Man brukar säga att The Beatles fastnade för regissören Richard Lester efter att ha sett obskyra kortfilmen The Running Jumping & Standing Still Film med Peter Sellers. Filmen ligger som bonus på vissa utgåvor av Help! som ett påskägg, men kan säkert hittas på youtube eller liknande också. Nån sorts Monty Python humor är det väl, men särskilt kul är det inte. Att beatlarna skulle ha sett den filmen känns som att gå över ån efter vatten, för två år senare gjorde Lester långfilmen It's Trad, Dad! (i Amerika; Ring-a-ding Rythm) för att kapitalisera på tradjazz vågen som då hade fångat landets ungdomar, (jag är helt seriös, detta var precis innan Beatles slog igenom).
Filmen känns som en Beatlespopfilm, fast i ett parallellt universum, samma knepiga humor och för mig som sett Help! 40 gånger, är det kul att känna igen trädgårsmästaren i samma roll. Musikvideorna är avancerade för sin tid med olika spännande bildvinklar. I slutändan handlar det som alltid med musikfilmer om man gillar musiken, trots artister som Helen Shapiro, Craig Douglas, Chubby Checker, Del Shannon, Gary US Bonds, Gene Vincent, The Paris Sisters, Gene McDaniels, John Leyton och The Brook Brothers känns det som det är alldeles för mycket tradjazz för min smak i form av Kenny Ball and his Jazzmen, The Temperance Seven, Chris Barber's Jazzband, The Dukes of Dixieland, Acker Bilk och faktiskt några till. Ni kan förstå att det inte ryms mycket handling på 77 minuter i den här filmen, men även om det är exakt samma handling som i alla andra musikfilmer; vi ungar gillar den här nya, farliga musiken och de vuxna förstår inte - vi fixar en popgala, de vuxna vill stoppa den och i slutet så gillar alla musiken, så gör ändå Lester mycket av det lilla som finns med sin visuella humor.Filmen är mycket sevärd om man gillar tradjazz och den är ganska sevärd om man gillar The Beatles och är nyfiken på pusselbitarna som skapade dom. Jag tappade lite intresse mot slutet och betyget hamnade på 6/10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar