Utrustning

Man kan ana att ens bilder blivit bättre när man börjar få frågor om vilken kamera man använder. Följer man den här bloggen sen starten kan man lätt följa min utveckling både när det gäller stillbilder och mina filmer. Från att jag uteslutande använt autoinställningar till att jag blivit tvungen att lära mig de manuella.

Det går att ta fantastiska bilder med iA (intelligent Auto) som Panasonics system heter om förutsättningarna är rätt, men när mörkret börjar falla blir det till slut nödvändigt att lära sig vad man håller på med.

Jag köpte min första digitala kamera år 2000, en Canon Pro70. Då lämnade jag sökaren bakom mig och lärde mig uppskatta den vinklingsbara skärmen. På min Panasonic G2 finns dessutom vissa möjligheter att interagera med skärmen på en del revolutionerande sätt. Ja, faktiskt. Läs vidare!

När man står i ett fotodike med proffs och andra glada amatörer, kan man lätt tro att fotobranschen bara erbjuder två alternativ; Canon eller Nikon. Länge tyckte jag att det bästa med min kamera var att man kunde skylla på den när man misslyckats. Hur skulle jag kunna få lika bra bilder med den, som bara kostar en tiondel av vad en Canon 5D Mark II med lins kostar? Faktum är att jag kan få det, många gånger tycker jag mina bilder blev bättre på 12 megapixel än den som hade 36. Det är bara upp till mig att använda kameran rätt.

Någon enstaka gång kan ljuset vara så dåligt att min kamera inte är kapabel till en bra bild, å andra sidan blir bilderna inte bra med de dyra kamerorna heller, bara mindre dåliga.

Så det kan vara en nackdel, sen har vi fördelarna: lägre pris, mindre vikt, tar mindre plats i väskan. För vissa är priset helt oviktigt, men absolut inte för mig. Vikten spelar inte så stor roll om man bara ska fota de första tre låtarna, men ska man fota hela konserten eller springa runt på en festival, då börjar vi snacka. Utrymme, ja alla som packat en resväska, speciellt inför hemresan från något billigt euroland vet vad jag pratar om.

Jag har aldrig sett någon annan fotograf som jobbar med skärmen, alla står och glor i sökaren. Varför, framför allt för att de måste. Kameran väger så mycket att det är fysiskt omöjligt att stå med den ut från kroppen. Fördelen med att jobba med skärmen (enligt mig) är att man har bättre koll på vad som händer runt omkring. På vissa konserter på Taubescenen t ex skulle man behöva ligga på marken för att få en intressant bakgrund. Ganska ofta har de bara en svart sammetsduk bakom sig, men genom att fälla ut skärmen och i princip ha kameran i markhöjd har jag kunnat få in scenljusen i taket i bilden.

Nu kommer vi till det revolutionerande. När jag började fota i RAW råkade jag ut för ett nytt bekymmer; buffering. När kameran skall flytta bilderna till minneskortet blir det till slut stopp och det kan ta "evigheter" innan man kan trycka av igen. Och det är ju så klart då det händer, blixten slår ner på scenen eller nåt. När man plåtar en konsert försöker man gissa när det ska bli en bra bild eftersom man annars är sekunden efter, i varje fall med artister som rör väldigt mycket på sig. Det kan bli många gissningar på raken. Det gäller att ha tur (och rätt inställningar).

Genom att utnyttja skärmen lärde jag mig ta bort lite av den turen. När jag kom på det här av en slump mitt i en konsert, kändes det som när Gunde bytte stavar. Heureka! Jag råkade komma åt det som Panasonic kallar för Pekavtryckaren. Det innebar att jag pekade på artistens ansikte och i samma ögonblick fokuserade kameran där, mätte ljuset (eftersom jag stält in spotmätning) och tog bilden. Jag kapade bra många hundradelar och fick oftare den bild jag ville ha. Jag chansar nu mer sällan utan trycker av när jag ser att det är något och följdaktligen får jag sällan bufferproblem.

Det är svårt att vara smartare än dagens kameror, speciellt när förutsättningarna ändras så fort, så jag ser inget fel i att använda autoinställningar när det går. Är det en konsert i mörker använder jag auto ISO och auto vitbalans och minst 160 dels sekund på slutartiden, skulle bilderna bli för mörka går det ofta att ljusa upp dem i Lightroom.

Ok, på bilden ser vi då min G2 med 20 mm lins. Där finns en 45 -200 zoom och Olympus fantastiska 45 mm porträttlins Dessa två använder jag oftast på konserter. 14 - 42 linsen som jag tycker är så där kul. En extern mick och videokameran SD-90 som har en fantastisk och väldigt stabil zoom.

På önskelistan står kommande GH3 som jag ser fram mot mer än iPhone5, och zoomarna 12 -35 och 35 -100 båda med fast f2,8. I och med att vi pratar micro43 dubblas värdena, alltså är det traditionella 24 - 70 och 70 - 200 vi pratar om vi jämfört med full frame formatet. Föregångaren GH2 är ju en fantastisk kamera som med ett hack används i många proffssammanhang, och denna ryktas vara ett stort steg framåt med snabbare autofokus och bättre ISO, (som är min kameras akilleshäl).  I can't wait.