Mina bästa konsertbilder

Mina bästa konsertbilder hoppas jag att jag kommer att ta i år, men det blir lite svårt att lägga upp dom redan nu, så det får bli en titt i backspegeln.

Agnes först då eftersom jag lägger upp dom i bokstavsordning. Hon är underbar att fota, en äkta stjärna av internationell klass, känns som jag skulle kunna valt vilken bild som helst.

Simon Neil i brittiska Biffy Clyro bjöd på flera Kodak-moments, här med tungan rätt i mun.

Också Brolle var en som poserade snyggt i sköna rock'n'roll poser.

Helt obeskuren, tagen från publikplats med supertelet. En bråkdel av en sekund, alltså inte ens en pose. Men tar man mycket bilder måste man få ha lite tur till slut.

Håkan Hellströms Hurricane; Daniel Gilbert pustar ut på scenen i en paus. Det blev ett intimt porträtt. Från 10 meters håll!

Darin såg mig i diket, första gången jag lyckades ta en sån här bild utan att vara ett par sekunder sen.

Ebbot Lundberg far fram som en älva på scen, härlig kontrast.

Elin Ruth fångad med supertelet från nära håll, förutom glädjen i bilden gillar jag ljusgenomsläppet i stråhatten, även om det knappt syns.

Efter att jag lagt upp mina Iggy Pop bilder minns jag att jag tänkte "nu händer det, nu kommer jag att bli upptäckt". Det blev 30 besökare på bloggen första dygnet. Det tog ett halvår innan Google hittade bilderna.

Jessica Andersson med tre stora spotlights bakom sig, antingen det är en sol eller en lampa gillar jag att ta bilder i motljus.

LaGaylia Frazier tyckte själv om den här bilden. Full fart, precis som det är på scenen.

Laleh från februari i år. Vi fick bara några minuter i diket, men vi fick väldigt fint ljus att jobba med. Jag gillar klarheten och skärpan.

Någonstans är det ändå så att en konsertbild blir bättre om artisten är känd. Lenny Kravitz var en av mina idoler i början på 90-talet.

Lill-Babs i Göteborgs enda folkpark, Flunsan. Visst är det folkparkskänsla i bilden med raden av huvuden som avtecknar sig mot tombolaståndet i bakgrunden?

Linda Pritchard och Roger Pontare i silhuett mot en stor spotlight. Det blev mest ryggar mot den här spotlighten, men trägen vinner. Dessa två vände sig mot varandra och gav mig en av mina bästa bilder någonsin.

Martha Wainwright är odiskutabelt en världskändis, även om jag gillar pappa Loudon och ännu mer brorsan Rufus, bättre.

Martin Rolinski bjuder på energi, jag tog tre såna här bilder under en halv sekund. Ljusen i bakrunden hann ändra sig tillräckligt mycket för att en av dem skulle vara betydligt bättre än de andra två.

Mikael Wiehe soundcheckar ett par timmar innan spelningen skulle börja, jag gillar tischan och ljuset.

Motljus är läckert, som sagt. Nanne Grönvall ser ut att posera, men här går det undan, jag lovar.

Nas, stor inom rap och hip hop världen.

Panda da Pandas konsert var helt hysterisk, på gränsen till upplopp. Ett svårfotat ljus gjorde att jag blev lite mer kreativ i bildbehandlingen.

Det är inte ofta man får ett perfekt ljus på en konsert, här fick jag några sekunder när Pernilla Andersson gick på scenen. Jag visste direkt att jag fått till något alldeles extra.

Ett av mina favoritband att fota är Göteborgsbandet Sister Sin. Sångerskan Liv Jagrell och pojkarna i bandet bjuder alltid på mycket energi. Korta slutartider i halvmörker, en utmaning, men hej, va kul det är!

Att lyckas med hoppbilder var en enorm utmaning när jag började fota konserter. Mest hänger det på om artisten hoppar eller inte. Howlin' Pelle Almqvist i The Hives är som en guttaperkaboll. Efter den här konserten hade jag 20-30 sådana här bilder av varierande kvalitet.

Ofta står jag och kollar på hur lamporna rör sig i bakgrunden. Denna snurrade runt i ett bestämt mönster, sen hade jag tur att Timo Räisänen vred huvudet åt rätt håll och ser ut att sugas in i ljuset.

Återigen är det mitt älskade supertele som gett mig en porträttbild på Yohio trots att jag är flera meter bort. Bra ljus krävs så klart för att jag skall få tillräckligt korta slutartider för att kunna fota handhållet, men det hade jag här.