Springsteen år 2012 är fortfarande arbetargrabben som hytter med näven åt kapitalisterna. Och det behövs ju, även om jag undrar om Bruce någonsin kört ner ett kort i en stämpelklocka egentligen. Jag är ingen superfan av Springsteen. Min favoritplatta har alltid varit den första; Greetings from Ashbury Park, N.J., men Born to run som så många anser vara en av världens bästa plattor tycker jag är dödstrist trots flera försök att ta mig an den. Jag fattar inte grejen. Jag har ju också undvikit stämpelklockor så gott det går i mitt liv, man kanske måste jobba på fabrik för att förstå.
Live är han ju fantastisk, men den enda hela konsert jag sett var Devils & Dust turnén i Scandinavium. Köade från fem på morgonen i kylan för att tjejen jag var ihop med då gillade honom, sen gjorde hon slut innan konserten. Det var en ganska miserabel tillställning ändå och det där gjorde ju inte saken bättre. Ömsom vin och ömsom vatten alltså.
Men den nya plattan gillar jag. Den är timmen lång, vilket hade räckt till en dubbel-lp förr i tiden. Ni som minns dubbel-lpn, minns kanske också att man allmänt ansåg att det sällan var en bra idé att ge ut en sådan. Springsteen har ju så mycket att säga så fansen anser säkert att plattan kunde varit längre. Jag tycker inte att det finns några bottennapp på skivan, men efter ett antal genomlyssningar har jag tröttnat på de lugnare låtarna, och sparat de med lite mer tempo i, lägger upp en spotifylänk här när skivan har släppts. De som är kvar doftar gospel, country och irländska jiggar. Ibland tror man att man luyssnar på Johnny Cash's Ring of Fire och i nästa sekund Sally MacLennane med The Pogues. Det är nästan skamlöst, men helt okej eftersom det finns både hjärta och värme i det. Om du som jag tycker att Springsteen haft både toppar och dalar i sin karriär, skall du ge denna en chans, detta är en av topparna.
Favoritspåren är spår 1,2,3,5,7,10,11,13
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar