic Mix) 2:25

Fler Höjdare

Förbjudna blommor

Jag fortsätter på gårdagens tema med att skriva om bilder jag inte lägger upp här. Med tanke på hur färska bilderna här brukar vara, är dessa lastgamla. De två sista sen juni.

Varje gång jag tänkt lägga upp dom har jag plockat bort några, och nu blev det bara dessa kvar. Några av de som försvann var rosor med regndroppar på kronbladen. Det blir ju alltid fint, men det är rätt trist, och när jag gick igenom skräpmailen igår fastnade jag för ett från Pixoto. En sajt bland många där man kan lägga upp bilder och få några snabba likes om man är på det humöret.

Sajtägarna hade tröttnat på vissa bilder som de tyckte var uttjatade och det gällde just vissa blombilder med vattendroppar på blombladen, så till den 15:e april var dessa bilder förbjudna!

Jag tyckte det var lite festligt, ibland är fotografer fantasilösa, men det är också en del av den träning man måste gå igenom (men kanske inte måste dela med sig av). Min hatbild är den på de färgade pennorna i regnbågens alla färger nedsänkta i vatten. Den behöver jag inte se fler gånger.

Blåmes i kvällsljus

Inte mer fågelbilder nu, suckar särbon när hon synar mitt instagramkonto. Men mina matgäster är ju mina mest tillgängliga modeller och det är fortfarande spännande, om än tålamodsprövande att fota över wifi.

Häromdan satt jag i ett par timmar och experimenterade, resultatet blev tre bilder som jag igår slängde upp i Facebookgruppen Fåglar inpå knuten. Tanken var att se vilken bild som fick flest likes och sen posta den här. Jag hade på känn att det skulle bli just denna, trots att man knappt ser blåmesen, men det blev ingen jordskredsseger. 50 - 44 - 42 i skrivande stund, och det är inte jättemånga likes heller mot vad jag brukar få. Men några gillade den ju, så här är den: en blåmes som satte sig på fel pinne i solens sista strålar.

Världens äldsta yrke

På den här bloggen är jag sällan politisk och det är heller inte syftet med det här inlägget. Man kan säga att jag är en sanningssökare, jag är intresserad av myter och faktoider. Varför vi väljer att tro på saker som vid närmare granskning verkligen inte är sanna. När jag började odla tanken på en blogg var det just det jag helst ville skriva om.

Just nu vill alla vara politiskt korrekta, vågar man på Facebook skriva att man röstat på SD upptäcker man snart att vänner slutar vara vänner. Att tycka och tänka olika gäller bara om man tänker och tycker samma.

Jag undrade ett tag (precis som de 13% som gick ett steg längre och faktiskt röstade på SD) att om det nu var så att SD hade helt fel i allt de säger, varför kan det då vara så att en politiker som Dror Feiler (V) istället för att argumentera väljer att spela saxofon för att överrösta Jimmie Åkesson. Det där är en vanlig taktik som används av många redan från unga år när de håller händerna för öronen och säger Ba-ba-ba. De flesta slutar dock med det när de når vuxen ålder.

Även om frågorna är känsliga borde de gå att diskutera, men sen insåg jag att ingen politiker någonsin svarat rakt på en enda fråga, även enkla ja och nej frågor får långa invecklade undflyende svar. Se exempelvis när Maud Olofsson sju gånger på raken lyckades undgå att svara på samma fråga om Nuon-affären. (Man kan tycka att de borde ha någon sorts prisutdelning till politiker som så skickligt undviker att ta ställning, men de värsta är att de har det. Läs: Mauds nya jobb.)

Alla debatter med SD leder oundvikligen till att man måste ta ställning för det som SD är emot och det är så klart varje politikers mardröm, även om de skulle lyckas slå hål på det som stålrörskillarna hittat på själva.

Fast det var inte det jag skulle skriva om utan det nya fenomenet med alla dessa tiggare. Det är trots allt ett ganska nytt fenomen i Sverige och jag tror ingen riktigt vet hur man ska förhålla sig till det. Hur PK man än är.

Jag tror de flesta av oss svenskar begriper att vi har det riktigt bra jämfört med större delen av världen, det finns en vilja i oss att dela med sig. Hur mycket man vill dela med sig av och till vem är naturligtvis valfritt. Jag vill slå ett slag för Läkare utan gränser, som alltid varit hjältar, men som nu med Ebolan är större än så för mig.

Jag ger alltså inget till tiggarna och har heller inget problem (längre) med att heja på dom och bara gå förbi. Jag kan inte hjälpa alla och efter skatt tjänar de bättre än mig. (Jag har ingen vidare lön, så du kan förmodligen inte skylla på samma sak.)

Polisen har uppskattat att en tiggare drar in 800:- om dagen. det blev de stark kritiserade för, själva säger tiggarna att det rör sig om 50.- till 100:-. Idag var jag inne och handlade, den lokala tiggaren hade tagit rast och lämnat sin tomma plastskål med en bild på två barn i, när jag kom ut en kvart senare låg det 20-30:- i skålen i mynt, tiggaren själv var fortfarande på rast.

Naturligtvis finns det bra och dåliga platser att tigga på. Enligt PK-människorna finns det ingen organisation bakom detta, utan det bara slumpar sig så att det finns en och bara en tiggare utanför varje mataffär i hela landet ut i minsta byhåla. Till och med Faktumsäljarna går upp i rök när tiggarna dyker upp. Tror man att detta är oorganiserat, har jag några fina sjötomter att sälja till dig.

Vi är inte vana vid att ge något till någon utan motprestation. Tiggare har alltid funnits även i Sverige, för hundra år sen gick de från gård till gård och tog dagsverken eller sålde enkla hushållsredskap som de knåpat ihop av ståltråd. Folk gav de pengar och fick något som de hade begränsad nytta av, ungefär som tidningen Faktum. Att tigga utan att prestera är för oss den största skammen, ungefär som att få socialbidrag. Vi utgår från oss själva hur vi ser på det. Men tiggarna ser det inte så vad jag förstår, för dom är det en tradition som sträcker sig sekel tillbaka.

En av mina vänner sa en gång upp bekantskapen med en kompis som kommit hit från Jugoslavien eftersom denne sökt och fått ett socialbidrag som denne knappast behövde. För oss är socialbidrag sista utvägen, men hur ska en invandrare känna skillnad på barnbidrag, bostadsbidrag eller socialbidrag? Och egentligen; det är samma skattekronor.

Vad är då syftet med den här texten, vill jag förbjuda tiggeri. Nej, absolut inte. Och inte heller förbjuda folk att ge pengar. Folk får ge pengar till vem dom vill. Jag är bara nyfiken på hur det egentligen förhåller sig. Jag kanske har fel, den där tiggaren utanför min mataffär kanske inte fick en krona till sen på hela dan och kanske är marknaden för dom så liten att den som kommer först till en plats blir sittande där medan de som kommer efter självmant vandrar vidare på trötta fötter.

Det bästa jag hört är kompisen som använder kuponger på hamburgerhaket där man får två menyer för priset av en och ger den andra till tiggaren.

Oh, please stay with me...

Diana, bakom Casino Cosmopol i motljus.

Bilderna man aldrig tar

Jag får ibland höra att jag tar fantastiska konsertbilder eller snygga naturbilder, men när det blir dags att summera ett år är de bilderna sällan de mest intressanta för mig. De bilder jag vill se i en fotobok som summerar ett år är de på familjen.

Men även där blir det gärna att man ser till att ta bilder när någon fyller år, stora helger eller semestrar. Var är de vanliga bilderna där vi gör de mest vardagliga sysslorna?

I helgen hade jag med mig kameran in när vi skulle handla lite eftersom jag inte vill lämna den i bilen (försäkringar täcker sällan sånt man har i bilen som inte direkt är kopplat till den vid stöld). Efter ett tag insåg jag att ljuset var ganska spännande och miljöerna fotogeniska.

Av alla bilder jag tagit i år kan jag föreställa mig att just dessa är de som är mest intressanta om tjugo år. Mataffärer, om de finns kvar, kommer garanterat att se helt annorlunda ut, godispåsar likaså. Vi med för den delen.

Jag har sammanfattat varje år i en fotobok i sju-åtta år nu och den senaste var den första jag blev tvungen att betala fullpris för. Jag har innan alltid lyckats hitta rabattkoder eller erbjudanden där det räckt att köpa ett par läsk för att fotoboken ska bli gratis. Ett bra sätt att hålla koll på vilka firmor som just nu erbjuder rabatter på fotoböcker är Cuponation. Inte bara fotoböcker naturligtvis, från startsidan når du alla möjliga rabatter och extrapriser.

Billigt Billigt Billigt på Vasagatan 1990

Gamla Göteborgare minns säkert leksaksbutiken på Vasagatan med den kreativa skyltningen. "Den flyger mycket mycket" och "Billigt Billigt Billigt Billigt". Den här bilden tog jag i maj 1990 innan butiken stängde för gott.