Att göra en feel good film är en balansgång, lyckas man har man hela publiken med sig, men tar man i för mycket eller undviker alla konflikter blir det för sockrigt och smetigt och ingen orkar bry sig. Om man gillar fransk film, så är det kanske så att man inte kommer att gilla Les Femmes du 6e étage från 2010. Den här filmen är ganska lätt att begripa, man behöver inte fokusera hela tiden fast det är på franska, det går att hänga med än då. Folk som inte gillar den upplever den nog som för lättsmält och Hollywoodsk. Själv uppskattade jag att man t ex inte kunde se Eiffeltornet genom alla fönster oavsett var man är eller att man inte öser på med övertydliga tidsmarkörer. Det tog faktiskt en stund för mig att fatta att det utspelades 1962 och att alla inte bara var sagoaktigt gammalmodiga.
Ändå är det lite av en saga över berättelsen om aktiemäklaren Jean-Louis Joubert som bor med sin hustru, två barn på internat och ett dominerande franskt hembiträde i samma våning som Jean-Louis levt i hela sitt liv. När hembiträdet inte får bestämma över familjens liv, går hon på stört och ersätts av spanska Maria. En ung vacker kvinna som är street smart och full av liv. Om det nu är någon som inte kan räkna ut vad som kommer att hända i den här filmen, så är det dags för skamvrån. Har man problem med att det är lite förutsägbart, så finns det inte många filmer kvar att se, men själv tyckte jag filmen var underbar. Man blir lite lycklig emellanåt och mycket mer begär inte jag av en film. 9/10 faktiskt eftersom jag blev berörd och hade så trevligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar