Ända sen jag såg Anton Ewald på Allsången så har jag sett fram mot att få fota honom. Han hoppar och dansar hela tiden och verkar väldigt charmig, rena drömmen för en fotograf. På Götaplatsens enormt höga scen blir det nästan för mycket av det goda. Med bara ett par minuter på sig på varje artist hinner man inte själv springa runt, man står där man står. Vinkeln blir så liten att det är svårt att hänga med när de springer fram och tillbaka. Men lite tur måste man ju ha. Plötsligt sätter sig Anton på scenkanten precis framför mig. Jag har två snygga lampor bakom honom, det är bara att låta kameran gå.
Och så var det den sista bilden. Ni som följer mig på Instagram, (om inte; gör det! Garanterat fot- och matfritt) har redan sett den och väntar ivrigt på den spännande historien om hur den kom till.
När låten är slut står han igen precis framför mig och pekar snyggt. Jag klickar. Många hade säkert nöjt sig med en eller två bilder. Inte jag. Jag fortsätter klicka. Publiken skriker, Anton tar handen till örat, en lampa tänds bakom honom och ger en snygg kontur. Jag klickar. Publiken skriker ännu högre och ett leende brer ut sig över hans ansikte. Jag fortsätter klicka och vakterna börjar putta på mig. Tjugosex bilder klickar jag iväg, och på den allra sista är det perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar